Att börja med sig själv

Det oroas en del nu för tiden, eller det har kanske alltid gjorts det om man tänker efter. Men det har oroats en del den senaste tiden över att läsningen bland barn och unga minskar. Läsförståelsen också. Och man skyller på datorerna och på en “segregerad skola” och en massa annat. Och det pratas om hur vi ska få barn och unga att läsa mer. Och hur ska vi få dem att upptäcka det lustfyllda med att läsa och yada yada.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker att det är jätteviktigt med läsande barn och unga. Jag tycker att det är superviktigt med bra läsförståelse för att klara av praktisk läsning i riktiga livet sen. Och jag önskar att alla fick upptäcka det magiska med en bra bok som gör att man missar att kliva av tunnelbanan eller inte kan släcka lampan förrän klockan är långt efter läggdags. Det här inlägget har inget med det att göra.

Det pratas också en del om vad som ska göras. Man ska läsa för sina små och det ska vara bättre litteraturundervisning i skolan, skolbibliotek i varje skola, inspirerande bibliotekarier och lockande litteratur. Självklarheter det med och det är inte heller det som det här inlägget handlar om.

Vad jag tänker på är nämligen det som jag ser när jag åker tunnelbana till jobbet. När jag står och väntar på tåg och bussar, när jag ser folk på fik och restauranger, när jag ser folk. De läser inte böcker. På sin höjd bläddrar de i en tidning. Men oftast oftast fipplar de med sina mobiler eller lyssnar på något som kommer ur sina mobiler. I morgonrusningen för några dagar sedan scannade jag snabbt av en fullsatt lång tunnelbanevagn och såg sex personer som läste böcker, varav två var misstänkt lika studielitteratur. Alltså fyra personer av hur många som får plats i en lång tunnelbanevagn? Alltför få.

Och jag hoppas att många av dem som jag ser fippla med mobiler och lyssna på ljud ur dem faktiskt läser böcker i sina telefoner eller lyssnar på ljudböcker. Det gläder mig varmt i så fall för jag har inget som helst emot olika format på litteratur. Litteratur som litteratur, oavsett om det står skrivet i runor. Men jag tänker att det är ett problem att det inte syns att dessa vuxna läser. De skulle lika gärna kunna kolla FB för vilken gång i ordningen den här morgonen, eller lyssna på musik eller radio (inget fel på det heller men det är inte läsning, och nu var det läsning det handlar om).

Men om vi nu ska oroa oss för att barn och ungdomar inte läser, så tänker jag – men vi då!? Läser vi vuxna längre?

Jag tänker på mitt ex. När vi träffades läste han säkert femtio böcker om året, vilket var ganska mycket för en kille runt de trettio. Efter att han skaffat smartphone är hans läsning av skönlitteratur nere i max en bok om året. Även min egen läsning minskar. Jag märker att jag som förut inte gick en meter hemifrån utan bok, för tänk om jag blev stående någonstans! Nu kan jag tänka att äsch det är bara en kvarts resa, jag kollar FB och twitter och sen är jag nästan framme så jag släpar inte boken idag.

Så jag är likadan jag. Och jag har ingen lösning på hur vi ska få barn och unga att läsa mer. Jag bara undrar hur tusan det ska gå till när vi vuxna inte visar dem att läsning är det mest värdefulla vi kan lägga vår tid på, när vi FB:ar och twittrar och instagrammar när vi borde visa vår kärlek till litteraturen genom att läsa den. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och kanske borde vi därför börja med oss själva.

En oväntat dum vän

Du vet när du har träffat en ny kompis, det verkar så lovande, han är intelligent och beläst, intressant arbete och intressen kanske inte precis jämte men åtminstone i närheten av dina egna. Du tänker att det här skulle kunna bli en person vars sällskap du kan njuta av och som du samtidigt kan lära dig massor av att umgås med. En potentiell god vän.

