Hundarna av Ola Nilsson

Vissa böcker handlar inte om så mycket men innehåller desto mer. Sådan är Hundarna av Ola Nilsson.

Boken berättar om ett par tre dagar i en liten håla någonstans i Sverige. Antagligen någonstans norrut och antagligen står det i baksidestexten mer exakt var, men det spelar mindre roll tycker jag. Det skulle kunna vara 1960-tal, det skulle kunna vara 2010. Även det spelar mindre roll. Vissa saker förändras inte så fort.

I blickfånget finns två familjer och framför allt deras barn. Det är Erik som är runt femtio och hans sladdbröder Calle som har fin hand med djur och Filip. Båda är runt 16 år. Deras åldrige far har fått en hjärnblödning och ska snart hämtas hem av Erik. Under tiden sitter Filip och Calle på sitt vanliga ställe under bron och dricker alkohol, röker och bara är.

Spriten har Filip och Calle gemensamt med de ett par år yngre systrarna Ida och Sanna, som skänker kyssar och senare på kvällen sex i utbyte mot en klunk sprit eller lite mer. Att bli knullad när man är medvetslös av fylla är förvisso inte särskilt trevligt, men det är glömskans pris och således värt det.

Det fascinerar mig lite denna spritens glömska och lockelse. Mig har den aldrig lockat men jag minns flickor och pojkar omkring mig i min uppväxt som åtminstone syntes leva såna här liv. Liv där man super bort problemen, igen och igen. Och man börjar tidigt, kanske som tolvåring eller ett par år senare.

Och jag får som ett inifrånperspektiv på det jag såg utifrån för tjugo år sedan. Jag ser mödrarnas medvetenhet och acceptans. Jag hör dem säga som pojkarnas mor i boken till Calle när han kommer hem på förmiddagen och luktar sprit, att han ska gå och borsta tänderna. Jag ser sorgen och hopplösheten som dör. Och den oundvikliga framtiden.

Först var den lite svår att komma in i. Kände av ett hoppigt berättarperspektiv i det första kapitlet som störde men som jag inte märkte något av senare. Kanske vande jag mig, kanske fanns det inte där längre. Det släppte snabbt och boken drabbade. Inte helt enkel kanske och det är nog främst för att handling egentligen saknas och att det är innehållet i fokus.

Så en fin, hemsk liten bok om alkoholens skriande lockelse och baksida. Om en tid som är då och nu, och en plats som är här och där. Inte upplyftande direkt, men det kan ju inte alla böcker vara heller. Den är som en skitig liten pärla helt enkelt.

174 sidor
Utgivningsår: 2010

Den skarpa eggen av Philip Pullman

Den skarpa eggen är bok två i Philip Pullmans serie Den mörka materian. Har du inte redan läst den första boken Guldkompassen så ska du inte läsa den här recensionen, eftersom det är risk att jag på något vis förstör din läsupplevelse av den första boken. Det räcker för dig att veta att jag tycker att den andra boken är lika bra som den första och att du hittar min text om Guldkompassen här.

I Den skarpa eggen får man först möta Will som är en pojke som har stora problem. Hans pappa försvann för många år sedan under en upptäcktsresa och modern har under tiden utvecklat en psykisk sjukdom som gör att hon tidvis får förföljelsemani och tvångstankar. Det visar sig dock att moderns förföljelsemani inte är helt utan grund, när två främmande män dyker upp hemma hos Will och modern och hotfullt stället frågor om Wills pappa och kräver att få de brev som han skrev hem innan han försvann.

Will inser att det är fara å färde och att han är den enda som kan styra upp det hela. Så han tar med sin mor till den enda person han litar på, sin fd pianolärarinna och lämnar modern där. Sedan beger han sig hem för att leta reda på pappans brev. Precis när han funnit dem kommer männen tillbaka till huset och Will knuffar en av dem så illa att mannen dör.

