Det här med noveller

Sitter lugnt och fint och läser dagens Svenska Dagbladet. Tyvärr inte Dagens Nyheters Boklördag. Har valt en SvD-prenumeration eftersom jag tycker att de skriver mer om böcker och kultur än DN. Å andra sidan är DN Boklördag outstanding. Det var ett svårt val men jag funderar på att komplettera SvD med DN helgprenumeration. Men nu var det inte det jag tänkte skriva om utan det här med noveller.

Sitter nämligen lugnt och fint och läser dagens Svenska Dagbladet när jag till min stora glädje ser att min kompis Lenas förlag Novellix får en nästan helsidesrecension av de fyra första novellerna som de släppt. Vilken grej! Jättekul! Och SvDs recensent Eva Johansson skriver fina saker både om förlaget och dess ambitioner och om novellerna i sig. Men hon skriver också några saker som först gör mig upprörd och sedan får mig att fundera.

Hon skriver:

“Den bakomliggande tanken är också att en sådan utgivning (dvs noveller i singelformat, bloggarens anm.) bättre ska passa oss stressade nutidsmänniskor – en tanke som jag ställer mig rätt tveksam inför. Jag ser hela tiden människor som läser tjocka böcker på bussen och tunnelbanan.”

1. Att Johansson ser människor läsa tjocka böcker säger ingenting om vad de läser. Även korta noveller finns i tjocka böcker som vi alla vet.

2. Att Johansson ser människor läsa tjocka böcker säger ingenting om vad de vill läsa, huruvida de vill läsa en kort novell eller en tjock roman. Eftersom singelnoveller inte har funnits tidigare har man inte kunnat välja att läsa en singelnovell. Därför har inte heller Johansson kunnat se folk läsa singelnoveller. Man kan inte påstå att folk inte vill ha något som inte funnits tidigare, med enda bevisning att man inte sett folk med just detta som inte tidigare fanns.

3. Anta att Johansson egentligen menar att hon ser folk läsa tjocka romaner, inte böcker som det står i recensionen. Måste i så fall ett läsande av tjocka romaner innebära att man inte vill ha korta noveller? Är det i direkt motsättning? Kan där inte finnas ett “och”?

Personligen tycker jag om noveller, men som tidigare bloggat har jag problem när jag läser novellsamlingar. Jag klarar inte riktigt av att börja på en ny historia av samma författare direkt på den förra. Då får jag fruktsallad i huvudet och kan inte hålla isär de olika berättelserna. Ibland hänger de ihop som i Jonas Karlssons Det andra målet, och då är det ju en annan sak, men när novellerna är helt fristående så vill jag gärna ha en liten paus där emellan. På samma sätt som jag inte vill läsa flera romaner av samma författare i direkt följd, vill jag gärna läsa något annat emellan noveller av samma författare. Resultatet av detta är att jag oftast har med mig novellsamlingen i fråga plus en roman till, för att varva med. Singelnoveller är alltså ett koncept som passar mig. Och jag är en stressad nutidsmänniska.

Nu vet jag inte riktigt vad slutklämmen på detta inlägg borde vara. Kanske sätter jag helt enkelt bara punkt här och låter mitt utbrott stå oavslutat. Det finns en till sak i artikeln som jag funderar över, men det får komma i ett eget inlägg.

Punkt.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Jag har knappt hunnit läsa halva första sidan i Jenny Jägerfelds bok Här ligger jag och blöder, innan Maja har sågat av sig en halv centimeter av tummen och jag håller min egen i ett krampaktigt grepp väl skyddad inuti handen. Det gör så ont i mig och då har det hela knappt börjat. Det är inte för inte som Jägerfeld vann Augustpriset i barn- & ungdomsklassen 2010.

Det handlar alltså om Maja. Hon går första året i gymnasiet och bor i Stockholm med sin pappa. Föräldrarna är skilda sedan tretton år och Jana som mamman heter bor i Norrköping och doktorerar i psykologi. Varannan helg åker Maja dit och just den här helgen när hon precis sågat av sig tumtoppen, fått en del av sig själv kastad i sjukhusets sopor och resterna av tummen ihopsydd, är det hennes helg hos mamma.

Men det är något konstigt. Jana svarar inte när de ringer, hon svarar inte på sms eller mail. Hon hör inte av sig. När Maja kommer till Norrköpings station och det inte finns någon Jana där, förstår hon att något är fel. Inte heller hemma i villan finns det någon Jana. Där ligger däremot Janas mobil och surrar.