Så visar det sig, tyvärr alltför snart, eller kanske tack och lov; han beter sig ganska illa. Eller ja, han är förvånansvärt dum i huvudet. Tittar gubbsjukt på unga vackra kvinnor och rättfärdigar sina fantasier med att kan andra så kan väl jag. Har en ganska tråkig attityd och är helt enkelt en typ som jag inte skulle välja att umgås med om jag hade valet. Framför allt så skäms jag lite över honom och skulle inte lita på honom om det kom till kritan. Men nu har jag liksom bundit upp mig att umgås med honom i tio timmar till. Och det känns som en ointressant plåga.

Så är det just nu med den bok som jag läser. Själva texten är bra, historien spännande och intressant men huvudpersonen gränsar till outhärdlig. Okej, outhärdlig är ett starkt ord och riktigt så illa är det inte, men nära. Om det inte hade varit för den intressanta intrigen och alla översvallande positiva omdömen den fått så hade jag lagt bort den. Men nu fortsätter jag lite till. En sida i taget. Skämskudden redo och flitigt använd.

Men jag funderar över; är det medvetet detta? Är det meningen att han ska vara så här osympatisk och dum? Är det med fullaste avsikt som författaren skrivit en roman där det är meningen att jag inte ska gilla huvudpersonen? Och vad tusan menar han med det!? Varför utsätts jag för detta? Vad har jag gjort för ont? (Nej, glöm det där sista.)

Det är ju lite konstigt att läsa en roman där jag önskar att den unga sympatiska (och förstås vackra och yppiga) kvinnan varit huvudperson istället för den faktiska huvudpersonen. Det är konstigt och även ganska riskabelt eftersom risken är stor att man (läs jag) slutar läsa innan eventuella helomvändningar eller andra finesser ens har gjort entré. Innan författaren fått visa sin poäng.

Jag tänker också på andra böcker jag läst där jag inte tyckt om huvudpersonen. Jag tänker på min ovilja att läsa vidare och vad viktigt det är för mig att faktiskt känna att jag tycker om den jag läser om, att jag tror på och hejar på henom. Det behöver inte innebära att personen ifråga alltid är smart, klok och snäll, men att författaren lyckas få mig att förstå varför hen gör som hen gör, hur hen tänker och vem hen är. Ibland är hen är lurig jävel som för mig bakom ljuset och då tycker jag nästan ännu mer om henom än tidigare. Så det har uppenbarligen inte mycket med moral, godhet eller intelligens att göra. Det är något annat.

Kanske är det faktum att författaren inte lyckas få mig att förstå och tycka om hans huvudperson ett tecken på bristande kvalitet? Eller så kanske något helt annat kommer att hända som ställer allt på sin spets och förklarar den här snubbens outhärdliga beteende? Något som gör allt bra.

Fram till dess hänger jag nog hellre med den smarta tjejen och kollar vad den här romanen innebär för henne. Snubben får väl hänga med, men det är fan på nåder.

Bara 340 sidor kvar nu. Överraska mig, säger jag. Bring it on. Jag är redo.

Boktrosa.se?

För många år sedan när jag jobbade på Seeligs inköpsavdelning så fick jag en t-shirt av min kollega Henrik. Det var en reklamtröja för någon av de engelska utgåvorna av Haruki Murakamis Kafka on the Shore och var nog tänkt för butikspersonal, snarare än försäljning, för snygg var den sannerligen inte. En rak, till modellen ganska trist, tröja av herrmodell med tryck liksom runt tröjans nedre kant. Där stod Murakami, Kafka on the Shore och så lite citat och en svart katt, även den riktigt ful. Men bokstäverna var snygga och Murakami är ju liksom cool så jag har inte nänts att kasta tröjan eller ge bort den.

Den andra delen av den här bloggposten är att min minsta syster är ganska nogräknad med sitt val av underkläder. Mycket nogräknad skulle man till och med kunna säga. Det enda som duger är herr Borgs damtrosor av den förra eller förrförra designen, den som inte tillverkas länge och inte har gjort på flera år. Det blir ett problem om man säger så. Åtgärdsplanen för detta var att sy egna trosor och syster ritade mönster av ett av sina par.

