En egoistisk skit eller hattifnattarnas matematik

Du har säkert precis som jag vissa saker som du återkommer till regelbundet till. Det kan vara en sång som dyker upp i huvudet oftare än andra, en händelse som du skäms över fast du inte borde men inte kan sluta skämmas över, eller bara något du är lite upprörd över. För min del är Muminpappans svek mot de snälla hattifnattarna i Tove Janssons novell “Hattifnattarnas hemlighet” en sådan sak. Det gör mig helt enkelt förbannad. Igen och igen.

Och jag ska direkt här nu säga att detta är inget expertinlägg, jag har inte läst allt om Muminpappan och hattifnattarna, och kan självklart ha missat något förmildrande som skrivs någon annanstans. Det här är helt enkelt ett känslostyrt inlägg baserat på en enda novell, ynka 24 sidor lång.

Har du läst “Hattifnattarnas hemlighet” som ingår i samlingen Det osynliga barnet? Om inte så kommer här handlingen i korthet:

Muminpappan lämnar sin familj för att han känner att han måste bort ett tag. Han går ner till havet och blir där upplockad av en båt med tre hattifnattar i. Han åker med hattifnattarna och besöker lite olika kobbar, tills de kommer till en större ö där massor med hattifnattar samlas. De är mycket artiga mot Muminpappan och sedan kommer ett åskväder. Då känner Muminpappan att han vill hem igen och då åker han hem.

Muminpappan känner väldigt mycket och uppenbarligen känner han också väldigt starkt, så starkt att andras behov och omständigheter kan totalt ignoreras. Nu tänker jag inte hänga upp mig så mycket på det faktum att Muminpappan vid upprepade tillfällen bara lämnar sin familj, utan att säga till att han gör det, vart han tänker bege sig eller om och i så fall när han tänker komma tillbaka. Tydligen sker detta då och då och tydligen har Muminmamman en avspänd inställning till detta. Han brukar komma tillbaka och de har dessutom bestämt sig för att aldrig oroa sig för varandra för att ge varandra frihet och gott samvete. Men jag bara undrar: vad är det för fel på att säga hejdå och vi ses snart? Är det så svårt? Och jag undrar också (och här får gärna ni mer pålästa hjälpa mig): är det bara Muminpappan som ger sig av och Muminmamman som inte ska oroa sig, eller sker någonsin det omvända?

Nu hängde jag visst upp mig på det här ändå, men nåja, till saken.

Osynligabarnet

För saken är nämligen den att Muminpappan verkar tro att denna denna hans frihet att ge sig av utan att meddela dem han har omkring sig, gäller i alla situationer. Det är bara det att den här gången sätter han någon annan rejält i skiten, nämligen de snälla hattifnattarna. Hattifnattarna gör inget annat än att vara snälla mot Muminpappan. De tar honom med sig i sin båt och på den stora hattifnattsamlingen så hälsar alla hattifnattarna på Muminpappan genom att en efter en buga mot honom. Så många att Muminpappan fick ont i huvudet. Och hattifnattarna viftade med sina tassar och Muminpappan viftade på sina tassar han med. Väldigt, väldigt fint på det hela taget. De tar upp Muminpappan i sin krets, välkomnar honom och ärar honom. Vad gör då Muminpappan som tack? (Och det är nu jag blir förbannat på allvar.)

Som tack stjäl Muminpappan en av deras båtar.

De är snälla och han stjäl från dem. Kanske ser inte Muminpappan så allvarligt på detta med andras egendom? Kanske är det Muminmammans curlande hemmavid som gjort att Muminpappan tror att han kan göra som han vill överallt? Kanske är det inte så allvarligt just för att det är hattifnattar han stjäl från? Hattifnattarna verkar ju enligt alla utsagor i novellen anses som ett lägre stående väsen.

