Tourquai av Tim Davys

Jag tänker inte älta mer om den överdrivna marknadsföringskampanjen som hade som syfte att sätta strålkastarljuset på Amberville av Tim Davys. Inte heller tänker jag nämna den avsaknad av kampanj som rådde runt den efterföljande boken Lanceheim. När nu tredje boken Tourquai släpps är det nästan helt tyst. Det är skam på torra land och synd på så rara ärtor.

Tim Davys böcker utspelar sig i Mollisan town. De olika böckerna huserar i de fyra olika stadsdelarna och har även sina titlar efter dem. Den fjärde boken borde således komma att heta Yok. De tre böckerna som hittills kommit har också rört sig i olika genrer: Amberville var en gangsterroman, Lanceheim en roman om absolut godhet och nu Tourquai som är en deckare.

För den som inte alls känner till Davys böcker sedan tidigare kan jag berätta att nästan alla personer i böckerna är mjukdjur (jag säger nästan för i Tourquai finns faktiskt en livs levande undulat). Nu kanske du ler i mjugg och tänker att det där är nog inget för dig. Är det en barnbok eller? Men ser du, så lätta är inte Tim Davys böcker att avfärda. För mjukdjuren i Mollisan Town är lika snälla som vilka andra personer som helst. De snortar kokain, går till horor och mördar varandra. Förutsättningarna är bara lite annorlunda, båda för karaktärerna och deras liv, och för själva berättelsen.

Historien som berättas är egentligen av klassiskt och relativt enkelt deckarsnitt. En helt okej men ordinär deckarhistoria. Osvald Gam (och jo han är en gam) hittas halshuggen vid sitt skrivbord på kontoret. Huvudet är borta och hans sekreterare Emanuelle Kobra säger att hon inte lämnat sin plats utanför hans dörr. Men hur kan det då ha gått till? Och vart har Gams huvud tagit vägen?

Poliserna Larry Blodhund, Falken Ècu och Anna Lodjur drar genast igång sin utredning som inte förenklas det minsta av att Osvald Gam visar sig vara ett synnerligen hatar djur men sina fingrar kladdiga från en mängd olika syltburkar.

Hade jag läst den här deckarhistorien utan mjukdjur hade mitt betyg varit en god och stadig trea. En bruksdeckare som konkurrerar fint om balkongläsningen med Nesbø, Läckberg och de andra. Men det är mjukdjuren och det som de tillför historien som gör det så himla bra. I och med att Davys bygger upp en annan värld, förvisso parallell med våran, så kan han förändra den bara lite lite, men som skulle varit otänkbart om det handlat om vanliga människor. Att deras gud heter Magnus till exempel, drar ju genast igång en mängd tankar om var detta Mollisan Town egentligen ligger, men även funderingar kring vårt eget förhållningssätt till religion och gudar.

Sen är det fyndigheten som är det allra bästa. Jag är en sucker för fyndigheter och här sitter jag och småler och till och med skrockar ibland, för att jag tycker att Davys är så himla rolig och ja fyndig. Det är när han beskriver ett fd sjukhus där det stått symaskiner i långa rader. Först studsar jag till vid läsningen. Symaskiner på ett sjukhus?! Ja, så klart, de är ju mjukdjur och hur lagar man ett mjukdjur om inte genom att sy? Samma sak med djuret som går till apoteket för att köpa sytråd. Eller det faktum att man inte automatiskt är dödförklarad för att huvudet faktiskt råkar fattas. Det går ju att sy fast igen om det hittas i gott skick. Och så fortsätter det.

Jag är så glad att det kom en tredje bok i den här serien, för det trodde jag nämligen inte att det skulle göra. Tänkte att försäljningssiffrorna varit alltför dåliga och att Davys kanske tappat sugen helt enkelt. Men så såg jag den i höstkatalogen och lyckan var gjord. Nu ska jag bara vänta på den fjärde och avslutande delen.

Och har du inte läst Davys ännu så undrar jag – vad väntar du på människa?

376 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Serie: Mollisan Town del 3

Albert Bonniers gav ut den.

Kriget är slut av Morgan Alling

Jag har nog mest tyckt att den där Morgan Alling verkar vara en ganska jobbig snubbe. Uppmärksamhetskrävande och clownig. När jag sen såg att han skulle komma med boken Kriget är slut om sin uppväxt och när han var allvarlig och riktigt vacker på omslaget, så tänkte jag att jag dömt hunden efter håren men att här uppenbarligen fanns en annan sida av Morgan Alling. Andra sidor är jag alltid nyfiken på.