Så vad tror du att hände med Murakamitröjan?

Jag är väldigt nöjd och de sitter perfekt på syster! Och det svarta som är på insidan av benet är alltså den där kattens svans. Den fula kattens svans. Det var tvunget att vara med för att jag skulle få Kafka-texten snyggt på andra sidan.

Nu önskar jag att det fanns en massa tröjor med snygga litterära tryck att förvandla till trosor. Tänker att ett par Gillian Flynn-trosor skulle vara coolt. Eller Laurie R King. Nåväl…

Calliope gifter sig

Helgen som gick åkte sambon och jag söderut för att bevittna när Calliope gifte sig med sitt livs kärlek. Redan när vi anlände till Örtofta slott (förvisso från fel håll, irrandes till fots från stationen, släpandes på våra rullresväskor) såg jag att det här bara kunde bli helt perfekt. Slottet var inte särskilt stort men utstrålade exakt samma känsla av svunna tider, väggar som minns och talar, och att där ägt rum både ont och gott. Ett slott som både var lite hotfullt och välkomnande på samma gång, om ni förstår vad jag menar. Precis som den litteratur som Calliope verkar läsa med störst behållning. Det kändes helt enkelt som att kliva in i Calliopes litterära favoritvärld.

Som några av de långväga gästerna skulle vi övernatta på slottet och vi visades till ett rum med en hiskeligt grön kakelugn och en gudomligt mjuk dubbelsäng. Utsikten var över slottsträdgården. Att vi delade badrum och toalett med rummet intill kändes först lite konstigt men det var ju faktiskt inte ett hotell vi var på utan ett slott, så jag valde att se det som tjusningen med det hela.

Ceremonin var fin och kärleken till litteraturen var ett genomgående tema. Det var personligt valda dikter under ceremonin, vackra bordsdekorationer i form av hjärtan utstansade ur boksidor och noter och så bröllopsvalsen. Men allt det här skriver Calliope så bra om här och vackra bilder finns det dessutom så kolla in där om du inte redan gjort det.

Under middagen höll jag tal. Idén till talet kläcktes under en kakfrossa med Bokbiten och Johanna L från Bokhora. Formen skulle vara så många boktitlar som möjligt. Och där började samlandet. Vi lusläste ryggar i bokhyllor och skrev långa långa listor. Resultatet blev förvånansvärt bra och min lättnad och glädje när det första skrattet kom redan vid boktitel nummer två. Jag var lite nervös innan att det inte skulle vara så många som förstod konceptet men det om något hade jag verkligen inte behövt oroa mig för. Gästerna på just det här bröllopet var ett synnerligen litterärt släkte vilket jag borde ha anat.

Talet kan ni läsa hos Calliope det med. 31 titlar hittar jag. Någon som hittar fler?

Tack Calliope för att vi fick vara med på er stora dag! Och stor lycka framöver!

Det här med noveller

Sitter lugnt och fint och läser dagens Svenska Dagbladet. Tyvärr inte Dagens Nyheters Boklördag. Har valt en SvD-prenumeration eftersom jag tycker att de skriver mer om böcker och kultur än DN. Å andra sidan är DN Boklördag outstanding. Det var ett svårt val men jag funderar på att komplettera SvD med DN helgprenumeration. Men nu var det inte det jag tänkte skriva om utan det här med noveller.

Sitter nämligen lugnt och fint och läser dagens Svenska Dagbladet när jag till min stora glädje ser att min kompis Lenas förlag Novellix får en nästan helsidesrecension av de fyra första novellerna som de släppt. Vilken grej! Jättekul! Och SvDs recensent Eva Johansson skriver fina saker både om förlaget och dess ambitioner och om novellerna i sig. Men hon skriver också några saker som först gör mig upprörd och sedan får mig att fundera.