Men oavsett detta så är det inte bara en båt han stjäl från hattifnattarna, han offrar även en hattifnatt eller ytterligare en båt för dem. Hurdå? undrar du kanske nu. Jo så här; hattifrattarna reser alltid i udda antal i sina båtar. De är sällan ensamma, men tre, fem, sju osv. När nu då en båt försvinner med Muminpappan så blir ett udda antal hattifnattar utan båt. Och vi som minns vår skolmattes grundläggande räknesätt addition vet att udda plus udda alltid blir jämnt. Säg att tre hattifnattar blir utan båt. Två av dem kan hoppa i en annan båt så blir de sju istället för fem i den, eller tretton istället för elva. Men den sista hattifnatten då? Tre i en båt, plus en blir fyra, 11 plus en blir 12 osv. Det går helt enkelt inte. En Hattifnatt blir kvar på ön.

Det andra alternativet är att hattifnattarna överger ännu en båt. Säg då att det är tre hattifnattar utan båt och fem hattifnattar i båten de bestämmer sig för att offra. Då kan dessa åtta hattifnattar fördela sig två och två i andra båtar för att komma därifrån. Men då blir en båt kvar på ön. Eller ja, de kan väl i teorin ta med den på släp men utan att hitta den båt som Muminpappan stulit så har de ingen nytta av den extra båten eftersom de inte kan åka i den.

På det hela taget så ställer Muminpappan till det för hattifnattarna. Av ren egoism och obetänksamhet är han dum mot de som varit snälla mot honom, och det mina vänner är som ni nu märkt inte något som står högt i kurs hos mig.

Nu ska jag läsa novellen “Det osynliga barnet’” och gråta en skvätt för att det är så fint istället. Nästa inlägg om Muminvärlden på den här bloggen kommer att handla om den rasism som riktas mot väsenslaget hattifnattar. När det inlägget kommer är en helt annan fråga.

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon, med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De deltagande bloggarna är: Monstersteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyrans noblesser, Yökvöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och så klart Bokbabbel själv.

Förkunskap = noll, nada, ingenting

Ganska ofta har jag gnällt över att veta för mycket om en boks handling och tematik. Gnytt över råkat läsa baksidestexten fast jag inte vill och efter det genast fått en helt annan riktning och förväntan i läsningen. Jag tänkte gnälla lite idag också, men idag om den totala motsatsen; när man inte vet ett skit om boken, och vad det kanske gör med läsningen.

För jag vet inte att jag någonsin haft så lite förkunskap om en bok, som jag har om den boken jag läser nu. Oftast översköljs vi av information om boken och det behöver inte vara hela de luxe-paketet med tidningsrecensioner och intervjuer i Babel för att få förkunskap om vad det handlar om. Egentligen menar jag det där lilla subtila, det som jag nu saknar.

Det är egentligen helt irrelevant vad det är för en bok jag läser. Den här texten är inte tänkt att handla just den boken. Men det jag vet om boken är detta:

1. Titel = intetsägande, två vanliga efternamn med ett & emellan.
2. En författare som jag tidigare läst och älskat.

Det var allt.

Boken är nämligen ett förhandsexemplar med ett preliminärt omslag och den är nästan helt svart, så jag säger att den inte har något omslag. Där finns därmed inget omslag som kan signalera något, inga gestalter, inga färger, ingen antydan om genre, inget stämningsläge. Där finns ingen blurb av Stephen King, där står inte någon genrebeteckning och om jag vänder på boken finns där ingen baksidestext. Bara svart.

Eftersom boken är ett förhandsexemplar har det inte publicerats några intervjuer med författaren inför boksläppet, och inga recensioner. Inga bloggare har läst den och gett mig någon hint om vad jag kan förvänta mig. Med tanke på mitt tidigare gnäll om för mycket förhandsinformation borde detta alltså vara mitt drömläge när jag läser en ny bok. Men icke.

Och att det inte är något drömläge för läsningen beror nog till viss del på boken självt, men också till stor del på min bristande förkunskap. Men om boken självt då. Jag har nu läst 200 sidor vilket är drygt hälften och jag vet fortfarande inte vad boken ska handla om. Ska det vara en släktkrönika? Är det magi? Är det spöken? Eller handlar det om en förlorad far?

Och det kanske är boken, eller så är det förkunskapen, men vad den här osäkerheten i vart romanen är på väg förstör min läsning. Jag tolkar och tolkar de tecken jag får och vet inte vad jag ska tro. På det hela taget tappar jag sugen att läsa vidare, för jag vet ju inte vart vi är på väg! Jag har ingen riktning, jag känner inget sug.