Nu är Will verkligen på flykt. Inte nog med att männen jagar honom, han är dessutom en mördare. Därför är det verkligen ett lyckokast när Will upptäcker något konstigt i vägrenen. Det är som ett fönster, nästan osynligt om man inte råkar stå precis i en viss vinkel, till en annan värld. Will kliver in i den andra världen som visar sig vara tom på människor. Ända tills han hittar en flicka vid namn Lyra, en flicka med ett uppdrag. Och det visar sig att även Will har ett viktigt uppdrag, långt större än att finna sin pappa.

Jag kan egentligen bara instämma med det jag tyckte om i den första boken. Jag gillar det osnälla, att även barn är elaka, lider och dör. Det finns inget förmildrande och det är inte tillrättalagt. Ibland är det så sorgligt att jag inte vill acceptera men jag inser samtidigt att det är så här det är i Pullmans värld.

Jag gillar också att han i den andra boken fört in fler världar, vilket förvisso var väntat, men jag gillar att en av de andra världarna är en som är väldigt lik vår egen. Det blir snygga paralleller och tankeväckande aspekter. Till exempel, har vi alla en daimon inom oss?

Nu är det raskt vidare mot bok tre Bärnstenskikaren. Den är tjockare än de två tidigare och det gläder mig. Nu ska här bli åka av!

312 sidor
Utgivningsår Sverige: 1998
Utgivningsår England: 1997
Originaltitel: His Dark Materials II: The Subtle Knife
Översättning: Olle Sahlin
Serie: Den mörka materian bok 2

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam

Jag började läsa Kartor för vilsna älskande av Nadeem Alsam eftersom jag skulle gå och lyssna på honom på Kulturhusets författarscen förra november. Fast egentligen så hade jag köpt biljett till evenemanget bara för att få en rejäl anledning att äntligen läsa boken som stått i hyllan några år. Det är bra med lite press och jag är glad att jag äntligen läste den, även om jag var långt ifrån klar med den när jag lyssnade på Aslam för det inte är en bok man läser över en natt direkt.

Handlingen utspelar sig i England bland invandrade pakistanier. Vissa av dem är glada över att vara i England, andra längtar hem hela tiden. Vissa tycker att man bör lätta på reglerna och anpassa sig till det engelska samhället, andra tycker att engelsmännen är förtappade och att det är anledning nog att hålla ännu hårdare på de egna reglerna.

När berättelsen börjar har Chanda och Jugnu varit försvunna en liten tid. De älskade varandra och levde tillsammans utan att vara gifta. De ville gifta sig men kunde inte eftersom Chanda redan var gift och hennes man vägrade att skilja sig från henne. Så när de försvinner blir Jugnus bror Shamas upprörd men inte förvånad. Han vet åt vilket håll han ska vända sina blickar, nämligen mot Chandas bröder.

Samtidigt som sorgen är förlamande fortsätter livet. Shamas sörjer sin bror och ser honom överallt. Men Shamas hustru Kaukab är rättroende muslim och vill inte se sin egen roll i de älskandes försvinnande. Inte heller sin egen roll i det faktum att deras tre barn inte längre vill träffa henne.

På Kulturhuset berättade Aslam att han trodde att ingen skulle känna till ämnet han skrev om när han började skriva. Sen tog boken tio år att skriva och då var hedersmord ett begrepp som de flesta kände till. Jag är glad att jag hade visst hum om hederskulturen när jag läste Kartor för vilsna älskande och det var mycket intressant att få ett inifrånperspektiv om än i fiktiv form.

Både temat och texten är snårig och bäddar för långsamläsning. Språket är mättat med liknelser som ibland går mig helt förbi och ibland träffar mig som bara Stina Aronsons liknelser gjort tidigare. Det är bildspråk när det är som bäst, när språket verkligen blir till bild. Samtidigt som det gjorde texten långsam och vindlande så var det också både frustrerande och vackert. Snirkligt kanske skulle kunna sammanfatta det hela.

En läsvärd och angelägen bok. Jag har inget att invända, det skulle vara långsamläsningen då, men den behövs av och till den med. Så rekommenderas!