Hon skriver:

“Den bakomliggande tanken är också att en sådan utgivning (dvs noveller i singelformat, bloggarens anm.) bättre ska passa oss stressade nutidsmänniskor – en tanke som jag ställer mig rätt tveksam inför. Jag ser hela tiden människor som läser tjocka böcker på bussen och tunnelbanan.”

1. Att Johansson ser människor läsa tjocka böcker säger ingenting om vad de läser. Även korta noveller finns i tjocka böcker som vi alla vet.

2. Att Johansson ser människor läsa tjocka böcker säger ingenting om vad de vill läsa, huruvida de vill läsa en kort novell eller en tjock roman. Eftersom singelnoveller inte har funnits tidigare har man inte kunnat välja att läsa en singelnovell. Därför har inte heller Johansson kunnat se folk läsa singelnoveller. Man kan inte påstå att folk inte vill ha något som inte funnits tidigare, med enda bevisning att man inte sett folk med just detta som inte tidigare fanns.

3. Anta att Johansson egentligen menar att hon ser folk läsa tjocka romaner, inte böcker som det står i recensionen. Måste i så fall ett läsande av tjocka romaner innebära att man inte vill ha korta noveller? Är det i direkt motsättning? Kan där inte finnas ett “och”?

Personligen tycker jag om noveller, men som tidigare bloggat har jag problem när jag läser novellsamlingar. Jag klarar inte riktigt av att börja på en ny historia av samma författare direkt på den förra. Då får jag fruktsallad i huvudet och kan inte hålla isär de olika berättelserna. Ibland hänger de ihop som i Jonas Karlssons Det andra målet, och då är det ju en annan sak, men när novellerna är helt fristående så vill jag gärna ha en liten paus där emellan. På samma sätt som jag inte vill läsa flera romaner av samma författare i direkt följd, vill jag gärna läsa något annat emellan noveller av samma författare. Resultatet av detta är att jag oftast har med mig novellsamlingen i fråga plus en roman till, för att varva med. Singelnoveller är alltså ett koncept som passar mig. Och jag är en stressad nutidsmänniska.

Nu vet jag inte riktigt vad slutklämmen på detta inlägg borde vara. Kanske sätter jag helt enkelt bara punkt här och låter mitt utbrott stå oavslutat. Det finns en till sak i artikeln som jag funderar över, men det får komma i ett eget inlägg.

Punkt.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Jag har knappt hunnit läsa halva första sidan i Jenny Jägerfelds bok Här ligger jag och blöder, innan Maja har sågat av sig en halv centimeter av tummen och jag håller min egen i ett krampaktigt grepp väl skyddad inuti handen. Det gör så ont i mig och då har det hela knappt börjat. Det är inte för inte som Jägerfeld vann Augustpriset i barn- & ungdomsklassen 2010.

Det handlar alltså om Maja. Hon går första året i gymnasiet och bor i Stockholm med sin pappa. Föräldrarna är skilda sedan tretton år och Jana som mamman heter bor i Norrköping och doktorerar i psykologi. Varannan helg åker Maja dit och just den här helgen när hon precis sågat av sig tumtoppen, fått en del av sig själv kastad i sjukhusets sopor och resterna av tummen ihopsydd, är det hennes helg hos mamma.

Men det är något konstigt. Jana svarar inte när de ringer, hon svarar inte på sms eller mail. Hon hör inte av sig. När Maja kommer till Norrköpings station och det inte finns någon Jana där, förstår hon att något är fel. Inte heller hemma i villan finns det någon Jana. Där ligger däremot Janas mobil och surrar.

Maja försöker förtvivlat att låtsas som att inget allvarligt kan ha hänt. Hon läser lite bok, somnar i solen och får grova stickor i foten, så hon måste bara gå över till grannen som uppenbarligen ha fest och fråga om de har en pincett, för Jana har tydligen ingen. Och där finns Debbie och så en lång söt kille som säger att han heter Justin Case.