Och igen – det kanske är boken. Och det kan vi lämna därhän nu, för det kanske är en bok som behöver mer förkunskap för att komma till sin rätt. Men det får mig att fundera över hur många av de böcker som ges ut som egentligen förlitar sig på läsarens förkunskap. Hur mycket förlitar man sig på omslag för att försätta läsaren i rätt stämningsläge och förväntningar? Hur mycket behöver vi läsare baksidestexterna för att rätt tolka handlingen och berättelsens riktning? Behöver vi Stephen Kings blurb för att förstå att det här är en bra bok? Behöver det stå “en kärleksroman” för att vi ska läse en roman om kärlek?

Nej, jag vet inte jag heller. Det var bara väldigt intressant vilken effekt en så här förkunskapslös läsning fick för min egen del. Har aldrig varit med om maken. Har du?

Att börja med sig själv

Det oroas en del nu för tiden, eller det har kanske alltid gjorts det om man tänker efter. Men det har oroats en del den senaste tiden över att läsningen bland barn och unga minskar. Läsförståelsen också. Och man skyller på datorerna och på en “segregerad skola” och en massa annat. Och det pratas om hur vi ska få barn och unga att läsa mer. Och hur ska vi få dem att upptäcka det lustfyllda med att läsa och yada yada.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker att det är jätteviktigt med läsande barn och unga. Jag tycker att det är superviktigt med bra läsförståelse för att klara av praktisk läsning i riktiga livet sen. Och jag önskar att alla fick upptäcka det magiska med en bra bok som gör att man missar att kliva av tunnelbanan eller inte kan släcka lampan förrän klockan är långt efter läggdags. Det här inlägget har inget med det att göra.

Det pratas också en del om vad som ska göras. Man ska läsa för sina små och det ska vara bättre litteraturundervisning i skolan, skolbibliotek i varje skola, inspirerande bibliotekarier och lockande litteratur. Självklarheter det med och det är inte heller det som det här inlägget handlar om.

Vad jag tänker på är nämligen det som jag ser när jag åker tunnelbana till jobbet. När jag står och väntar på tåg och bussar, när jag ser folk på fik och restauranger, när jag ser folk. De läser inte böcker. På sin höjd bläddrar de i en tidning. Men oftast oftast fipplar de med sina mobiler eller lyssnar på något som kommer ur sina mobiler. I morgonrusningen för några dagar sedan scannade jag snabbt av en fullsatt lång tunnelbanevagn och såg sex personer som läste böcker, varav två var misstänkt lika studielitteratur. Alltså fyra personer av hur många som får plats i en lång tunnelbanevagn? Alltför få.

Och jag hoppas att många av dem som jag ser fippla med mobiler och lyssna på ljud ur dem faktiskt läser böcker i sina telefoner eller lyssnar på ljudböcker. Det gläder mig varmt i så fall för jag har inget som helst emot olika format på litteratur. Litteratur som litteratur, oavsett om det står skrivet i runor. Men jag tänker att det är ett problem att det inte syns att dessa vuxna läser. De skulle lika gärna kunna kolla FB för vilken gång i ordningen den här morgonen, eller lyssna på musik eller radio (inget fel på det heller men det är inte läsning, och nu var det läsning det handlar om).

Men om vi nu ska oroa oss för att barn och ungdomar inte läser, så tänker jag – men vi då!? Läser vi vuxna längre?

Jag tänker på mitt ex. När vi träffades läste han säkert femtio böcker om året, vilket var ganska mycket för en kille runt de trettio. Efter att han skaffat smartphone är hans läsning av skönlitteratur nere i max en bok om året. Även min egen läsning minskar. Jag märker att jag som förut inte gick en meter hemifrån utan bok, för tänk om jag blev stående någonstans! Nu kan jag tänka att äsch det är bara en kvarts resa, jag kollar FB och twitter och sen är jag nästan framme så jag släpar inte boken idag.

Så jag är likadan jag. Och jag har ingen lösning på hur vi ska få barn och unga att läsa mer. Jag bara undrar hur tusan det ska gå till när vi vuxna inte visar dem att läsning är det mest värdefulla vi kan lägga vår tid på, när vi FB:ar och twittrar och instagrammar när vi borde visa vår kärlek till litteraturen genom att läsa den. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och kanske borde vi därför börja med oss själva.