Maja försöker förtvivlat att låtsas som att inget allvarligt kan ha hänt. Hon läser lite bok, somnar i solen och får grova stickor i foten, så hon måste bara gå över till grannen som uppenbarligen ha fest och fråga om de har en pincett, för Jana har tydligen ingen. Och där finns Debbie och så en lång söt kille som säger att han heter Justin Case.

Det här var så bra att jag inte kunde sluta läsa. Det blev en helkväll i soffan vilket det väldigt sällan blir, fast jag önskar mig fler såna kvällar, men nu var det sambon framför dataspelet och jag i soffan med Jägerfeld. En bättre söndagskväll kan man nästan inte ha.

Jägerfeld lyckas verkligen plocka fram smärtan, både den fysiska i avsågade tummar och bulor i bakhuvuden som aldrig får vara ifred, och i hjärtat när det inte är så som man vill att det ska vara. Hon skildrar också vänskapen så himla fin, och kärleken. Och jag ömmar för hela bunten, mamman, pappan och till och med den där Denise som verkar lite blåst. Framför allt ömmar jag för Maja, struliga, kaxiga Maja med ett hjärta i handen och en tumme i bandage.

Och så är den väldigt rolig också. Och tänkvärd.

Så himla fint och så jävla bra. Läs den, gör det bara!

252 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Förlag: Gilla Böcker

Andra om samma:  Ann-Sofie på Ooofbok gillade till slut, Lina Arvidsson på Dagens bok gillar också, Therese på Dantes bibliotek säger att det är den bästa ungdomsboken hon läst på länge, Malin the Writer kunde inte heller stå emot,

Förälskelser av Julien Neel

Serieböckerna om Lou av Julien Neel kan man väl inte direkt säga att har 36-åringar som primär målgrupp. Ändå är det verkligen med stor förtjusning jag läser dem. Lika glad blir jag när jag sen ser mitt kusinbarn som är tio år gammal djupt försjunken i dem. Lite förvånad blir jag när jag hör att min systerdotter som är 2.5 år gammal har Lou som favoritprogram på TV. Eh sa jag, och så lämnade vi det därmed. Men slutsatsen man kan dra av detta är att målgruppen uppenbarligen är bredare än man först kan lockas att tro.

Nu har turen och tiden kommit till den fjärde boken om Lou. Den heter Förälskelser och både omslag och titel hintar om att den här boken är bra mycket lättsammare och gladare än den förra Busskyrkogården vars omslag var grått grått grått och Lou själv var ganska deppig och gick till en kurator och pratade.

I Förälskelser är det sommarlov och Lou har plötsligt blivit tonåring på riktigt, fått bröst och former, för att inte säga att hon spanar på killar på ett annat sätt än tidigare. Nu ska hon få åka med en av sina vänner till föräldrarnas lyxvilla på landet. De är fyra tjejer, har en pool på tomten och hela sommarlovet framför sig.

Men direkt så träffar de på ett gäng med fyra jämnåriga killar och det visar sig att Tristan, pojken som Lou var kär i i den första boken, och som flyttade någon annanstans, är en av dem och känslorna börjar spira igen. Och inte bara hos Lou… Det blir en första kärlekens sommar.

Kanske är det så att Neel har väldigt uttalade temat med sina olika album om Lou. I så fall var det förra albumet det som tog upp depression och ensamhetskänslor utan fog. Detta album är i så fall det som tar upp killar och förälskelser på ett sätt som gör att man kan känna igen sig och kanske få perspektiv på det man själv är mitt i om man är tonåring. Jag däremot som blev så otroligt berörd av den förra boken, blir ju inte alls berörd på det viset i den här. Och det är nog inte meningen heller, men det känns liksom lite som en fjäder efter att ha fått en knytnäve i magen.

Samtidigt så är det ju så att jag verkligen gillar Lou och vill läsa om henne även om hon inte är deprimerad, även fast hon blir kär och brunbränd och älskar sin mamma. Jag unnar henne verkligen att få vara glad en sommar. Och gärna längre än så. Men jag längtar verkligen efter en upplösning på hennes pappa-problem. Där bankar mitt hjärta hårt hårt och jag vill veta hur det ska gå.