När boken börjar får man möta Morgan och hans lillebror Stefan när det är cirka fyra och två år gamla. De bor hos sin mamma, men det gör inte deras fyra äldre halvsyskon. Mamman försöker att få ordning på sitt liv men alkoholen och de gamla vännerna gör det inte lätt. Det är fylleslag i deras lägenhet samtidigt som barnen försöker sova, det är misshandel och polisingripanden och en styvpappa som slår och är som allra bäst när han sitter inne en vända.

Sen åker mamman in på avgiftning och barnen hamnar återigen en vända på barnhem. Men när mammen kommer för att hämta barnen ordnas raskt ett fosterhem åt dem, långt bort så att hon inte ska kunna åka dit och hämta dem. Det är det första i en rad olika fosterhem som möjligen är nyktrare än Morgans mamma, men som sannerligen har andra problem.

Det gör så ont i hjärtat att läsa om barn som far illa och det är mig obegripligt att de här familjerna som Morgan och hans bror hamnade i, kunnat bli godkända för att ta emot fosterbarn. Eller kanske snarare: är familjer med egna problem överrepresenterade som fosterfamiljer? Jag önskade ju och hoppades hela tiden att de skulle komma till en familj som förstod och som gav barnen kärlek. Och där de kunde stanna.

Allings berättelse är öppenhjärtig och grep mig. Möjligen kändes de återskapade dialogerna inte så trovärdiga, men det är jag beredd att ha överseende med. Här är det inte den litterära formen som är i fokus utan innehållet. Språket ska inte störa och det gör det oftast inte.

Det är ju omöjligt att recensera en människas liv, men det är upplyftande och skönt att läsa att Alling verkat funnit ro med sin bakgrund och med de relationer med sin biologiska familj som han har. Det är en fin bok som absolut är läsvärd. Inte bara som skådespelaren Morgan Allings berättelse om sin barndom, utan som ett exempel på hur det kan vara att växa upp i bakgårdarnas Sverige. Och det kan vi inte få för många vittnesmål om.

En fin berättelse således, som trots sitt mörker även innehåller hopp, om och om igen. Och det är ovanligt och fint.

330 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Forum gav ut den.

Fjäril av Sonya Hartnett

Som helt vanligt boknörd tänkte jag som de flesta andra boknördar att den där Sonya Hartnett som fick Alma-priset 2008, borde man ju ta och läsa. Men sen hörde och läste jag att det skulle vara tungt och dystert och då blev den bok jag hade av henne, Fjäril, liggande. Därför kändes det väldigt bra att min nya läsecirkel med fokus på ungdomsböcker skulle börja med just Sonya Hartnetts Fjäril.

Fjäril kretsar kring Plum, 13 år snart 14, och de människor hon har närmast omkring sig och då framför allt hennes två äldre bröder Justin och Cydar och grannfrun Maureen. Plum är en ganska olycklig tjej som håller på att bli vuxen. Hon tycker att hon är tjock och hon gör allt hon kan för att passa in i tjejgänget i skolan, som hon känner att egentligen inte tycker om henne men som hon får vara med ändå. Men kanske som på nåder och med vissa villkor.

När grannfrun Maureen en dag frågar Plum om hon inte vill komma på sonens födelsedagskalas börjar något nytt. Något bra tror Plum. Maureen i sin perfekta kropp, i sitt perfekta hem, i sitt perfekta liv ska vara hennes förebild. Men saker är sällan så bra som de ser ut. Och när tjejgängets behandling av Plum blir än värre hade hon verkligen behövt Maureen.

För att börja med en sammanfattning kan man säga att Fjäril inte är någon snäll bok. Det går från dåligt till sämre och goda förebilder och något så fint som ”ett stöd i vardagen” är bara att glömma. Människorna i Fjäril är av kött och blod och har sannerligen sina egna problem att brottas med, vilket spiller ut över Plum. Det kan tyckas deprimerande och tungt och det är det väl förvisso, men kanske mest för att det skildrar en mindre okomplicerad verklighet än man är van vid i ungdomsböcker. Eller kanske för att Hartnett låter vuxentillvarons svårigheter och ångest vara lika tydlig, om inte än mer framträdande, än den 13-åriga Plums. Och det skapar en hopplöshet. Det blir inte bättre att bli vuxen, det blir bara ångest och rädsla för andra saker än när man är ung.

Samtidigt måste jag säga att jag så här efteråt uppskattar att även de vuxna har problem och att de är djupgående och existentiella. Det är trovärdigt, snyggt och så deprimerande realistiskt. När jag var mitt i läsningen däremot så önskade jag att dessa vuxna skulle låta sina problem vara, och istället fokusera på att stötta Plum. Men nu blev det mer som i verkligheten. De vuxnas problem spiller över till tonåringens problem och gör dem än värre. Inte roligt att läsa, men absolut realism.