421 sidor
Utgivningsår Sverige: 2006
Utgivningsår England: 2004
Originaltitel: Maps for lost lovers
Översättning: Ann Björkhem

Andra om samma: Eva på Min smak skriver fint om andra sidor av boken,

Hjärtans fröjd av Per Nilsson

Utifrån gatan får läsaren se och höra tecknen från en ung man i kris. Det kastas saker i sopnedkastet, en blomkruka far i en båge från balkongen, ett lakan tvättas, ett paket lämnas utanför en grannes dörr, men i övrigt är det oroväckande tyst.

Inne på rummet sitter han, som för några månader sedan träffade Hjärtans fröjd på bussen till skolan. Ann-Katrin heter hon egentligen och har rött hår som ingen annan och han faller som en fura. Kan inte sluta titta och vet inte vad han ska ta sig till när hon till slut ser honom.

Så börjar de träffas. Han behåller hennes tyska grammatikbok som en gisslan och igen och igen ses de för att grammatiken ska komma tillbaka i rätta händer. Men det gör den inte. Så händer något mer och sen ska han åka på den efterlängtade resan till USA. En resa han inte längre vill åka på. Det är som att han känner på sig att det kommer att gå fel.

Det är en fenomenalt olycklig kärleksskildring som Per Nilsson har skrivit i och med sin Hjärtans fröjd. Det är överdrivet dramatiskt som det var att vara kär när man är i tonåren, eller för all del även senare. Livet kommer aldrig bli detsamma igen om inte hon/han är där. Det kanske till och med inte längre är värt att leva alls.

Samtidigt så känns huvudpersonen så omogen och Ann-Katrin så mogen i jämförelse. Kanske missade jag någon åldershänvisning någonstans men min känsla är att Ann-Katrin är äldre än vår kille, och jag förstår henne mycket väl att hon inte vill vara ihop med den här överreagerande, efterhängsna killen.

Men en riktigt bra ungdomsbok som trots sina 18 år på nacken känns väldigt fräsch och som leker med berättarperspektiv och överenskommelsen med läsaren på ett sätt som är ovanligt i ungdomslitteratur och som gör Hjärtans fröjd både unik och läsvärd.

Är det någon som läst uppföljaren The return of Hjärtans fröjd som kom härom året?

149 sidor
Utgivningsår: 1992

Andra om samma: Bokomaten gillart, Bokblomma tycker också om, Frida på Fridas bokrecensioner blir irriterad på killen, Sofia på Flaskposten gillar också.

Till Rabén & Sjögren.

Guldkompassen av Philip Pullman

Vissa böcker känns det som att man aldrig kan göra rättvisa i en kortare text. Vissa böcker tarvar en teoretisk inramning och en avhandling på högre nivå. Så känns det ganska mycket med Guldkompassen av Philip Pullman. Berättelsen är komplex och symbolerna många och möjliga att tolka olika. Det jag skriver om Guldkompassen kan inte vara annat än ofullständigt och otillfredsställande. Det må väl vara hänt.

Den värld som Pullman bygger upp är en värld ganska lik vår egen, men med några stora skillnader. Till exempel har varje människa en daimon i form av ett djur. En daimon är som ett husdjur som alltid följer dig, skillnaden är att den är tätt sammanlänkad med sin människas själ, och att de snarare är ett, än herre och djur. I denna värld finns också pansarbjörnar, himmelsstål, häxor och andra konstigheter.

Huvudperson är Lyra som är en flicka i de yngre tonåren, lämnad av sin enda släkting farbror Lord Asriel, att tas omhand av ett gäng akademiska stofiler. Hon rasar runt, vild och svårinfångad tillsammans med sin daimon Pantalaimon, slåss med ungarna inne i stan och kastar lera på zyjenarnas barn.

Så en dag kommer Lord Asriel tillbaka från en av sina resor. Det han berättar och visar för akademikerna gör dem tydligen upprörda och spända. Det är något som händer i norr och Lord Asriel vill åka tillbaka dit för att undersöka vad det är. Samtidigt är det någon som kidnappar barn över hela landet och när Lyras kompis Roger försvinner spårlöst bestämmer hon sig för att hon ska leta reda på dem som fångat honom och rädda honom. Föga anar hon att det är början på ett stort äventyr där hon själv är den viktigaste pusselbiten av dem alla, hon och den där konstiga kompassliknande saken hon fick av skolans rektor innan hon gav sig av.