Har du inte läst serierna om Lou är det hög tid. Stilen kan se barnslig ut och man stör sig lite i början. Sen är man fast. Och sätt dem absolut i händerna på uppväxande tjejer. Där är de perfekta.

48 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår Frankrike: 2007
Originaltitel: Idylles
Översättning: Lotta Riad
Serie: Lou del 4
Förlag: Wibom Books

Andra om samma: Shazam tycker ungefär som jag och berättar att nästa del i serien vunnit pris! Simon säger gillar också Lou,

Fraktur av Karin Slaughter

Kanske var det lite väl tätt att läsa två böcker av samma författare, i samma serie, med bara någon vecka emellan. Åtminstone jag har en tendens att bli lite mätt då. Åtminstone när författaren har en tendens att skriva lite lika böcker. Jag tänker bara på min snabba och totala övermättnad på Harlan Coben som verkligen var bland det mest drivna och spännande jag läst, men två på rad och en tredje kort därefter gjorde mig illamående. Sedan dess har jag inte läst en enda Harlan Coben trots att jag tycker att han är riktigt bra. Så kan det gå.

Boken som är ämnet för dagen är Fraktur av Karin Slaughter, den andra boken om den dyslektiske polisen Will Trent. I den första boken i serien, Triptyk/Triptych, visste man inte från början att det var Trent som var den man skulle heja på, utan man hejade glatt på en annan polis ett bra tag, för att inte säga nästan hela boken. Här är det inga tvivel om att det är Trent som är huvudperson och att han är den goda killen som mitt hjärta ska klappa för, och det gör det.

Handlingen börjar med att en flicka hittas död i sitt hem. Eller rättare sagt, man tror länge att det är dottern i huset som ligger där med sönderbankat ansikte och tjugotalet knivhugg. Snart visar det sig dock att det inte är hon, utan hennes bästa kompis. Dottern själv är helt försvunnen men man hittar blodspår som tyder på att en blödande medvetslös person burits nedför trappan. Det är i princip det enda spår de har att gå på.

Så fort det visat sig att det handlar om mord plus kidnappning kallas Will Trent in och tvingas denna gång att samarbeta med polisen Faith, vars mamma han fick avskedad när han gjorde en internutredning om polisbrottslighet. Samarbetet börjar inte på bästa sätt kan man lugnt säga.

Tyvärr, måste jag säga, så handlar Fraktur, liksom Triptyk, om övergrepp på tonårsflickor och det känns lite upprepande när det handlar om två böcker i samma serie, och särskilt när jag läste dem så tätt som jag gjorde. Men om jag bortser från det så är Fraktur en riktigt driven och spännande deckare av klassiskt deckarsnitt. Kanske lite brutalare än genomsnittet.

På lika klassiskt manér tenderar historien om poliserna att bli mer intressant än själva brottet de utreder. Brottet vet man ju oftast att de kommer att lösa och att det kommer att gå så bra som det kan gå, men man vet bara inte exakt hur. Vad gäller polisernas privatliv och interna slitningar så kan det ju verkligen gå precis hur som helst. Och jag vet inte om detta säger något negativt om själva historien kring brottet, eller om det säger något positivt om Slaughters sätt att skildra sina huvudpersoner. Och apropå det så måste jag säga att Will Trent, Angie och även Faith är så bra skildrade karaktärer att det värmer hjärtat. Jag tycker verkligen om dem! Jag vill att de ska ha det bra.

Jag hade verkligen några trevliga dagar med Slaughter, verkligen inget att invända förutom återupprepningen av tema, och jag gläds åt att min gissning om mördaren på sidan 219 helt kom på skam. Det hade varit deprimerande annars. Jag är inte den som tycker att det är roligt att jag listade ut tidigt hur det hängde ihop. Jag läser hellre en bra deckare.

Vill jag läsa en Slaughter till då? Jag har en tendens att istället för att läsa allt en författare skrivit, fortsätta till andra författarskap för att se om de är bra. Nu vet jag ju liksom hur Slaughter skriver och vad det är, då kan jag övergå till att upptäcka andra. Men jo, jag kan i Slaughters fall absolut tänka mig att läsa en till, om så bara för att få veta hur det går för Will, Faith och det dyslektiska problemet. Om mordgåtan inte innehåller våldtagna tonårsflickor är det en bonus.