Men det är ju ur ett vuxenperspektiv. Egentligen är mitt stora huvudbry med Hartnett vem hon egentligen skriver för. Plum är 13 år när boken börjar. Vilken åldersgrupp läser om 13-åringar? Min gissning är 10-13-åringar. Man läser inte om en 13-åring när man själv är 16. Men boken är klassad som ”unga vuxna”, vilket jag tolkar som 15+ eller till och med 18+. Det känns också riktigt med tanke på bokens språk och innehåll. Men jag tror att man hamnar fel med målgruppen ändå just med tanke på Plums egen ålder.

För att då nämna språket. ”Avskalat” stod det på Bonnier Carlsens hemsida. Jag vet inte om jag håller med om det. Jag skulle snarare kalla det snårigt och onödigt krångligt. Uttryck som ”possessiv vrede” är väl hyfsat roligt och tillgängligt för en vuxen som är lite insatt i grammatik, men kanske lite väl obegripligt för en tonåring, eller? Och att vara ”medeltida av svett” fattar jag inte alls, vuxen eller ej. Så uppenbara konstigheter kan inte vara  översättningsproblem, men uttrycket ”Nog att jag gör!” lyckas jag inte få till någon grammatisk begriplighet i. Är det ett medhåll eller mothugg?

I vissa fall kan ju ett konstigt eller tillkrånglat språk förklaras av att berättarrösten tillhör en av bokens karaktärer. Och förvisso är ju även berättarens röst sällan identisk med författarens, även om det, liksom i här i Fjäril, är en allvetande berättare i tredje person. Berättaren i Fjäril vet inte bara allt som Plum tänker, utan stiger även in i huvudet på hennes bröder och på Maureen. Och det är ju förstås en av de saker som gör att jag tycker att Fjäril får mer karaktär av vuxenbok än ungdomsbok.

Sen gör hon ett perspektivskifte vid ett tillfälle. Helt omotiverat och jättedumt. Hon skildrar för det mesta Plum inifrån. Man får först veta känsla och intention, sedan reaktion och handling. Men vid ett tillfälle (kanske finns det fler men jag reagerade på ett) står berättaren, och därmed även läsaren, plötsligt utanför Plum och får bara veta hennes reaktioner. Att bryta överenskommelsen med läsaren på det viset är något som stör mig enormt. Inte bra.

Annars är det här en grymt bra vuxenbok. Läs den!

208 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Australien: 2009
Originaltitel: Butterfly
Översättning: Helena Ridelberg

Andra i läsecirkeln: Boktokig var tyvärr sjuk och kunde inte komma,

Andra om samma: Matilda på Matildas läshörna älskar den (och det är jätteintressant för hon borde ju vara tänkt målgrupp! Gilla!), Vicky på Sex böcker och en film skriver att den är obönhörlig, Elin på Bara Elin förstår inte varför Hartnett fick pris,

Bonnier Carlsen gav ut den.

Ps. Som av en lycklig slump visade det sig att jag var bekant med översättaren. Vilken intressant diskussion vi hade om språket, dess besvärligheter och översättarens uppdrag och relation till texten. Nu vill jag nästan läsa om, och då med Helena vid min sida. Istället får jag ta mig an en annan av Hartnetts böcker som Helena var vänlig nog att förse mig med. Lycka!

Den drunknade av Therese Bohman

Jag ska säga det direkt: jag känner inte till Therese Bohman från andra media. Har inte mig veterligen läst någon av henne, eller om henne tidigare. Jag förstår att många andra gjort det och att det påverkat deras läsning. När jag åkte tunnelbana till exempel och läste Bohmans roman Den drunknade så var det en ung man med intellektuellt utseende som mycket nogsamt tittade på vad jag läste trots att jag tagit bort skyddsomslaget, och sedan frågade om den redan recenserats i press.

Jag frågade till slut om han kände Bohman, men nej det gjorde han inte, men han hade läst saker av henne tidigare och hade en skeptisk inställning men var ändå intresserad av att läsa även romanen. Är man en etablerad medieprofil/journalist som Bohman verkar vara så är det väl kanske inte så konstigt att folk läser med färgade glasögon. Jag är dock glad över att jag var så okunnig på området Therese Bohman. En bra bok är en bra bok, oavsett om man gillar författaren.

Berättelsen handlar om Marina som åker för att hälsa på sin storasyster Stella och hennes man författaren Gabriel. De bor vackert i Gabriels föräldrahem och Stella, som arbetar med trädgård och växter, har skapat en enastående trädgård.

Där travar Gabriel omkring när han tar paus från sitt ångestladdade romanmanus. Där cirklar Marina runt Gabriel. De har mycket att tala om kring litteraturen och konsten. Marinas uppsats i konstvetenskap som aldrig tycks vilja bli färdig och Gabriels manus.