En oväntat dum vän

Du vet när du har träffat en ny kompis, det verkar så lovande, han är intelligent och beläst, intressant arbete och intressen kanske inte precis jämte men åtminstone i närheten av dina egna. Du tänker att det här skulle kunna bli en person vars sällskap du kan njuta av och som du samtidigt kan lära dig massor av att umgås med. En potentiell god vän.

Så visar det sig, tyvärr alltför snart, eller kanske tack och lov; han beter sig ganska illa. Eller ja, han är förvånansvärt dum i huvudet. Tittar gubbsjukt på unga vackra kvinnor och rättfärdigar sina fantasier med att kan andra så kan väl jag. Har en ganska tråkig attityd och är helt enkelt en typ som jag inte skulle välja att umgås med om jag hade valet. Framför allt så skäms jag lite över honom och skulle inte lita på honom om det kom till kritan. Men nu har jag liksom bundit upp mig att umgås med honom i tio timmar till. Och det känns som en ointressant plåga.

Så är det just nu med den bok som jag läser. Själva texten är bra, historien spännande och intressant men huvudpersonen gränsar till outhärdlig. Okej, outhärdlig är ett starkt ord och riktigt så illa är det inte, men nära. Om det inte hade varit för den intressanta intrigen och alla översvallande positiva omdömen den fått så hade jag lagt bort den. Men nu fortsätter jag lite till. En sida i taget. Skämskudden redo och flitigt använd.

Men jag funderar över; är det medvetet detta? Är det meningen att han ska vara så här osympatisk och dum? Är det med fullaste avsikt som författaren skrivit en roman där det är meningen att jag inte ska gilla huvudpersonen? Och vad tusan menar han med det!? Varför utsätts jag för detta? Vad har jag gjort för ont? (Nej, glöm det där sista.)

Det är ju lite konstigt att läsa en roman där jag önskar att den unga sympatiska (och förstås vackra och yppiga) kvinnan varit huvudperson istället för den faktiska huvudpersonen. Det är konstigt och även ganska riskabelt eftersom risken är stor att man (läs jag) slutar läsa innan eventuella helomvändningar eller andra finesser ens har gjort entré. Innan författaren fått visa sin poäng.

Jag tänker också på andra böcker jag läst där jag inte tyckt om huvudpersonen. Jag tänker på min ovilja att läsa vidare och vad viktigt det är för mig att faktiskt känna att jag tycker om den jag läser om, att jag tror på och hejar på henom. Det behöver inte innebära att personen ifråga alltid är smart, klok och snäll, men att författaren lyckas få mig att förstå varför hen gör som hen gör, hur hen tänker och vem hen är. Ibland är hen är lurig jävel som för mig bakom ljuset och då tycker jag nästan ännu mer om henom än tidigare. Så det har uppenbarligen inte mycket med moral, godhet eller intelligens att göra. Det är något annat.

Kanske är det faktum att författaren inte lyckas få mig att förstå och tycka om hans huvudperson ett tecken på bristande kvalitet? Eller så kanske något helt annat kommer att hända som ställer allt på sin spets och förklarar den här snubbens outhärdliga beteende? Något som gör allt bra.

Fram till dess hänger jag nog hellre med den smarta tjejen och kollar vad den här romanen innebär för henne. Snubben får väl hänga med, men det är fan på nåder.

Bara 340 sidor kvar nu. Överraska mig, säger jag. Bring it on. Jag är redo.

Boktrosa.se?

För många år sedan när jag jobbade på Seeligs inköpsavdelning så fick jag en t-shirt av min kollega Henrik. Det var en reklamtröja för någon av de engelska utgåvorna av Haruki Murakamis Kafka on the Shore och var nog tänkt för butikspersonal, snarare än försäljning, för snygg var den sannerligen inte. En rak, till modellen ganska trist, tröja av herrmodell med tryck liksom runt tröjans nedre kant. Där stod Murakami, Kafka on the Shore och så lite citat och en svart katt, även den riktigt ful. Men bokstäverna var snygga och Murakami är ju liksom cool så jag har inte nänts att kasta tröjan eller ge bort den.