Det här var så bra att jag inte kunde sluta läsa. Det blev en helkväll i soffan vilket det väldigt sällan blir, fast jag önskar mig fler såna kvällar, men nu var det sambon framför dataspelet och jag i soffan med Jägerfeld. En bättre söndagskväll kan man nästan inte ha.

Jägerfeld lyckas verkligen plocka fram smärtan, både den fysiska i avsågade tummar och bulor i bakhuvuden som aldrig får vara ifred, och i hjärtat när det inte är så som man vill att det ska vara. Hon skildrar också vänskapen så himla fin, och kärleken. Och jag ömmar för hela bunten, mamman, pappan och till och med den där Denise som verkar lite blåst. Framför allt ömmar jag för Maja, struliga, kaxiga Maja med ett hjärta i handen och en tumme i bandage.

Och så är den väldigt rolig också. Och tänkvärd.

Så himla fint och så jävla bra. Läs den, gör det bara!

252 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Förlag: Gilla Böcker

Andra om samma:  Ann-Sofie på Ooofbok gillade till slut, Lina Arvidsson på Dagens bok gillar också, Therese på Dantes bibliotek säger att det är den bästa ungdomsboken hon läst på länge, Malin the Writer kunde inte heller stå emot,

Förälskelser av Julien Neel

Serieböckerna om Lou av Julien Neel kan man väl inte direkt säga att har 36-åringar som primär målgrupp. Ändå är det verkligen med stor förtjusning jag läser dem. Lika glad blir jag när jag sen ser mitt kusinbarn som är tio år gammal djupt försjunken i dem. Lite förvånad blir jag när jag hör att min systerdotter som är 2.5 år gammal har Lou som favoritprogram på TV. Eh sa jag, och så lämnade vi det därmed. Men slutsatsen man kan dra av detta är att målgruppen uppenbarligen är bredare än man först kan lockas att tro.

Nu har turen och tiden kommit till den fjärde boken om Lou. Den heter Förälskelser och både omslag och titel hintar om att den här boken är bra mycket lättsammare och gladare än den förra Busskyrkogården vars omslag var grått grått grått och Lou själv var ganska deppig och gick till en kurator och pratade.

I Förälskelser är det sommarlov och Lou har plötsligt blivit tonåring på riktigt, fått bröst och former, för att inte säga att hon spanar på killar på ett annat sätt än tidigare. Nu ska hon få åka med en av sina vänner till föräldrarnas lyxvilla på landet. De är fyra tjejer, har en pool på tomten och hela sommarlovet framför sig.

Men direkt så träffar de på ett gäng med fyra jämnåriga killar och det visar sig att Tristan, pojken som Lou var kär i i den första boken, och som flyttade någon annanstans, är en av dem och känslorna börjar spira igen. Och inte bara hos Lou… Det blir en första kärlekens sommar.

Kanske är det så att Neel har väldigt uttalade temat med sina olika album om Lou. I så fall var det förra albumet det som tog upp depression och ensamhetskänslor utan fog. Detta album är i så fall det som tar upp killar och förälskelser på ett sätt som gör att man kan känna igen sig och kanske få perspektiv på det man själv är mitt i om man är tonåring. Jag däremot som blev så otroligt berörd av den förra boken, blir ju inte alls berörd på det viset i den här. Och det är nog inte meningen heller, men det känns liksom lite som en fjäder efter att ha fått en knytnäve i magen.

Samtidigt så är det ju så att jag verkligen gillar Lou och vill läsa om henne även om hon inte är deprimerad, även fast hon blir kär och brunbränd och älskar sin mamma. Jag unnar henne verkligen att få vara glad en sommar. Och gärna längre än så. Men jag längtar verkligen efter en upplösning på hennes pappa-problem. Där bankar mitt hjärta hårt hårt och jag vill veta hur det ska gå.