Men där finns ju också Stella; den vackra storasystern, den lyckade, den som Marina aldrig kan mäta sig med, aldrig vara nog duktig inför. Och det är ju Stella som har Gabriel, eller är det Gabriel som har Stella?

Jag har svårt att sätta ord på vad det egentligen är som jag tycker om med Den drunkade. Jag sögs in i läsningen, ville fortsätta trots den undergångsstämning som finns från första sidan. Bohman själv har sagt att hon fick inspiration till boken när hon reste genom ett landskap där det fanns någon sorts klibbig stämning. Den klibbigheten tycker jag verkligen att hon har lyckats föra över till sin roman. Det är lätt obehagligt och det finns något riktigt sjukt i triangeldramat som bit för bit byggs upp.

Någonstans läste jag kritik mot Den drunknade, att man tyckte att det logs alldeles för ofta, men jag ser snarare de där ständiga leendena som något överspänt och illavarslande. Att de absolut har en poäng och funktion. Ett leende kan dölja så mycket, och säga så mycket. Precis som tystnader och blickar. Här är det leenden som talar om att något inte är som det ska.

En mycket god skönlitterär debut skulle jag sammanfatta det med. Föredömligt kort, mer text skulle bara urvattna historien. Och jag läser gärna något mer av Therese Bohman, och att skapa lust till att vilja ha mer är ett bra betyg.

171 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Andra om samma: Johanna L på Bokhora tycker det är jättebra, Bernur tycker det är ohyggligt spännande och oförutsägbart, Rävjägarn uppskattar att den är så olik annan samtida litteratur, Bokbabbel gillar verkligen, Hermia var fångad,

Norstedts gav ut den.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jag var i ärlighetens namn inte särskilt förtjust i Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist som kom här tidigare i år. Inte alls förtjust faktiskt. Andra tyckte att det var hans bästa roman hittills. Återigen andra sa att Människohamn var hans absolut bästa hittills och det kunde jag inget säga om eftersom det var den enda roman som Lindqvist kommit ut med som jag inte läst. Nu har jag det och ja… även om den inte är solklart bäst, så ligger den åtminstone bra till.

Människohamn startar med själva händelsen. Den som förstör allt, men är helt obegripligt hur det kunde ske. Isen var halvmetertjock och inget hål i den någonstans. Det fanns ingenstans att gömma sig eller försvinna runt den lilla ön. Dottern Maja hade bara ett försprång på två minuter. Hon skulle inte ha hunnit göra något alls. Ändå hann hon försvinna spårlöst.

Det är nu två år sedan och för Anders har livet rasat. Han och Majas mamma har separerat och Anders själv dricker sig igenom dagarna. För att försöka få till stånd en förändring, kanske en försoning bestämmer sig Anders för att flytta ut till huset på Domarö i Stockholms skärgård igen. Där de var när det hände. Han har sin farmor och styvfarfar där och det är en trygghet.

Men väldigt snart efter att han flyttat dit märker han att han inte är ensam i huset. Någon lägger pärlplattor och ristar in ord i köksbordet. Någon tittar på honom när han inte ser. Det är någon där.

Samtidigt är det något som pågår på Domarö som Anders inte vet om. Något som påverkar alla som bor där, något som är på väg att förändras till det värre. Det är som att något är trasigt och på väg att rämna. Och på något vis har det med Majas försvinnande att göra.

Jag kanske inte är någon stor älskare av skräck egentligen, och det är nog inte det läskiga i Ajvide Lindqvists böcker som är det jag tycker är så bra, utan det är när han utsätter människor, ett samhälle för något extraordinärt och sen tar reda på hur det påverkar dem.

Jag tänker ofta på hur han i Hanteringen av odöda utsatte Stockholm för att alla som dött de senaste tre månaderna vaknar till liv igen som förvirrade zombies som vill hem. Det intressanta där var hur människorna hanterade det. Från att vissa grävde upp döda men nu halvlevande barnbarn eftersom längtan efter dem var för stor, till undantagstillstånd och militärinsatser mot de halvdöda.

Frågeställningen hur människor och samhälle hanterar en extrem situation saknades enligt mitt tycke helt i Lilla stjärna, medan det finns fullt ut i Människohamn. Och det är det som gör den stora skillnaden. Nej, verkligen inte enbart, men mycket.

Här lyckas Lindqvist verkligen göra människor av kött och blod trots att det de upplever, och vilka de är, är så udda ibland att det är absurt. Mycket skickligt får han mig att tro på kvinnan som opererar om sig till oigenkännlighet, för att inte tala om Morrisseykillarna på flakmoppen. Det är otroligt men jag tror på det, och det är sannerligen en bedrift i sig.