Ska man säga något övergripande och alldeles för enkelt så är det att Guldkompassen är en modern saga. Det är kampen mellan det onda och det goda. Det oskyldiga barnet som ofrivilligt och ovetandes är jordens frälsare. Det är ganska enkelt, de flesta personerna är tydligt onda, goda eller vilket karaktärsdrag de nu fått sig tilldelade.

Men sen finns det intressanta avvikelser som tilltalar mig. Jag tänker på de onda föräldrarna. Hur ofta får föräldrar vara onda i den här typen av böcker? Den andra och egentligen viktigaste avvikelsen är att det här knappast är någon tillrättalagd saga för barn. Här plågas barn och vuxna, kämpar, gråter, skriker, sviker och dör. Här tror jag inte att det finns något lyckligt slut. Om Aslan var med i Guldkompassen skulle han förbli död och de skulle skända hans kropp.

Sen funderade jag en hel del på zyjenarna under läsningen. Är deras cameoroll en hyllning eller ett befästande av fördomar? Jag vet inte vad jag ska tycka. Å ena sidan tycker jag om att de skildras som ett gott folk. De står för kärleken och det varma. Å andra sidan så blir de än mer mytologiska. Zyjenarna är med och det är häxorna och isbjörnarna också. Det blir lite konstigt liksom, som om de inte är människor utan ett mytologiskt väsen eller en art. Men de står väl för den kärleksfulla naturen i kontrast till akademikernas kalla kärlekslösa intellekt. Natur vs kultur återigen.

Jag tycker om Guldkompassen och den gnistrande och komplexa alternativa värld som Pullman byggt upp. Jag gillar att Lyra är en skitig, odräglig liten unge som är som barn är mest. Jag gillar att övernaturligheter behandlas i en bisats och därmed inte är så konstiga. Jag gillar symboliken i kompassläsandet och fascineras av tanken att en daimon visar en människas rätta jag.

Jag gillar helt enkelt. Nu är bara frågan: pausa med något annat emellan eller på nästa del direkt?

384 sidor
Utgivningsår Sverige: 1997
Utgivningsår England: 1995
Originaltitel: His Dark Materials: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Serie: Den mörka materian del 1

Andra om samma: Martina på Ett hem utan böcker funderar bla över målgrupp, Moa på Textappeal jämför med filmen, Erika på Böcker med mera har läst hela trilogin,

Halva liv av Mats Strandberg

Äntligen bestämde jag mig för att det var dags för att läsa Halva liv av Mats Strandberg. Jag tycker nog att jag återigen väntat alltför länge med en bok jag längtat efter att läsa, men när jag kommit en bit in i Halva liv insåg jag vilket lustigt sammanträffande det var att jag läste den just nu och inte tidigare. Men först lite om handlingen.

Jessica Wilcox är en framgångsrik sex- och samlevnadsexpert med egen TV-show, som efter en period av utbrändhet och panikångest knappt kan hantera sitt eget liv längre. Med nöd och näppe fixar hon inspelningarna av programmen. Att lämna lägenheten för andra ärenden, som att gå på pojkvännens fest till exempel, är plågsamt outhärdligt.

Så får hon plötsligt ett telefonsamtal från sin far, som berättar att farmor Viola dött och Jessica bestämmer sig för att det är en nog så god anledning att lämna stan för Skåne ett tag. Dessutom är förlusten av Viola tung, så nära sin farmor som Jessica var en gång i tiden.

Nere på gården i Skåne finns så pappan och hans hemska nya fru, farfar Billy och farmors bror Viktor, som Jessica på något vis alltid tyckt synd om eftersom hon identifierat sig med det utanförskap som hon föreställer sig att han måste haft där han hela livet levt med sin syster och hennes man.