Den andra delen av den här bloggposten är att min minsta syster är ganska nogräknad med sitt val av underkläder. Mycket nogräknad skulle man till och med kunna säga. Det enda som duger är herr Borgs damtrosor av den förra eller förrförra designen, den som inte tillverkas länge och inte har gjort på flera år. Det blir ett problem om man säger så. Åtgärdsplanen för detta var att sy egna trosor och syster ritade mönster av ett av sina par.

Så vad tror du att hände med Murakamitröjan?

Jag är väldigt nöjd och de sitter perfekt på syster! Och det svarta som är på insidan av benet är alltså den där kattens svans. Den fula kattens svans. Det var tvunget att vara med för att jag skulle få Kafka-texten snyggt på andra sidan.

Nu önskar jag att det fanns en massa tröjor med snygga litterära tryck att förvandla till trosor. Tänker att ett par Gillian Flynn-trosor skulle vara coolt. Eller Laurie R King. Nåväl…

Calliope gifter sig

Helgen som gick åkte sambon och jag söderut för att bevittna när Calliope gifte sig med sitt livs kärlek. Redan när vi anlände till Örtofta slott (förvisso från fel håll, irrandes till fots från stationen, släpandes på våra rullresväskor) såg jag att det här bara kunde bli helt perfekt. Slottet var inte särskilt stort men utstrålade exakt samma känsla av svunna tider, väggar som minns och talar, och att där ägt rum både ont och gott. Ett slott som både var lite hotfullt och välkomnande på samma gång, om ni förstår vad jag menar. Precis som den litteratur som Calliope verkar läsa med störst behållning. Det kändes helt enkelt som att kliva in i Calliopes litterära favoritvärld.

Som några av de långväga gästerna skulle vi övernatta på slottet och vi visades till ett rum med en hiskeligt grön kakelugn och en gudomligt mjuk dubbelsäng. Utsikten var över slottsträdgården. Att vi delade badrum och toalett med rummet intill kändes först lite konstigt men det var ju faktiskt inte ett hotell vi var på utan ett slott, så jag valde att se det som tjusningen med det hela.

Ceremonin var fin och kärleken till litteraturen var ett genomgående tema. Det var personligt valda dikter under ceremonin, vackra bordsdekorationer i form av hjärtan utstansade ur boksidor och noter och så bröllopsvalsen. Men allt det här skriver Calliope så bra om här och vackra bilder finns det dessutom så kolla in där om du inte redan gjort det.

Under middagen höll jag tal. Idén till talet kläcktes under en kakfrossa med Bokbiten och Johanna L från Bokhora. Formen skulle vara så många boktitlar som möjligt. Och där började samlandet. Vi lusläste ryggar i bokhyllor och skrev långa långa listor. Resultatet blev förvånansvärt bra och min lättnad och glädje när det första skrattet kom redan vid boktitel nummer två. Jag var lite nervös innan att det inte skulle vara så många som förstod konceptet men det om något hade jag verkligen inte behövt oroa mig för. Gästerna på just det här bröllopet var ett synnerligen litterärt släkte vilket jag borde ha anat.

Talet kan ni läsa hos Calliope det med. 31 titlar hittar jag. Någon som hittar fler?

Tack Calliope för att vi fick vara med på er stora dag! Och stor lycka framöver!

Det här med noveller

Sitter lugnt och fint och läser dagens Svenska Dagbladet. Tyvärr inte Dagens Nyheters Boklördag. Har valt en SvD-prenumeration eftersom jag tycker att de skriver mer om böcker och kultur än DN. Å andra sidan är DN Boklördag outstanding. Det var ett svårt val men jag funderar på att komplettera SvD med DN helgprenumeration. Men nu var det inte det jag tänkte skriva om utan det här med noveller.

Sitter nämligen lugnt och fint och läser dagens Svenska Dagbladet när jag till min stora glädje ser att min kompis Lenas förlag Novellix får en nästan helsidesrecension av de fyra första novellerna som de släppt. Vilken grej! Jättekul! Och SvDs recensent Eva Johansson skriver fina saker både om förlaget och dess ambitioner och om novellerna i sig. Men hon skriver också några saker som först gör mig upprörd och sedan får mig att fundera.