Sen när jag nu ser tillbaka på den, några dagar efter att jag läste ut den, så upptäcker jag inkonsekvenser i historien och tänker att slutet nog är lite överdrivet på något vis. Men det ska ju ändå sluta på något vis och det här var kanske så gott som något annat, även om jag måste säga att även själva slutet öppnar för diskussioner om hur just slutet påverkar dem som är med om det. Berättelsen fortsätter fast texten är slut.

Jag hade väldigt trevliga stunder tillsammans med Människohamn. Jag hade ganska otrevliga stunder också, men aldrig så otrevliga att jag inte kunde läsa vidare. Det var konstigt läskigt ibland. Ibland blodigt utan att bli blodisande. På något vis en ganska bra balansgång för vad jag uppskattar och klarar av att läsa.

Det är inte toppbetyg men en riktigt bra bok om sorgen över att förlora ett barn, skulle man kunna sammanfatta det. Och nu hoppas jag innerligt att Lilla stjärna var ett undantag i Ajvide Lindqvists regelsamling, för jag vill ha mer av honom, så som han skriver när han är som bäst. Och som bäst är han här i Människohamn.

450 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008

Andra om samma: Cecilia på Pocketblogg gillar, Lizze på Edet Zoo var trollbunden, En bok om dagen gillade också, Nittonde stolen sammanfattar och gillar,

Ordfront gav ut den.

Sen att jag hittade Domarö i en alldeles nyutgiven svensk deckare, som en blinkning till Ajvide Lindqvist är ju en finfin bonus dessutom.

Kväll hos Brombergs med Karin Alvtegen

Är lyckligt hemkommen från en otroligt trevlig kväll med Karin Alvtegen och Dorotea Bromberg på Brombergs förlag. Liksom flera andra såg jag evenemanget hos Bokhora och när min läsecirkel flyttades till fredagen hörde jag mig för om det fanns plats kvar, och det fanns det!

Vi var en intim liten skara på cirka 20 personer som kom till deras lilla kontor. En blandning av bloggare och andra som fått inbjudningar på olika vis. Vi fick god mat och vin. När sen magen var nöjd och glad samlades vi i köket och Dorotea började med att prata om några av hösten nyheter från Brombergs.

Det var en dansk debutroman som lät riktigt intressant. Författaren heter Torben Guldberg och bokens titel är enligt min smak vacker: Teser om kärlekens existens. En titel som Dorotea tyckte var helt omöjlig (ja den danska motsvarigheten då) och sa när de köpte boken att den titeln blir det i alla fall inte. Sen blev det den i alla fall och jag förstår inte vad som är fel med den. Den är lockande tycker jag. Sugen på att läsa den är jag absolut och jag tror också att vi kan vänta oss en recension på Ooof bok i framtiden.

Dorotea pratade även kort om Hetta av Ian McEwan som jag redan spanat in. Han kommer tydligen till Stockholm 16-17 september och framträder på Kulturhuset på fredagen. Det kan ju vara något! McEwan gavs tidigare ut på Ordfront men nu alltså hos Brombergs, och det verkar som att det återigen var Doroteas engagemang och entusiasm som gjorde att boken och författarskapet hamnade hos just dem.

Den tredje nyheten som togs upp var Brombergs Nobelklassikersatsning, nu senast med I den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn. Tydligen censurerade Solzjenitsyn själv sitt verk för att få den utgiven och detta är nu en nyöversättning och då av det hela ursprungliga verket. Från 350 sidor till denna utgåvas 863. Imponerande!

Sedan kom turen till Karin Alvtegen som ju är väldigt aktuell med sin nya roman En sannolik historia. Växelvis med Dorotea berättade de först sin gemensamma historia. Hur det träffades på en branschmiddag och hamnade bredvid varandra. Eller hur Karin hamnade bredvid fel förläggare som Dorotea sa. De hade väldigt trevligt i varandras sällskap och Dorotea som inte läser deckare alls läste sedan Karins böcker. Och Karin kom att läsa de böcker som Dorotea gav ut. En bokcirkel för två kallade de det.

Sedan kom den perioden som resulterade i att Karin skrev en vanlig roman som gavs ut på Brombergs. Hon kände sig trött på att skriva om mörker, att leva med det mörkret under de långa perioder när hon skrev. Helt enkelt trött på att ha ihjäl folk. Kände inte heller att hennes identitet satt i författarskapet så det var inte så viktigt att ständigt prestera en supersäljande deckare. Var det inte roligt ville hon inte skriva, och det var inte roligt längre.

Då kom Dorotea och uppmanade henne att skriva en roman utan brott. En utmaning och en putt i en annan riktning. Som gav resultat.

Vad som förvånade mig var att Karin var en så otroligt öppen människa. Inte för att jag hade några föreställningar om hur hon skulle vara, utan för att det  är så ovanligt att människor som är offentliga i någon mening inte sätter upp skydd framför sin person. Så kändes det inte här. Väldigt ärligt och naket. Något som det är omöjligt att inte bemöta med värme och respekt.