Men av farmoderns bästa väninna får Jessica en anteckningsbok som farmodern skrivit i till Jessica, där hon berättar om sitt liv som ung och sin stora hemlighet, en hemlighet som berör hela familjen och allt Jessica håller kärt.

Samtidigt tycker sig Jessica se Jakob överallt. Jakob som hon träffade och älskade hett och som sedan försvann spårlöst när de skulle flytta ihop. Nu är det flera år sedan men hon har inte kunnat glömma Jakob. Hon längtar ständigt och ser honom i varje man. Det är som att hon varit halv sedan han försvann.

Jag är löjligt förtjust i familjehemligheter och Halva liv gör mig inte besviken. Jag tycker om Strandbergs språk och sätt att bygga upp berättelsen, även om jag måste säga att det plötsligt våldsamma slutet kändes en aningen konstruerat och onödigt. Samtidigt har jag svårt att se hur slutet skulle lösas på annat sätt. Det må alltså vara hänt, och inte gör det mig så mycket egentligen. Jag blev nog bara lite förvånad.

Vad som var så lustigt med att jag läste Halva liv just nu var att jag läste den direkt efter Supernova av Marika King. Supernova kom också ut under 2009 även om det var under våren och Halva liv kom på höstlistan.

Supernova handlar om en kvinna som blir utbränd i sista tredjedelen av boken. Halva liv handlar om en kvinna som varit utbränd. Det är som att de hakar i varandra och att Halva liv har det fokus på vad en utbrändhet gör med en människa som Supernova saknade.

Sen kommer detaljerna och det är de som jag tycker är så lustiga:

• Båda huvudpersonerna har en bästa kompis som heter Petra
• Båda har en farmor/mormor som haft klädesbutik
• Båda är arga på sina fäder för att de inte ringt under sjukskrivningen och frågat hur det var med sina döttrar.

Kanske petitesser och det låter inte så stort när jag skriver ner det så här. Men att läsa två böcker i rad som har ett underliggande tema gemensamt, hakar i varandra och har två ovanliga och en mindre ovanlig detalj gemensamt, var en underlig upplevelse. Så pass att jag började fundera på om Strandberg och King kanske kände varandra och gjort upp om detta. Dessutom kom ju Strandbergs bok ut efter Kings… Men antagligen är det bara sammanträffanden.

Det får mig också att fundera på hur det skulle bli om man medvetet gjorde ett dylikt projekt. Alltså att olika författare skrev om samma person i olika genrer och tider. Det skulle kunna vara ett intressant experiment.

Jag har inte läst något av Strandberg tidigare, men har förstått att denna är mer romanig där hans tidigare drar mer åt chicklit. Eftersom jag tyckte mycket om Halva liv ska jag alldeles snart ta tag i någon av hans tidigare titlar. Jag lovar.

330 sidor
Utgivningsår: 2009

Andra om samma: Johanna Ö på Bokhora tampades med slutet, Cathrine på Nittonde stolen hade velat halvera historien,

Författarens egen blogg.

Förlagets sida om Halva liv.

Sändebudet av Kader Abdolah

En bok som Sändebudet av Kader Abdolah har ganska stor risk att stå länge oläst i min hylla. Nu befann jag mig plötsligt mellan böcker och som jag har en tendens att göra så valde jag något helt på måfå, istället för att plocka något som jag länge längtat efter att läsa. Och det jag plockade på måfå blev den sprillans nya och, i och med hans Sverige-besök denna vecka, synnerligen aktuella Sändebudet.

Sändebudet handlar om Zayed som var Mohammeds krönikeskrivare och den som sammanfattade hans många suror till en enda text som blev Koranen. Efter Mohammeds död söker Zayed efter berättelserna om Mohammed själv, genom att besöka de människor som minns honom.

Genom Zayeds egna minnen och det som de människor han söker upp berättar för honom, får man följa Mohammeds liv från liten pojke fram till hans död som krigsherre och Allahs självutnämnde profet.