Hon skriver:

“Den bakomliggande tanken är också att en sådan utgivning (dvs noveller i singelformat, bloggarens anm.) bättre ska passa oss stressade nutidsmänniskor – en tanke som jag ställer mig rätt tveksam inför. Jag ser hela tiden människor som läser tjocka böcker på bussen och tunnelbanan.”

1. Att Johansson ser människor läsa tjocka böcker säger ingenting om vad de läser. Även korta noveller finns i tjocka böcker som vi alla vet.

2. Att Johansson ser människor läsa tjocka böcker säger ingenting om vad de vill läsa, huruvida de vill läsa en kort novell eller en tjock roman. Eftersom singelnoveller inte har funnits tidigare har man inte kunnat välja att läsa en singelnovell. Därför har inte heller Johansson kunnat se folk läsa singelnoveller. Man kan inte påstå att folk inte vill ha något som inte funnits tidigare, med enda bevisning att man inte sett folk med just detta som inte tidigare fanns.

3. Anta att Johansson egentligen menar att hon ser folk läsa tjocka romaner, inte böcker som det står i recensionen. Måste i så fall ett läsande av tjocka romaner innebära att man inte vill ha korta noveller? Är det i direkt motsättning? Kan där inte finnas ett “och”?

Personligen tycker jag om noveller, men som tidigare bloggat har jag problem när jag läser novellsamlingar. Jag klarar inte riktigt av att börja på en ny historia av samma författare direkt på den förra. Då får jag fruktsallad i huvudet och kan inte hålla isär de olika berättelserna. Ibland hänger de ihop som i Jonas Karlssons Det andra målet, och då är det ju en annan sak, men när novellerna är helt fristående så vill jag gärna ha en liten paus där emellan. På samma sätt som jag inte vill läsa flera romaner av samma författare i direkt följd, vill jag gärna läsa något annat emellan noveller av samma författare. Resultatet av detta är att jag oftast har med mig novellsamlingen i fråga plus en roman till, för att varva med. Singelnoveller är alltså ett koncept som passar mig. Och jag är en stressad nutidsmänniska.

Nu vet jag inte riktigt vad slutklämmen på detta inlägg borde vara. Kanske sätter jag helt enkelt bara punkt här och låter mitt utbrott stå oavslutat. Det finns en till sak i artikeln som jag funderar över, men det får komma i ett eget inlägg.

Punkt.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Jag har knappt hunnit läsa halva första sidan i Jenny Jägerfelds bok Här ligger jag och blöder, innan Maja har sågat av sig en halv centimeter av tummen och jag håller min egen i ett krampaktigt grepp väl skyddad inuti handen. Det gör så ont i mig och då har det hela knappt börjat. Det är inte för inte som Jägerfeld vann Augustpriset i barn- & ungdomsklassen 2010.

Det handlar alltså om Maja. Hon går första året i gymnasiet och bor i Stockholm med sin pappa. Föräldrarna är skilda sedan tretton år och Jana som mamman heter bor i Norrköping och doktorerar i psykologi. Varannan helg åker Maja dit och just den här helgen när hon precis sågat av sig tumtoppen, fått en del av sig själv kastad i sjukhusets sopor och resterna av tummen ihopsydd, är det hennes helg hos mamma.

Men det är något konstigt. Jana svarar inte när de ringer, hon svarar inte på sms eller mail. Hon hör inte av sig. När Maja kommer till Norrköpings station och det inte finns någon Jana där, förstår hon att något är fel. Inte heller hemma i villan finns det någon Jana. Där ligger däremot Janas mobil och surrar.

Maja försöker förtvivlat att låtsas som att inget allvarligt kan ha hänt. Hon läser lite bok, somnar i solen och får grova stickor i foten, så hon måste bara gå över till grannen som uppenbarligen ha fest och fråga om de har en pincett, för Jana har tydligen ingen. Och där finns Debbie och så en lång söt kille som säger att han heter Justin Case.

Det här var så bra att jag inte kunde sluta läsa. Det blev en helkväll i soffan vilket det väldigt sällan blir, fast jag önskar mig fler såna kvällar, men nu var det sambon framför dataspelet och jag i soffan med Jägerfeld. En bättre söndagskväll kan man nästan inte ha.