Det var en fröjd och en ära att få vara med och lyssna när hon berättade om det som varit svårt och det som varit bättre. Om det som gör ont och det som gör gott. Om vad som betyder något och vad som är ringa. Det var varmt och inbjudande till dialog. Möjligt att ställa frågor även om det inte riktigt behövdes. Både Karin och Dorotea berättade så gärna ändå. Och jag blev nog lite kär.

Några böcker fick jag med mig hem också:
Alvtegens nya med dedikation.
Torben Guldberg (debutdansken med titeln)
Sara Paborns Släktfeber i pocket
Ian McEwans Cementträdgården i pocket.

Andra bloggare som var där:
Johanna L, Johanna K och Helena från bokhora
Annsofie på Ooofbok
Frossa i böcker
Alles Autobahn – En blogg om böcker och Tyskland
Sand snö och vatten – En blogg om träning
Bloggar lugnt
En och annan bok
Bok 101

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

Om jag skulle definiera mig själv utifrån vad jag inte är, så skulle en av de första sakerna jag säger vara att jag är inte en människa som springer. Inte långt i alla fall. Inte uthålligt och verkligen inte frivilligt och med glädje. Andra fysiskt ansträngande aktiviteter kan jag utföra men springa är inte min grej.

Ändå var det med nyfikenhet jag tog mig an Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Kanske var det av nyfikenhet på hur en springande människa tänker egentligen, eller så var det av nyfikenhet på herr Murakami. Oavsett det så var det intressant läsning som gav mig mer än bara prat om löpning.

Men egentligen är det just prat om löpning som den här boken huvudsakligen innehåller. I längre dagboksliknande texter berättar Murakami om sina problem, resultat och tankar kring löpning. Hur han lägger upp träningen inför olika maratonlopp, hur och varför han tröttnar och byter spår, och hur han sedan kommer tillbaka till löpningen igen.

Som en parallell till löpningen berättar han även om sitt liv före författandet och senare som författare, om sin personlighet och hur både löpningen och skrivandet egentligen är utslag för samma slags personlighet – den uthålliga.

Och som ett tecken på just sambandet mellan den uthålliga författaren och långdistanslöparen skriver Murakami att ”(n)är det känns som att jag skulle kunna skriva ännu mer, lägger jag beslutsamt ner pennan. Då blir det lättare att sätta igång igen nästa dag.” Exakt samma sak sa långdistanslöparen Rune Larsson men då angående just löpning. Och det var en tanke jag fann fascinerande redan när jag höre Rune för några år sedan. Nu har den på allvar satt sig.

Murakamis bok är lättläst och lättillgänglig. Johanna L på Bokhora sa att det var en bra ingång till Murakamis författarskap och det har hon rätt i. Nu var det förvisso inte det första jag läst av Murakami och det kanske också var bra. Nu hade jag något att fästa det vid.

En trevlig bok som var överraskande intressant även för en ospringanda personlighet. Där fanns så mycket mer och den gör mig verkligen sugen på att läsa fler böcker av honom. Så det ska jag.

218 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Japan: 2007
Originaltitel: Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto
Översättning: Eiko Duke och Yukiko Duke

Andra om samma: Björn på Dagens bok fick lust att springa (det fick inte jag), Martin Ackerfors sträckläste, Ellen på Owlit tyckte det som vanligt var en njutning att läsa,

Norstedts gav ut den.

Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff

Ibland är det svårt att skilja verkligheten från fiktionen. Som dygnet när jag hetsläser Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff och bläddrar lite i Allas under tiden jag väntar på tevattnet på jobbet. En helsidesartikel handlar om en ung tjej vars fd kille tränger sig in på hennes jobb och nästan dödar henne. Då verkligen inser jag att det som Grebe & Träff skriver om händer varje dag, i ett hem närmare mig och dig än vi vill tro.

Bittrare än döden är den andra boken om psykologen Siri Bergman. Man kan läsa den utan att ha läst den första boken Någon sorts frid, men liksom i de flesta andra deckarserier så klarar sig det aktuella fallet alldeles fint utan kunskap om de tidigare delarna, men berättelsen om Siri får man absolut mest ut av om man har läst även den första boken.

I den här boken får Siri och hennes kollega Aina ett uppdrag att hålla i en självhjälpsgrupp med fem våldsutsatta kvinnor. De är unga och gamla, misshandlade av styvfäder, sambos och makar. En försöker lämna sin man eftersom han nu inte nöjer sig med att slå henne, utan ger sig på barnen. En försöker förlika sig med att hon gav 30 år av sitt liv till en man som slog henne. En är fortfarande svart inombords i sviterna efter en våldtäkt och så arg på sig själv och på dem som gav förövaren alibi.