Jag måste säga att jag blev ganska förvånad under läsningen för det är inte ett särskilt positivt intryck man får av denne Mohammed. Förvisso hade det väl inte blivit någon bok om det varit en lovsång heller, och jag vet inte vad jag egentligen väntade mig. Kanske bara inte det här.

Abdolah är dock väldigt försiktig och låter sällan Zayed uttrycka någon värdering om Mohammeds uppenbarelser och infall. Som läsare däremot får jag tillräckligt med stoff för att bilda mig en egen uppfattning.

Samtidigt är det här en litterär skapelse och inget annat. För mig som har väldigt liten inblick i islam är det dock väldigt lätt att tolka åtminstone historiska skeden som sanna och ta resten med en nypa salt. Av efterordet att döma så är vissa skeden ändrade för att bättre passa resten av texten, så jag får väl läsa på bättre på annat håll eller passa mig helt enkelt.

Språket i Sändebudet är poetiskt korthugget och lämnar mycket outtalat men ändå tydligt. Kanske är språket inspirerat av Koranen, kanske av arabiskans språkmelodi, men det känns på något vis båda ödesmättat och lätt, och de flitigt förekommande utdragen ur Koranen passar väl in.

Det var en oväntad läsupplevelse som jag tyckte oväntat mycket om. Samtidigt lärde jag mig förhoppningsvis något. Det är alltid bra.

278 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Nederländerna: 2008
Nederländska originalets titer: De Boodschapper
Översättning: Ingrid Wikén Bonde

Norstedts hemsida

Supernova av Marika King

Det har varit ganska mycket snack kring Supernova av Marika King. Jag vill minnas att det varit ganska positiva omdömen men ändå var jag inte särskilt intresserad av att läsa King egentligen. Hur kul kunde det vara att läsa om en ung karriärkvinna som blir utbränd? Sen fick jag pocketen satt i min hand och en konkret uppmaning att läsa. Så då gjorde jag det.

Från början var också Supernova ganska jobbig läsning. Det gav mig lite samma känsla som En shopaholics bekännelser, dvs att jag skämdes över huvudpersonen och knappt pallade läsa vidare, men i Supernova var dessa partier tack och lov väldigt korta och långt ifrån lika skämmiga som hos Kinsella.

Supernova handlar om Lisa, en skärpt Handelsbrutta som lyckats få jobbet som alla på Handels suktar efter, som juniorkonsult på konsultfirman med stort K. Snart är hon inne i ett hektiskt arbetstempo med sena nätter, snabba deadlines och höga krav. Hon presterar bra, mycket bra och hon är dessutom ung, smal och snygg, men hon har svårt att hinna med att ringa sina vänner, att umgås med dem och att överhuvudtaget intressera sig för dem. Hennes eget liv är ju så himla intressant med dyra märkeskläder, taxiresor och utlandsprojekt. Och för att inte tala om alla de intressanta, snygga, sexiga och löjligt ringbeklädda män som finns på kontoret. Snart är Lisa inne i en sväng som hon aldrig trott att hon skulle hamna i, som älskarinna till en av de högt uppsatta på firman. Det som var ett stort no-no.

Det motstånd jag kände mot Supernova i början av läsningen släppte ganska snart. Samtidigt kände jag en viss förvirring över vilken genre Supernova egentligen är tänkt att tillhöra. Kanske är det inte så viktigt när man tänker efter, men jag upplevde det som ganska tydlig chicklit till en början; kläder, projekt, män och sex. Sen när Lisa blir utbränd blir det mer något annat. Visst laddar hela den första halvan av boken mot Lisas utbrändhet men jag hade nog önskat mig mindre hiss-sex och så läckra rumpor att man bara dör, och mer fokus på utbrändheten, symptomen innan och efter.

Visserligen är det en för mig okänd miljö som skildras. Jag har ingen inblick i denna typ av företag och att få veta hur det kan gå till är intressant och nytt. Även utbrändheten i denna kontext känns fräsch och även angeläget att den skildras. Kanske är då chicklit-greppet som används också ett sätt att nå en, för detta ämne, ny målgrupp. Kanske är det genomtänkt och smart. Kanske är det bara jag som inte riktigt förmår se igenom den raljanta chicklit-tonen och se allvaret därunder.