Jägerfeld lyckas verkligen plocka fram smärtan, både den fysiska i avsågade tummar och bulor i bakhuvuden som aldrig får vara ifred, och i hjärtat när det inte är så som man vill att det ska vara. Hon skildrar också vänskapen så himla fin, och kärleken. Och jag ömmar för hela bunten, mamman, pappan och till och med den där Denise som verkar lite blåst. Framför allt ömmar jag för Maja, struliga, kaxiga Maja med ett hjärta i handen och en tumme i bandage.

Och så är den väldigt rolig också. Och tänkvärd.

Så himla fint och så jävla bra. Läs den, gör det bara!

252 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Förlag: Gilla Böcker

Andra om samma:  Ann-Sofie på Ooofbok gillade till slut, Lina Arvidsson på Dagens bok gillar också, Therese på Dantes bibliotek säger att det är den bästa ungdomsboken hon läst på länge, Malin the Writer kunde inte heller stå emot,

Förälskelser av Julien Neel

Serieböckerna om Lou av Julien Neel kan man väl inte direkt säga att har 36-åringar som primär målgrupp. Ändå är det verkligen med stor förtjusning jag läser dem. Lika glad blir jag när jag sen ser mitt kusinbarn som är tio år gammal djupt försjunken i dem. Lite förvånad blir jag när jag hör att min systerdotter som är 2.5 år gammal har Lou som favoritprogram på TV. Eh sa jag, och så lämnade vi det därmed. Men slutsatsen man kan dra av detta är att målgruppen uppenbarligen är bredare än man först kan lockas att tro.

Nu har turen och tiden kommit till den fjärde boken om Lou. Den heter Förälskelser och både omslag och titel hintar om att den här boken är bra mycket lättsammare och gladare än den förra Busskyrkogården vars omslag var grått grått grått och Lou själv var ganska deppig och gick till en kurator och pratade.

I Förälskelser är det sommarlov och Lou har plötsligt blivit tonåring på riktigt, fått bröst och former, för att inte säga att hon spanar på killar på ett annat sätt än tidigare. Nu ska hon få åka med en av sina vänner till föräldrarnas lyxvilla på landet. De är fyra tjejer, har en pool på tomten och hela sommarlovet framför sig.

Men direkt så träffar de på ett gäng med fyra jämnåriga killar och det visar sig att Tristan, pojken som Lou var kär i i den första boken, och som flyttade någon annanstans, är en av dem och känslorna börjar spira igen. Och inte bara hos Lou… Det blir en första kärlekens sommar.

Kanske är det så att Neel har väldigt uttalade temat med sina olika album om Lou. I så fall var det förra albumet det som tog upp depression och ensamhetskänslor utan fog. Detta album är i så fall det som tar upp killar och förälskelser på ett sätt som gör att man kan känna igen sig och kanske få perspektiv på det man själv är mitt i om man är tonåring. Jag däremot som blev så otroligt berörd av den förra boken, blir ju inte alls berörd på det viset i den här. Och det är nog inte meningen heller, men det känns liksom lite som en fjäder efter att ha fått en knytnäve i magen.

Samtidigt så är det ju så att jag verkligen gillar Lou och vill läsa om henne även om hon inte är deprimerad, även fast hon blir kär och brunbränd och älskar sin mamma. Jag unnar henne verkligen att få vara glad en sommar. Och gärna längre än så. Men jag längtar verkligen efter en upplösning på hennes pappa-problem. Där bankar mitt hjärta hårt hårt och jag vill veta hur det ska gå.

Har du inte läst serierna om Lou är det hög tid. Stilen kan se barnslig ut och man stör sig lite i början. Sen är man fast. Och sätt dem absolut i händerna på uppväxande tjejer. Där är de perfekta.

48 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår Frankrike: 2007
Originaltitel: Idylles
Översättning: Lotta Riad
Serie: Lou del 4
Förlag: Wibom Books

Andra om samma: Shazam tycker ungefär som jag och berättar att nästa del i serien vunnit pris! Simon säger gillar också Lou,

Fraktur av Karin Slaughter

Kanske var det lite väl tätt att läsa två böcker av samma författare, i samma serie, med bara någon vecka emellan. Åtminstone jag har en tendens att bli lite mätt då. Åtminstone när författaren har en tendens att skriva lite lika böcker. Jag tänker bara på min snabba och totala övermättnad på Harlan Coben som verkligen var bland det mest drivna och spännande jag läst, men två på rad och en tredje kort därefter gjorde mig illamående. Sedan dess har jag inte läst en enda Harlan Coben trots att jag tycker att han är riktigt bra. Så kan det gå.