406 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår USA: 2010
Originaltitel: Fractured
Översättning: Jan Risheden
Serie: Will Trent bok 2
Förlag: Telegram

I det förflutna av Kate Morton

Ibland är det så skönt att läsa en bok som man bara kan sjunka ner i, en bok som är som luddig bomull, och där man vet vad man får även om man inte vet vad som ska hända. En bok där det enda motståndet är att hålla alla trådarna i minnet och möjligtvis bokens tjockhet. Just en sådan bok är Kate Mortons I det förflutna.

Liksom i Den glömda trädgården kretsar handlingen kring familjehemligheter, brev med livsomstörtande innehåll och så kärlek förstås. Inte alls en dålig mix om du frågar mig.

Berättelsen börjar 1992 med att en postväska hittas på vinden i ett hus, där en slarvig brevbärare lämnat den någon gång för 50 år sedan. Nu levereras breven och Edies mamma Meredith är en av dem som får ett brev. Det betyder ingenting, säger hon, men Edie ser att hon blir rejält upprörd av brevets ankomst. Mamma som aldrig gråter, går undan och kommer tillbaka med svullna ögon. Det enda Edie lyckas förstå av det hela är att brevet kommer från en flicka som var Merediths bästa vän i den familj där hon var evakuerad under andra världskriget.

Så en dag är Edie ute på den engelska landsbygden på uppdrag av det förlag där hon jobbar. Hon kör vilse och råkar hamna i den by där Meredith var under kriget. Nyfiken på vad det var som egentligen hände där för 50 år sedan stannar hon till i byn och hamnar till slut på en privat visning på slottet där modern bodde, där de tre systrarna som betydde så mycket för Meredith för så länge sedan, fortfarande bor kvar.

Besöket på slottet svarar inte på några frågor alls, utan ställer istället en mängd nya. Varför har modern inte återvänt till slottet på alla dessa år? Varför är den gamla vallgraven igenfylld? Varför anklagar den yngre och uppenbart psykiskt sjuka systern, Edie för att ha svikit henne, när hon tror att Edie är Meredith? Och vart tog den unge mannen vägen som bara försvann? Edie kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som egentligen hände på slottet för 50 år sedan, vad det var som hände som kom att påverka så många människors liv som det gjorde.

Det här är, i mitt tycke, perfekt mysläsning. Det är gamla manuskript, en bok som har verklig förlaga, dagboksanteckningar och brev, en tät familjekonstellation som döljer tjog av hemligheter, spårlöst försvunna personer, och ett förfallet engelskt slott där väggarna tycks sucka av allt de sett och inte kan berätta.

Slottet och situationen för de boende där, plus mentalsjukligheten, gjorde att jag till en början hade svårt att sluta dra paralleller till Sarah Waters Främlingen i huset. På samma sätt som hos Waters tycktes slottet växa fram framför mina ögon och så utspelar de sig ju under ungefär samma tid. Mycket samma känsla även om de förstås skiljer sig åt ganska mycket också.

Det är många trådar och detaljer i den här romanen och om man ogillar när trådar lämnas oförklarade så är det här sannerligen en bok att gilla. Själv hade jag gärna sett att Morton lämnat lite mer åt läsaren att förstå och tolka. Allt behöver inte förklaras in i minsta detalj när det dessutom är ganska tydligt redan ändå. Det kittlar fantasin lite att få tänka själv. Här behöver man inte det, inte till mer än att hålla alla detaljer i huvudet. Det störde mig lite på slutet, det blev helt enkelt lite för många epilogiska avsnitt för att just bara förklara och binda ihop. Dem hade jag lätt klarat mig utan.

Annars är detta sannerligen en bok att försjunka i om man vill ha en tjock bok med okomplicerad mysläsning, även om den i mitt tycke inte når upp till exv. Den trettonde historien av Diane Setterfield. Men när Setterfield redan är avnjuten är Morton en näst intill fullgod ersättare.

556 sidor

Utgivningsår Sverige: 2011

Utgivningsår Australien: 2010

Originaltitel: The Distant Hours

Översättning: Ann Björkhem

Förlag: Forum

Andra om samma: Helena på Fiktiviteter blev förälskad, Helena på Bokhora kallade det oerhört njutbart, Knirk gillar den jättemycket, Tina älskade den,

1Q84 Första boken och Andra boken av Haruki Murakami

(Dessa titlar ges ut av Norstedts förlag som också är min arbetsgivare.)