Lisa blir aldrig heller en tjej som jag förstår eller riktigt tycker om. Hon gör alltför många val som är helt otänkbara för mig själv. Ja, eller tror jag i alla fall. Jag kan helt enkelt inte försona mig med henne. Inte heller med det val som hon lutar åt att göra i slutet av boken. Men tack och lov så är jag ju inte Lisa.

Bokens starka sidor är just dess tema karriärhets, konsultverksamhet och utbrändhet, och med tanke på dessa så tycker jag absolut att man kan lägga några timmar på Supernova. Språket flyter och boken har just inga direkta svackor.

Sen gillar jag att omslaget är formgivet av min fd kollega Frida Axiö-Gelfgren, som verkar göra en hel del bokomslag numera. Det gör mig glad och särskilt glad blir jag av pocketomslaget till Supernova som jag tycker bättre om än omslaget till den inbundna versionen. Pocketen är förvisso mer rosa och fluffig, men kanske också mer rätt i relation till innehållet, men jag gillar det suddiga och känslan av att ha förlorat fokus.

427 sidor
Utgivningsår: 2009

Andra om samma: Boktradition läser chicklit, Fru E läser in psykisk ohälsa, Läsdagboken skämdes också ibland,

Hjärtdjur av Herta Müller

Vi har som tradition i min ena läsecirkel att ta oss an nobelpristagarna om de är läsbara. Gränsen går nog någonstans omkring Elfriede Jelinek tror jag. I alla fall blev det ofrånkomligen så att vi läste Hjärtdjur av Herta Müller till den senaste träffen.

Att läsa och sen tycka till om nobelpristagare är alltid svårt tycker jag. Kunskapen om att texten är prisbelönt ligger som en hinna framför mina ögon och jag väntar mig stordåd. Kanske får jag också stordåd men det är svårt att se eftersom jag har en hinna framför ögonen.

Boken utspelar sig i Ceau?escus Rumänien och boken börjar med fokus på Lola, en ung kvinna som bor i ett studentrum med 5 andra flickor. Men det är något som är galet med Lola, hon förstår inte att hålla sig på mattan. Hon provocerar och chockerar och en dag har hon hängt sig i garderoben. Att fly landet genom att hänga sig är det fegaste och fulaste man kan göra och Lola både fördöms offentligt och utesluts ur partiet. Polisen tömmer hennes garderob på henne saker.

Så flyttas fokus till en annan av rummets flickor. Flickan i vars skärp Lola hängde sig. På något vis blir det som att hon tar över Lolas roll. Hon blir vän med tre manliga studenter som gömmer förbjudna böcker i ett gammalt hus i skogen. Tillsammans med sina vänner blir hon någon som är farlig för landet och de börjar förstå att den ständiga misstänksamheten som de vuxit upp med har en verklighetsbakgrund.

En dag kommer kapten Pjele och förhör dem en och en. Konstiga, osammanhängande förhör där en folkvisa kan tolkas som en revolutionär kampsång, där allt kan tolkas som något även om det inget betydde. Nu är det plötsligt allvar med att lägga hårstrån i breven för att se att ingen har läst dem.

Det är inte lätt att läsa om livet i en diktatur. För mig åtmistone blev det svårt att skilja på innehåll och text. Nästan som att läsa någons autentiska dagboksanteckningar och sedan recensera en människas liv. Fast nu vet jag ju att detta är en roman, men det gör det ändå svårt.

Men det får mig också att tänka att Müllers stil att nästan sjukligt kommentera konstiga saker och göra liknelser som jag inte hänger med i, har en viktigt funktion när hon skildrar livet i en diktatur.

Stilen var ganska krånglig och bitvis obegriplig men det intryck den gav var egentligen samstämmigt i sin kakafoni. Den vittnar om galenskap, i landet, styrelseskicket och ända ner till den förtryckta och livrädda människan. Ett liv där de små till synes obetydliga detaljerna kan vara skillnaden mellan frihet och fångenskap, liv och död.