Och så är där Kattis, en ung kvinna vars fd pojkvän Henrik förföljer henne, trots att han hittat en ny tjej, trots att Kattis polisanmält honom för misshandel. En kväll dyker Henrik upp utanför mottagningen och vill prata lite med Siri.

Siri själv har det inte så lätt. Hon kämpar med alkoholen och med sina rädslor för att binda sig vid en annan människa. Polisen Markus vill bilda familj, vill vara nära och ett. Siri vill inte träffa hans familj och kvävs när han ligger så nära och när han är där hela tiden.

Jag tyckte att den första boken av systrarna var en mycket god deckare, särskilt för att vara debut. De följer upp det fint med Bittrare än döden som är på samma nivå som den första (även om betyget på denna blir en stark trea). Ett flertal gånger under läsningen reagerade jag på att språket var välformulerat och fint, att språket fanns där för njutning och inte bara för att föra handlingen framåt.

Greppet med en psykologmottagning som nav för en deckare känns fräscht och även om Siri har alkoholproblem som väl matchar deckarschablonen så köper jag det konstigt nog. Och även om handlingen till stor del uppfyller en annan av mina allergier så köper jag det också. Det är således något visst. En rolig sak just med anledning av att det handlar om en psykolog, är väl texten “psykologisk spänningsroman” som står på omslaget. Vad de måste ha gillat dubbeltydligheten i det!

Och sen detaljen som jag bara älskar! Jag är så glad att jag läste böckerna i exakt den här ordningen för annars tror jag inte att jag hade upptäckt det hela. Jag läste alltså Människohamn precis innan Bittrare än döden (text om Människohamn kommer när jag haft läsecirkeln). Människohamn utspelar sig på den fiktiva ön Domarö (och jag har googlat och kollat – den finns inte). I Bittrare än döden kommer en av bifigurerna från just Domarö i Stockholms skärgård. Gillar, tycker om, älskar såna intertextuella blinkningar. Mer sånt önskar jag mig och tack deckarsystrarna för det!

Bittrare än döden är en bra deckare i svensk tradition. Bättre än många andra av de andra större namnen jag läst. God underhållning, passar för sträckläsning, och har dessutom ett språk som är bättre än många andras. Så om du inte läst den första boken Någon sorts frid så är det hög tid för det så att du kan läsa den här sen.

395 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Serie: Siri Bergman bok 2

Andra om samma: Boktipsaren tycker att det blir tråkigt, Bokbabbel tycker att den väcker rätt sorts obehag,

Wahlström & Widstrand gav ut den.

Vålnader av Joe Hill

Jag har gnällt över novellformatet förut. Det passar inte riktigt mina läsvanor; jag behöver längre textavsnitt och har inte lust att börja på nytt av samma författare direkt på det jag precis läst ut. Det gäller även noveller dessvärre. Det innebär oftast att det tar ganska lång tid för mig att läsa ut en novellsamling. Istället blir det en större mängd romaner avverkade under tiden.

Men till slut blev jag klar med Vålnader av Joe Hill, efter kanske ett år av stötvis läsande. Antagligen bidrog också den varierande kvalitén till att jag inte plockade upp den alls periodvis.

Vålnader innehåller 15 noveller varav den sista är en längre novell om 60 sidor. Vissa av novellerna är klassiska skräcknoveller och de tycker jag är minst bra. Dem läser jag med tålamod och hastighet för att komma vidare till något förhoppningsvis bättre.

Och bättre finns det sannerligen också. Så sjukt skumma berättelser där Hill skickligt lyckas få mig att på kort tid acceptera helt absurda saker. Som novellen Uppblåsbare Art om pojken som har en bästis som har en genetisk defekt och föddes uppblåsbar. Det ställer förstås till med en hel del problem. Art är extremt känslig och bär alltid med sig ett reparationskit för cykeldäck om det skulle råka gå hål på hans kropp. Och det sjuka är att jag tror på det fullt ut! Riktigt riktigt bra!

Mysig är novellen I biosalongens mörker om ett olyckligt spöke på en gammeldags biograf. Novellen Min faders mask är psykadeliskt rubbad men intressant och fängslande. Och när jag kommer till slutet av den sista långa novellen Morris papplabyrint så vet jag inte längre varför jag haft invändningar tidigare. Efter Morris vill jag bara läsa mer, men då är det ju slut.

Morris papplabirynt är för övrigt värd ett särskilt omnämnande. Jag tänker faktiskt inte säga så mycket om handlingen eftersom det är lätt att snabbt spoila den, men väldigt läsvärd tycker jag. Och har du inte lust att läsa hela samlingen så ta en halvtimme, gå in på närmaste bibliotek som har Vålnader inne och sätt dig ner en stund och läs åtminstone novellen om Morris.