Jag har inte läst särskilt många böcker av Haruki Murakami, för att vara lite mer exakt så har jag läst Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Sen tog jag mig an 1Q84 Första boken och så två veckor efter det 1Q84 Andra boken.

Murakami är definitivt bland de mer skruvade författare jag läst. Var får han allt ifrån? Hur är den hjärna funtad som kommer på det som står i 1Q84? För skruvat är det, men liksom bara ett snäpp så att världen blir bara lite lite annorlunda än den var innan.

Boken består av två parallella berättelser. Den man möter först är Aomame. Hon sitter i en taxi på väg till ett möte men har fastnat i en trafikstockning på en motorväg. Taxichaffisen säger att han omöjligtvis kan köra henne i tid till hennes möte men att det faktiskt finns en möjlighet för henne att komma i tid ändå. Och så visar han henne på en nödtrappa som han säger ska leda till en pendeltågsstation. Innan hon kliver ut taxin säger han: ”Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en.” Och när hon gått nedför trappan har världen förändrats. Väldigt lite men ändå så påtagligt att hon inte längre kan säga att hon lever i år 1984 utan hon döper om det till 1Q84. Q som i questionmark.

Det är något med Murakamis litterära stil som gäckar mig. Han är så rak och enkel, ibland till och med så respektlöst enkel, att jag gång på gång undrar om detta egentligen är ganska simpelt skrivet eller om det är himmelskt genialiskt. Men i takt med att jag fångas av berättelsen och det till synes enkla språket, när jag upptäcker att jag inte vill sluta läsa, att 1Q84 inte lämnar mig ifred fast jag lagt den ifrån mig, då kastar jag mina tvivel åt sidan och accepterar att detta inte kan vara något annat än riktigt bra.

Det finns mycket att säga om 1Q84, om de olika lagren av verkligheter som kapslas in i varandra, och som plötsligt visar sig ha bytt ordning medan jag bytte sida i boken. Det finns många tankvärda citat som jag vill skriva upp, spara och använda mig av. ”Verkligheten är alltid bara en” är bara ett av många. 1Q84 är en bok med många sidor, inte bara bokstavligen utan även i berättelsen, och jag har antagligen bara förstått en bråkdel av dem.

För den som inte läst någon av böckerna 1Q84 ännu rekommenderar jag att man läser dem i ett svep, eller nästan i alla fall, eftersom den första boken går rakt över i den andra. Ingen halvhalt där inte. Nu väntar jag spänt på den tredje boken och vägrar acceptera att jag måste vänta så länge som ett helt år innan jag får läsa slutet på berättelsen om Aomame och Tengo.

Kanske är inte 1Q84 det bästa att börja med om man inte läst något av Murakami sedan tidigare, men vilken som är bäst att börja med vet nog någon annan bättre som läst fler av hans verk än jag gjort. Om du däremot gillar Murakami sedan tidigare, kommer du att älska det här, för det här är Murakamiland precis som man vill ha det.

451 sidor och 401 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår Japan: 2010
Originaltitel: 1Q84
Översättning: Vibeke Emond
Serie: 1Q84 del 1 och 2
Förlag: Norstedts

Andra om samma:

Peppad på Cirkeln!

(Denna titel ges ut av Rabén & Sjögren som ingår i Norstedts förlagsgrupp, som också är min arbetsgivare.)

Kolla kolla! Snygg kasse! Jo, jag har en stor kärlek till tågpåsar med litterär koppling. Särskilt mycket gillar jag förstås kassar som är både snygga och har koppling till en bok jag gillar. Och Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren älskar jag!

Triptych av Karin Slaughter

Karin Slaughter är en författare som jag sett liksom i ögonvrån men aldrig ordentligt tittat närmare på. När det så damp ner ett exemplar av Fraktur, hennes senaste deckare på svenska, i brevlådan bestämde jag mig för att det var hög tid att titta just lite närmare på Slaughter. Men att börja med att läsa del 2 i en serie känns aldrig särskilt bra så jag kollade upp del 1, Triptych (Triptyk i svensk översättning) och det visade sig att jag redan hade den engelska utgåvan hemma i bokhyllan, ordentligt gömd bland de andra författarna på S på den nedersta hyllan.

Boken börjar med att polisen Michael Ormewood kommer till en brutal mordplats där en 40-årig prostituerad våldtagits, mördats och berövats sin tunga. Att en prostituerad hittas mördad är inget som förvånar varken Ormewood eller någon av hans kollegor, det är sånt som händer då och då. Desto mer förvånad blir Ormewood när det dyker upp en utredare från SCAT, dvs en specialavdelning inom polisen, och blandar sig i fallet.