Samtidigt älskar jag hur hon lurar mig. En scen som tycks vara full av kärlek mellan barn och förälder fortsätter att verka vara lyckan själv ända fram till den snabbt slår över i dess totala motsats. Antagligen precis lika överraskande för det fiktiva barnet som för mig som läsare. Det är grymt. Och grymt skickligt.

Jag tycker om Müller, de avsnitt som jag förstår. Eller kanske ska jag snarare säga att jag imponeras av det sätt varmed hon genom sin text snurrar till det i mitt huvud och flyttar ångesten från sidorna och in i mig. Oavsett vad man tycker om det, så är det skickligt.

Sammanfattningsvis så är jag alltså förvirrad men ganska imponerad. Fler böcker av Herta Müller läser jag däremot antagligen inte.

212 sidor
Utgivningsår Sverige: 1996
Utgivningsår Österrike: 1994
Originaltitel: Herztier
Översättning: Karin Löfdahl

Andra om samma: Jimmy på Pocketblogg tyckte mycket om och vill läsa mer, Martina på Ett hem utan böcker tror att hon måste läsa om, La bibliofille tycker att det är väldigt vackert, En bok flera böcker tycker att den är annorlunda och inte helt lätt att rekommendera,

Baby Jane av Sofi Oksanen

När jag tänkte på Sofi Oksanen förut tänkte jag nog mest på hennes insets, extensions och blodröda läppstift. Sen såg jag att hon skulle komma till Kulturhusets internationella författarscen och tänkte att det var väl en bra anledning till att äntligen få något läst av henne. Det ångrar jag inte.

Kanske hade jag hellre läst Stalins kossor eller den senaste romanen men eftersom Baby Jane var den jag fick tag i, så fick det helt enkelt bli den. Inte heller det ångrar jag för Baby Jane är en bra roman.

Huvudpersonen i Baby Jane är en ung kvinna som flyttar in till Helsingfors och där träffar Piki som är den coolaste flatan i stan. Skarp, respektingivande men med en röst av bärnsten och honung. Snart är de älskande och timmarna de tillbringar i varandras sällskap är ljuva.

För att tjäna pengar använder de sig av Pikis honungsröst och vår berätterskas vackra och kvinnliga kropp. Piki pratar med kunderna och tar upp beställningarna, medan berätterskan bär de strumpor, trosor, korsetter som kunderna vill köpa begagnade. En lukrativ verksamhet och allt verkar så bra.

Men snart märker hon av symptomen, att Piki har samma panikångest som hon själv, fast ändå så annorlunda. Förutom de nattliga färderna med taxi till flatklubbar verkar Piki inte lämna lägenheten, inte ens för att handla eller kasta sopor. Istället är det Pikis ex Bossa som sköter handling, tvätt och alla ärenden. Men vad har egentligen Piki och Bossa för relation egentligen? Och hur mycket är den relation värd som Piki har med berätterskan?

Det är ganska så lustigt. När jag läste Baby Jane tyckte jag om den. Nu har jag knappt något att säga. Angeläget ämne och intressant när det sjukliga och onormala (alltså effekterna av panikångest och depression) har förvandlats till något normalt. Jag känner med huvudpersonen även om det kanske inte kommer att vara en person som stannar hos mig någon längre tid. Kanske är det för mycket som ändå är mig obegripligt. För många livsval som jag inte kan förstå.

Man kanske egentligen kan säga att det är en bra bok av en författare med potential. Jag kanske inte är grymt imponerad av Baby Jane men jag är väldigt sugen på att läsa både Stalins kossor och Utrensning. Och det är ett gott betyg om än något avigt.

224 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Utgivningsår Finland: 2005
Originaltitel: Baby Jane
Översättning: Janina Orlov

Andra om samma: We tell ourself stories in order to live formulerar mycket av det jag inte förmådde, Helena på Bokhora gillar, Skuggspelsdocka gillar också, Bokmania likaså.