Boken som är ämnet för dagen är Fraktur av Karin Slaughter, den andra boken om den dyslektiske polisen Will Trent. I den första boken i serien, Triptyk/Triptych, visste man inte från början att det var Trent som var den man skulle heja på, utan man hejade glatt på en annan polis ett bra tag, för att inte säga nästan hela boken. Här är det inga tvivel om att det är Trent som är huvudperson och att han är den goda killen som mitt hjärta ska klappa för, och det gör det.

Handlingen börjar med att en flicka hittas död i sitt hem. Eller rättare sagt, man tror länge att det är dottern i huset som ligger där med sönderbankat ansikte och tjugotalet knivhugg. Snart visar det sig dock att det inte är hon, utan hennes bästa kompis. Dottern själv är helt försvunnen men man hittar blodspår som tyder på att en blödande medvetslös person burits nedför trappan. Det är i princip det enda spår de har att gå på.

Så fort det visat sig att det handlar om mord plus kidnappning kallas Will Trent in och tvingas denna gång att samarbeta med polisen Faith, vars mamma han fick avskedad när han gjorde en internutredning om polisbrottslighet. Samarbetet börjar inte på bästa sätt kan man lugnt säga.

Tyvärr, måste jag säga, så handlar Fraktur, liksom Triptyk, om övergrepp på tonårsflickor och det känns lite upprepande när det handlar om två böcker i samma serie, och särskilt när jag läste dem så tätt som jag gjorde. Men om jag bortser från det så är Fraktur en riktigt driven och spännande deckare av klassiskt deckarsnitt. Kanske lite brutalare än genomsnittet.

På lika klassiskt manér tenderar historien om poliserna att bli mer intressant än själva brottet de utreder. Brottet vet man ju oftast att de kommer att lösa och att det kommer att gå så bra som det kan gå, men man vet bara inte exakt hur. Vad gäller polisernas privatliv och interna slitningar så kan det ju verkligen gå precis hur som helst. Och jag vet inte om detta säger något negativt om själva historien kring brottet, eller om det säger något positivt om Slaughters sätt att skildra sina huvudpersoner. Och apropå det så måste jag säga att Will Trent, Angie och även Faith är så bra skildrade karaktärer att det värmer hjärtat. Jag tycker verkligen om dem! Jag vill att de ska ha det bra.

Jag hade verkligen några trevliga dagar med Slaughter, verkligen inget att invända förutom återupprepningen av tema, och jag gläds åt att min gissning om mördaren på sidan 219 helt kom på skam. Det hade varit deprimerande annars. Jag är inte den som tycker att det är roligt att jag listade ut tidigt hur det hängde ihop. Jag läser hellre en bra deckare.

Vill jag läsa en Slaughter till då? Jag har en tendens att istället för att läsa allt en författare skrivit, fortsätta till andra författarskap för att se om de är bra. Nu vet jag ju liksom hur Slaughter skriver och vad det är, då kan jag övergå till att upptäcka andra. Men jo, jag kan i Slaughters fall absolut tänka mig att läsa en till, om så bara för att få veta hur det går för Will, Faith och det dyslektiska problemet. Om mordgåtan inte innehåller våldtagna tonårsflickor är det en bonus.

406 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår USA: 2010
Originaltitel: Fractured
Översättning: Jan Risheden
Serie: Will Trent bok 2
Förlag: Telegram

Välkommen till Boktoka

Det här är en sida om böcker och om min läsning. Om det jag vill läsa och vad jag har läst. Mest om det jag redan har läst förstås. Söker du något särskilt finns både sökfältet ovan, och kategorier och författare listade nedan.

Jag har jobbat inom bokbranscheriet sedan 2003 och har sedan mars 2011 en tjänst som ansvarig för återförsäljarkommunikation på Norstedts förlagsgrupp.