Betyget blir svårt. Vissa noveller är solklara tvåor, andra treor, vissa fyror och Morris en femma. Det får bli en stark trea som kompromiss, men med kommentaren att vissa noveller är synnerligen läsvärda.

384 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Utgivningsår USA: 2005
Originaltitel: 20th Century Ghosts
Översättning: Gabriel Setterborg

Av Joe Hill har jag även läst En hjärtformad ask.

Andra om samma: Hieronymus på Den döda zonen håller också Art kär, Bookofmiri tyckte också att det tog sig mot slutet,

Norstedts gav ut den.

Elsas mode av Sofi Fahrman

Vissa böcker är mer eller mindre inom mitt vanliga upptagningsområde. Man kan lugnt säga att Sofi Fahrmans Elsas mode är långt utanför mitt ordinarie upptagningsområde. Som att en förstagluttare skulle få gå skola i Kalix på ett ungefär. Visst blogg jag och läser bloggar men aldrig modebloggar. Jag förstår mig inte på modevärlden så enkelt är det. Men ibland behöver man vidga sina vyer. Jag gjorde det med Campingland av Josefin Olevik och nu gör jag det igen med Elsas mode.

Elsas mode är vad jag förstår en roman som är fiktiv såsom romanbyggen har en tendens att vara, men att den ligger ganska tätt intill Sofis eget liv utan att vara identiskt. Boken börjar med att 21-åriga Elsa kommer hem från New York till lilla Borås. New York var hennes nya hem men hon kunde inte stanna längre eftersom hennes turistvisum gick ut. Nu är hon hemma i Sverige igen och vet inte vad hon ska ta sig till.

Men Elsa är inte den som ligger på latsidan. Redan på flyget hem berättade hon om sina superskills (göra lattelöv, ha elefantöron, extrem modekoll etc etc) och fick ett telefonnummer av mannen bredvid. När hon ringer numret får hon genast ett jobb på ett café på Östermalm i Stockholm. Nu måste hon genast flytta dit! Och tack och lov att hennes bästis Maria redan bor där.

Att göra lattelöv är dock inte den Elsa vill göra för tid och evighet och snart startar hon en modeblogg – Elsas mode och försöker att komma in på Berns modevecka vilket är svårt. Föga anar hon att hon bara ett halvår senare ska ha en av Sveriges mest lästa modebloggar och dessutom fått Sveriges sexigaste modesingel i säng.

Nu hoppas jag verkligen att Fahrman överdrivit en hel del och att Elsa är långt mer puckad och impulsiv än hon själv, för Elsa är sannerligen ingen tjej jag gillar. Precis som när jag läste En shopaholics bekännelser så skäms jag å huvudpersonens vägnar. Vill vid ett par tillfällen inte läsa vidare över huvud taget eftersom jag bävar för fortsättningen och ärligt – jag önskar denna Elsa ingen som helst välgång för jag tycker inte att hon förtjänar den. Hon beter sig riktigt illa och dumt inte en gång, utan flera.

Men samtidigt så är boken förvånansvärt välskriven. Mycket bättre än jag väntat mig. Jag tycker att sidorna med modefoton kunde lämnats därhän, men att sidorna med foton från Elsas blogg lättar upp läsningen och gör att läsaren hänger med i vad som händer på bloggen utan att det behöver skrivas in i löpande text. Det är snyggt gjort helt enkelt. Och på sätt och vis så är det också snyggt gjort att lyckas få mig att skämmas som jag gjorde.

Jag tror att Elsas mode är helt rätt sommarläsning för modebloggande/läsande tjejer i alla åldrar. Man får ganska stor inblick i hur det kanske går till både på modevisningar, bland modebloggare, i viprummen runt Stureplan och hos överklassen. Om det är helt sant är en annan fråga, men ganska kittlande är det onekligen. Det nämns så många klädmärken, modebloggare och modepersonligheter att jag inte kände igen en hundradel tror jag. Men det gör mig inget. Men om du tror att du kommer att känna igen ganska många och gärna vill veta mer, så är Elsas mode absolut en bok för dig.

Nu tror jag att jag ska sätta Elsas mode i händerna på en vän som jobbar på Riche, så får hon läsa de delar som utspelar sig där och berätta sen hur sant det är. Ska se om jag kan övertala henne att läsa…

309 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009

Andra om samma: Jessica på Bokhora skämdes också, Emelie på Dagens bok tycker att det är för tillrättalagt, Bokbabbel rycks med, Emelie på Bokbloggen gillade inte heller Elsa,

Norstedts gav ut den.

Och så en länk till Elsas modeblogg.