Har du inte läst serierna om Lou är det hög tid. Stilen kan se barnslig ut och man stör sig lite i början. Sen är man fast. Och sätt dem absolut i händerna på uppväxande tjejer. Där är de perfekta.

48 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår Frankrike: 2007
Originaltitel: Idylles
Översättning: Lotta Riad
Serie: Lou del 4
Förlag: Wibom Books

Andra om samma: Shazam tycker ungefär som jag och berättar att nästa del i serien vunnit pris! Simon säger gillar också Lou,

Fraktur av Karin Slaughter

Kanske var det lite väl tätt att läsa två böcker av samma författare, i samma serie, med bara någon vecka emellan. Åtminstone jag har en tendens att bli lite mätt då. Åtminstone när författaren har en tendens att skriva lite lika böcker. Jag tänker bara på min snabba och totala övermättnad på Harlan Coben som verkligen var bland det mest drivna och spännande jag läst, men två på rad och en tredje kort därefter gjorde mig illamående. Sedan dess har jag inte läst en enda Harlan Coben trots att jag tycker att han är riktigt bra. Så kan det gå.

Boken som är ämnet för dagen är Fraktur av Karin Slaughter, den andra boken om den dyslektiske polisen Will Trent. I den första boken i serien, Triptyk/Triptych, visste man inte från början att det var Trent som var den man skulle heja på, utan man hejade glatt på en annan polis ett bra tag, för att inte säga nästan hela boken. Här är det inga tvivel om att det är Trent som är huvudperson och att han är den goda killen som mitt hjärta ska klappa för, och det gör det.

Handlingen börjar med att en flicka hittas död i sitt hem. Eller rättare sagt, man tror länge att det är dottern i huset som ligger där med sönderbankat ansikte och tjugotalet knivhugg. Snart visar det sig dock att det inte är hon, utan hennes bästa kompis. Dottern själv är helt försvunnen men man hittar blodspår som tyder på att en blödande medvetslös person burits nedför trappan. Det är i princip det enda spår de har att gå på.

Så fort det visat sig att det handlar om mord plus kidnappning kallas Will Trent in och tvingas denna gång att samarbeta med polisen Faith, vars mamma han fick avskedad när han gjorde en internutredning om polisbrottslighet. Samarbetet börjar inte på bästa sätt kan man lugnt säga.

Tyvärr, måste jag säga, så handlar Fraktur, liksom Triptyk, om övergrepp på tonårsflickor och det känns lite upprepande när det handlar om två böcker i samma serie, och särskilt när jag läste dem så tätt som jag gjorde. Men om jag bortser från det så är Fraktur en riktigt driven och spännande deckare av klassiskt deckarsnitt. Kanske lite brutalare än genomsnittet.

På lika klassiskt manér tenderar historien om poliserna att bli mer intressant än själva brottet de utreder. Brottet vet man ju oftast att de kommer att lösa och att det kommer att gå så bra som det kan gå, men man vet bara inte exakt hur. Vad gäller polisernas privatliv och interna slitningar så kan det ju verkligen gå precis hur som helst. Och jag vet inte om detta säger något negativt om själva historien kring brottet, eller om det säger något positivt om Slaughters sätt att skildra sina huvudpersoner. Och apropå det så måste jag säga att Will Trent, Angie och även Faith är så bra skildrade karaktärer att det värmer hjärtat. Jag tycker verkligen om dem! Jag vill att de ska ha det bra.

Jag hade verkligen några trevliga dagar med Slaughter, verkligen inget att invända förutom återupprepningen av tema, och jag gläds åt att min gissning om mördaren på sidan 219 helt kom på skam. Det hade varit deprimerande annars. Jag är inte den som tycker att det är roligt att jag listade ut tidigt hur det hängde ihop. Jag läser hellre en bra deckare.