Utredaren heter Will Trent och verkar vara en ganska jobbig typ. Beter sig konstigt, liksom överlägset, verkligen inte en typ som Ormewood gillar att ha i hasorna när han utreder ett mord. Trent kommer dessutom dragandes med ytterligare tre fall där unga flickor blivit våldtagna och fått sina tungor avbitna. Och även om Ormewood verkligen inte gillar Trent så måste han hålla med om att det nog är något som är mer lurt än vanligt med fallet han håller på med. Kanske finns det ändå ett samband.

Det märks att Slaughter är en erfaren författare. Hon bygger upp sina karaktärer så att de verkligen blir intressanta och berör mig. Och utan att avslöja för mycket, eftersom detta är en stor del av själva boken, så lyckas hon lura mig totalt, så totalt att jag länge har svårt att acceptera den vändning som boken har tagit. Det är fascinerande bra, och för all del respektlöst, gjort.

Blodigt värre är det för all del. Slaughter skräder inte orden när det kommer till blodighet och skador, så oavsett om hennes efternamn är taget eller äkta så är det synnerligen passande. Vissa tycker tydligen att det är för mycket blod men jag tycker att det är skönt med variation, ibland blodigt, ibland oblodigt à la pusseldeckare.

Så här efteråt känns Triptych lite som en dussindeckare, bra förvisso men ändå dussin. Samtidigt måste jag säga att det verkligen var spännande under läsningens gång och när boken var slut ville mitt huvud inte riktigt acceptera att läsningen var över, och det är ju också ett betyg i sig. Och jag ser fram emot att inom bara en liten vecka eller så påbörja läsningen av Faktur. Så mycket bättre kan det inte bli.

453 sidor
Utgivningsår USA: 2006
Serie: Will Trent bok 1
Förlag: Century

Andra om samma: Mi på Deckarhuset har svårt att släppa den,

Boken finns även på svenska med titeln Triptyk, utgiven av Telegram förlag och översatt av Jan Risheden.

Hjärtblad av Aino Trosell

(Denna bok ges ut av Norstedts förlag som också är min arbetsgivare.)

Inspirerad av Vasaloppet och Sveriges Radios romanpris, och inspirerad av en lagom svår förkylning, tog jag äntligen tag i mig själv och läste Aino Trosells Hjärtblad som legat på vänt alltsedan jag fick den signerad i höstas. Jag tyckte väldigt mycket om En gränslös kärlekshistoria och Hjärtblad är dess tvillingbok.

Hjärtblad handlar om Hulda, äldsta barnet i en fattig familj i byn Fors utanför Malung. Året är 1867 och de ack så svåra svältåren ska precis komma. De åren när skörden frös inne eller regnade bort flera år i rad så att man inte ens fick tillbaka utsädet. De åren när många dog av svält och dess effekter.

Man får följa Hulda under hennes uppväxt. När hon passar sina småsyskon, historierna hon får höra, när hon blir lillpiga och ska valla byns boskap hela sommaren. Tills dess att hon är en ung kvinna, ser han den där Lars för första gången och det spritter till i hjärtat, när modern dör och Hulda blir som mamma för sina småsyskon. Hon har det fattigt men det är egentligen en ganska bra uppväxt.

Så när hon kommer tillbaka efter en sommar på fäbodvallen har fadern tagit sig en ny kvinna. Han behöver en mor till sina barn, en kvinna i huset. Hon är änka och behöver en ny familj och ett hem. Det är varken konstigt eller ovanligt men Hulda känner sig sviken. Där vill hon inte bo kvar med den där människan, och hon bestämmer sig för att hon ska vandra söderut hon med, som så många andra kullor gjort före henne. Vandra till Mälarlandskapen och bli trädgårdskulla, roddarmadame eller tegelbärerska. Vad som helst, det spelar ingen roll – bara hon får komma bort från byn!

När jag skriver om bokens handling så känns den lite tråkig men under läsningen är den något helt annat än tråkig. Fattigskildringarna innehåller alltid en ljusstrimma och ett stråk av kärlek vilket gör det inte bara uthärdligt utan fint att läsa. Att följa Hulda under hennes uppväxt är trevligt och fängslande. Det här är en miljö och en tid som Trosell är mästare på att skildra. Hon gör det med så kärleksfull hand ända ner i detaljerna, alla dessa människor som nämns i de historier som berättas i historien.