Vill jag läsa en Slaughter till då? Jag har en tendens att istället för att läsa allt en författare skrivit, fortsätta till andra författarskap för att se om de är bra. Nu vet jag ju liksom hur Slaughter skriver och vad det är, då kan jag övergå till att upptäcka andra. Men jo, jag kan i Slaughters fall absolut tänka mig att läsa en till, om så bara för att få veta hur det går för Will, Faith och det dyslektiska problemet. Om mordgåtan inte innehåller våldtagna tonårsflickor är det en bonus.

406 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår USA: 2010
Originaltitel: Fractured
Översättning: Jan Risheden
Serie: Will Trent bok 2
Förlag: Telegram

I det förflutna av Kate Morton

Ibland är det så skönt att läsa en bok som man bara kan sjunka ner i, en bok som är som luddig bomull, och där man vet vad man får även om man inte vet vad som ska hända. En bok där det enda motståndet är att hålla alla trådarna i minnet och möjligtvis bokens tjockhet. Just en sådan bok är Kate Mortons I det förflutna.

Liksom i Den glömda trädgården kretsar handlingen kring familjehemligheter, brev med livsomstörtande innehåll och så kärlek förstås. Inte alls en dålig mix om du frågar mig.

Berättelsen börjar 1992 med att en postväska hittas på vinden i ett hus, där en slarvig brevbärare lämnat den någon gång för 50 år sedan. Nu levereras breven och Edies mamma Meredith är en av dem som får ett brev. Det betyder ingenting, säger hon, men Edie ser att hon blir rejält upprörd av brevets ankomst. Mamma som aldrig gråter, går undan och kommer tillbaka med svullna ögon. Det enda Edie lyckas förstå av det hela är att brevet kommer från en flicka som var Merediths bästa vän i den familj där hon var evakuerad under andra världskriget.

Så en dag är Edie ute på den engelska landsbygden på uppdrag av det förlag där hon jobbar. Hon kör vilse och råkar hamna i den by där Meredith var under kriget. Nyfiken på vad det var som egentligen hände där för 50 år sedan stannar hon till i byn och hamnar till slut på en privat visning på slottet där modern bodde, där de tre systrarna som betydde så mycket för Meredith för så länge sedan, fortfarande bor kvar.

Besöket på slottet svarar inte på några frågor alls, utan ställer istället en mängd nya. Varför har modern inte återvänt till slottet på alla dessa år? Varför är den gamla vallgraven igenfylld? Varför anklagar den yngre och uppenbart psykiskt sjuka systern, Edie för att ha svikit henne, när hon tror att Edie är Meredith? Och vart tog den unge mannen vägen som bara försvann? Edie kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som egentligen hände på slottet för 50 år sedan, vad det var som hände som kom att påverka så många människors liv som det gjorde.

Det här är, i mitt tycke, perfekt mysläsning. Det är gamla manuskript, en bok som har verklig förlaga, dagboksanteckningar och brev, en tät familjekonstellation som döljer tjog av hemligheter, spårlöst försvunna personer, och ett förfallet engelskt slott där väggarna tycks sucka av allt de sett och inte kan berätta.

Slottet och situationen för de boende där, plus mentalsjukligheten, gjorde att jag till en början hade svårt att sluta dra paralleller till Sarah Waters Främlingen i huset. På samma sätt som hos Waters tycktes slottet växa fram framför mina ögon och så utspelar de sig ju under ungefär samma tid. Mycket samma känsla även om de förstås skiljer sig åt ganska mycket också.

Det är många trådar och detaljer i den här romanen och om man ogillar när trådar lämnas oförklarade så är det här sannerligen en bok att gilla. Själv hade jag gärna sett att Morton lämnat lite mer åt läsaren att förstå och tolka. Allt behöver inte förklaras in i minsta detalj när det dessutom är ganska tydligt redan ändå. Det kittlar fantasin lite att få tänka själv. Här behöver man inte det, inte till mer än att hålla alla detaljer i huvudet. Det störde mig lite på slutet, det blev helt enkelt lite för många epilogiska avsnitt för att just bara förklara och binda ihop. Dem hade jag lätt klarat mig utan.