Ett tydligt bevis på detta är när jag hittar mina halvsystrars släkting nämnd i boken. Lätta efterforskningar i deras släktbok lyckas ganska snabbt ge en trolig verklig person som stämmer överens med den som nämns i boken. Sånt gillar jag! Och när jag träffade Aino sa hon också att alla personer förutom huvudpersonerna har funnits på riktigt. Vilket mastodontarbete hon har gjort med researchen! Jag vågar inte ens föreställa mig alla timmar som hon har ägnat åt detta och åt att samla alla dessa berättelser som vävs in i berättelsen om Hulda. Det är folklivsforskning och en skatt, om än i skönlitterär form.

Det enda jag möjligtvis kan önska mig, förutom det som redan där finns, är en roman till om Hulda, eller varför inte två? Det hon går igenom under bokens sista tredjedel hade gott kunnat vecklats ut till en eller två ytterligare böcker, vilka jag med glädje hade läst. Men nu när Hulda-trilogin inte finns så tycker jag gott att du ska läsa Hjärtblad, särskilt om du på något vis har dina rötter i det svenska bondesamhället, och de har ju de allra flesta av oss.

462 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Förlag: Norstedts

Andra om samma: Bokmania tycker att den är mer än läsvärd, Bokbrus har lyssnat på ljudboken och gillar,

Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström

Om jag inte hade anmält mig till den där aka-porrbrunchen så hade jag nog aldrig kommit mig för att läsa Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. För det första för att jag inte hade den hemma, för det andra för att det jag hört om den gjorde att jag intresserade mig föga. Var det tur att jag nu fick en anledning att läsa den? Kanske det. Det var åtminstone intressant. Men är det verkligen aka-porr?

Elin bor i Gimo tillsammans med sin mamma. Pappan är död och mammans överklassläkt har de inte så mycket kontakt med. Elin tycker att Gimo är skittrist och inskränkt, rasismen växer hennes bästis Mehmet flyttar därifrån. Så hittar hon en broschyr om Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en privat internatskola, som tydligen alla i hennes släkt, inklusive hennes mamma, gått på och hon känner att hon också vill gå där. SSHL är hennes chans att komma undan Gimo, bli någon annan, kanske hitta sig själv.

Så börjar skolan och det är en radda av förhållningsregler, både skrivna och oskrivna och traditioner som ska bevaras. Elin gör en klassresa tillbaka till sitt överklassursprung kan man säga. Hon accepteras relativt lätt av de andra eleverna på skolan eftersom hon har rätt bakgrund och en anfader var med och grundade skolan, men accepterar hon de andra lika lätt? Var SSHL det hon egentligen sökte?

Först läser jag boken som aka-porr och blir besviken. Jag saknade suget i miljöer och personer, människor som lockar och en intrig som är spännande och gåtfull. Jag saknar att känslan av att vilja vara där. I relation till allt det jag saknar känns Hellströms bok platt och meningslös. Människorna är ointressanta och det finns egentligen ingen handling, ingen plot, utan boken är mest en inifrånberättelse i romanform om hur det är att gå på överklassinternat.

När jag väl accepterat att det är just det som boken är, börjar jag också se dess förtjänster. Börjar se bortom skildringarna av gods, dyra bilar och tonåringar som röker braj och snortar kokain. Börjar se kritiken av överklassen därunder, och det är intressant. Särskilt intressant är Elins egen familj, med mormodern som riktig överklasskäring och modern som velat ge sitt barn något annat än det hon själv fick. Elins mamma är den enda karaktär i boken som jag intresserar mig för. Hur hon försöker förändra och göra rätt, men hur svårt det är.

Absolut en läsvärd bok om man vill titta in hos överklassen ett tag, om det som för mig är en okänd värld. Den kan nog vara ganska bra att diskutera i läsecirkel också, eftersom den väcker en hel del frågor om klass och ärvda inställningar. Den är lättläst, snabbläst och bra när man väl förstår vad den har för avsikt att vara. Då glimrar den till.

303 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Förlag original: Forum
Pocketförlag: Månpocket

Andra om samma: Karin på En bokcirkel för alla gillar den också, Karin på Karmakult stör sig på Elin, Hyllan saknar också kittlingen, Lilla O gillar,