Annars är detta sannerligen en bok att försjunka i om man vill ha en tjock bok med okomplicerad mysläsning, även om den i mitt tycke inte når upp till exv. Den trettonde historien av Diane Setterfield. Men när Setterfield redan är avnjuten är Morton en näst intill fullgod ersättare.

556 sidor

Utgivningsår Sverige: 2011

Utgivningsår Australien: 2010

Originaltitel: The Distant Hours

Översättning: Ann Björkhem

Förlag: Forum

Andra om samma: Helena på Fiktiviteter blev förälskad, Helena på Bokhora kallade det oerhört njutbart, Knirk gillar den jättemycket, Tina älskade den,

1Q84 Första boken och Andra boken av Haruki Murakami

(Dessa titlar ges ut av Norstedts förlag som också är min arbetsgivare.)

Jag har inte läst särskilt många böcker av Haruki Murakami, för att vara lite mer exakt så har jag läst Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Sen tog jag mig an 1Q84 Första boken och så två veckor efter det 1Q84 Andra boken.

Murakami är definitivt bland de mer skruvade författare jag läst. Var får han allt ifrån? Hur är den hjärna funtad som kommer på det som står i 1Q84? För skruvat är det, men liksom bara ett snäpp så att världen blir bara lite lite annorlunda än den var innan.

Boken består av två parallella berättelser. Den man möter först är Aomame. Hon sitter i en taxi på väg till ett möte men har fastnat i en trafikstockning på en motorväg. Taxichaffisen säger att han omöjligtvis kan köra henne i tid till hennes möte men att det faktiskt finns en möjlighet för henne att komma i tid ändå. Och så visar han henne på en nödtrappa som han säger ska leda till en pendeltågsstation. Innan hon kliver ut taxin säger han: ”Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en.” Och när hon gått nedför trappan har världen förändrats. Väldigt lite men ändå så påtagligt att hon inte längre kan säga att hon lever i år 1984 utan hon döper om det till 1Q84. Q som i questionmark.

Det är något med Murakamis litterära stil som gäckar mig. Han är så rak och enkel, ibland till och med så respektlöst enkel, att jag gång på gång undrar om detta egentligen är ganska simpelt skrivet eller om det är himmelskt genialiskt. Men i takt med att jag fångas av berättelsen och det till synes enkla språket, när jag upptäcker att jag inte vill sluta läsa, att 1Q84 inte lämnar mig ifred fast jag lagt den ifrån mig, då kastar jag mina tvivel åt sidan och accepterar att detta inte kan vara något annat än riktigt bra.

Det finns mycket att säga om 1Q84, om de olika lagren av verkligheter som kapslas in i varandra, och som plötsligt visar sig ha bytt ordning medan jag bytte sida i boken. Det finns många tankvärda citat som jag vill skriva upp, spara och använda mig av. ”Verkligheten är alltid bara en” är bara ett av många. 1Q84 är en bok med många sidor, inte bara bokstavligen utan även i berättelsen, och jag har antagligen bara förstått en bråkdel av dem.

För den som inte läst någon av böckerna 1Q84 ännu rekommenderar jag att man läser dem i ett svep, eller nästan i alla fall, eftersom den första boken går rakt över i den andra. Ingen halvhalt där inte. Nu väntar jag spänt på den tredje boken och vägrar acceptera att jag måste vänta så länge som ett helt år innan jag får läsa slutet på berättelsen om Aomame och Tengo.

Kanske är inte 1Q84 det bästa att börja med om man inte läst något av Murakami sedan tidigare, men vilken som är bäst att börja med vet nog någon annan bättre som läst fler av hans verk än jag gjort. Om du däremot gillar Murakami sedan tidigare, kommer du att älska det här, för det här är Murakamiland precis som man vill ha det.

451 sidor och 401 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår Japan: 2010
Originaltitel: 1Q84
Översättning: Vibeke Emond
Serie: 1Q84 del 1 och 2
Förlag: Norstedts

Andra om samma: