Den gula hästen av Agatha Christie

Jag trodde i ärlighetens namn att de deckare av Agatha Christie som stod i min oläst-hylla egentligen var lästa under min deckarfrenesi på högstadiet och att jag bara inte kom ihåg att jag läst dem. Men när det kommer till Den gula hästen så tror jag faktiskt inte att jag läst den förut. Helt säker är jag dock inte.

Den gula hästen handlar varken om Poirot, miss Marple eller den där journalisten som jag har för mig att har huvudrollen ibland, utan om författaren Mark Easterbrook som av någon outgrundlig anledning ramlar in i denna mordhistoria. Den som kan sin Christie märker dock att ett flertal karaktärer från andra av Christies skapelser finns med som bifigurer här.

Gåtan dras igång av att en kvinna ligger för döden och kallar till sig en katolsk präst för att lätta sitt hjärta. Det hon berättar precis innan hon dör får prästen att blekna. Han skriver en lista över de namn kvinnan nämnt och lägger i sin sko eftersom han har hål i fickan. På vägen därifrån blir han ihjälslagen och till synes rånad eftersom hans fickor är totalt länsade. Men polisen hittar listan och börjar att fundera.

Samtidigt på ett fik i Chelsea blir Mark Easterbrook vittne till ett gräl mellan två unga rika kvinnor som slutar med att den ena drar den andra i håret så att tussar lossnar. Tydligen bråkar de om en man och några dagar senare får Mark veta att den ena av dem är död.

Ett par dagar senare ska Mark hem till sin nyliga avlidna gudmors hus för att hämta sitt arv och stöter då ihop med en man som snokar i trappuppgången. Mannen visar sig vara rättsläkare och är ute och undersöker namnen på prästens lista. Och på listan står Marks gudmor. Detta resulterar i att Mark drar igång en egen utredning där han följer rykten han hört om ett ställe kallat Den gula hästen, där man visst ska kunna beställa mord som utförs över telepati.

Att läsa Den gula hästen känns som att kliva in i en film från 1960-talet. Folk pratar lite konstigt och använder uttryck som ”fadermördare” vilket jag måste slå upp för att få veta att det var en viss typ av skjortkrage och inte ännu ett brott. Kvinnosynen är skum, ja och manssynen är väl också ganska skum. Och plotten är ett hopkok av ledtrådar och antydningar, som ganska många lämnas därhän. Till exempel inser jag nu att jag aldrig fick veta hur det egentligen förhöll sig med mordet på Marks gudmor. Vem hade beställt det? Och varför? Ganska många lösa trådar här alltså.

Samtidigt är det lätt och lite annorlunda underhållning. Inte så blodigt som dagens deckare utan mer finurligt och pussligt även om jag ärligt talat många gånger inte förstod hur Mark eller polisen kunde dra sina slutsatser utifrån det de visste.

Men jag hade en trevlig dag med Christie och nu vet jag åtminstone att jag har läst Den gula hästen.

188 sidor
Första svenska utgåva: 1962
Utgivningsår England: 1961
Originaltitel: The Pale Horse
Översättning: Sven Bergström

Andra om samma:ElinLeticia skriver på Boksidan att det är en av de bästa Christiedeckarna enligt henne, Helena på Bokhora rankar den som topp 3,

Bonnier förlag gav ut den när det begav sig. Just den utgåva jag läste är en Bonnier pocket från 1988.

Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck

Vi har diskuterat det förr. Det finns ungdomsböcker som skildrar det tunga och svåra, som i anorexi, självmordstankar, missbruk, övergrepp och de behövs de böckerna. Sen finns det böcker som skildrar det kanske mindre tunga men också på sitt vis svåra i det mer oproblematiska livet, som i flickvänner som gör slut, att komma som ny till skolan, eller det där med att få bonussyskon. Den typen av romaner känner jag igen mig lite mer i, och såna romaner skriver Johanna Lindbäck. Nu senast med Saker som aldrig händer.

Saker som aldrig händer handlar om Andreas som är typ 18, en vanlig kille men kanske på sätt och vis ovanligt lyckad. Han har kompisar, han har finaste tjejen Hanna sedan ett år tillbaka, han tränar och han har trygga hemförhållanden som en psykolog skulle säga. Förvisso har hans morsa precis flyttat från Luleå till Stockholm, från arbetslöshet till ett jobb, och det var väl inget han kunde säga om det, bara flytta hem till pappa i huset utanför stan.

Men helt kul är det inte att bo hos pappa. Åka buss och långt att gå från busshållplatsen. Kompisarna vill inte komma ut och hälsa på, och Erik, barndomsbästisen i huset bredvid, verkar inte vilja kännas vid att de en gång var kompisar. Dessutom har det varit något konstigt med relationen med Hanna de senaste månaderna. Som att det är något som skaver.

Så en dag får han veta att Hanna kramat och till och med hånglat – men inget mer! – med en annan kille. Och han får veta att kompisarna vetat men inget sagt. Och även om Hanna säger att den andra killen inget betyder och att hon vill vara med Andreas, så känner han sig så ensam. Så ini helvete ensam. För vem ska han kunna lita på när Hanna och kompisarna svikit?

Några konkreta saker som jag gillar med boken är kill-perspektivet i en kärleksroman. Det är ovanligt även om det inte är unikt. Sen gillar jag att Andreas förvisso blivit sviken men att han inte är lämnad. På så vis har han andra typer av problem att brottas med utöver ett krossat hjärta. Vill han fortsätta med Hanna ändå? Kan han fortsätta? Och kan han tänka sig att förlåta kompisarna? Och hur går det till i så fall? Borde de inte säga förlåt? Det hela blir mer komplext.

Fint är också den återupptagna vänskapen med Erik, att Erik ser att han behövs och att han väldigt otypiskt tonåringar offrar sig för Andreas skull. Men Erik är inte någon typisk tonåring och kanske är detta med Erik det enda jag vänder mig lite mot. Kanske var det nödvändigt för bokens helhet. Kanske inte.

Lindbäck skriver som vanligt med förbluffande träffsäkerhet när det kommer till dialoger och tankar. Jag tror på varje ord hon skriver. Jag gillar det skarpt och längtar redan nu efter nästa bok och hoppas på någon gång under 2011.

Sen faktiskt: det borde finnas varningstext på böcker som får en att gråta offentligt. Den här borde definitivt ha det.

255 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Andra om samma: AnnCharlott på Bokstavligt talat tycker att den är övertygande och trovärdigt, Maria på Böcker kan ta dig vart du vill sträckläste, Helena på Barnboksprat tycker att det är riktigt bra, En full bokhylla är lite besviken, Bokmamma tycker att det är skön avkoppling, Lilla O hade svårt att släppa den, Maria och Pernilla på Bokfreak chattar om boken,

Rabén & Sjögren gav ut den.

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg

Att jag var lätt skeptisk till Daniel Åbergs roman Vi har redan sagt hej då är ingen överdrift. Det var sådant ståhej både från Åbergs egen sida och sen på bloggar runt om riket, att jag liksom tröttnade i förväg. Ibland är det dumt.

Huvudpersonen och berättaren i Vi har redan sagt hej då är Filip, en singelkille i 30-års åldern. Det var nu några år sedan hans senaste längre relation och han har hamnat i en loop av kortare rätt meningslösa relationer som han avslutar så snart det börjat bli något som kan tolkas som det allra minsta allvar. Helst har han relationer med upptagna tjejer för då vet han att han antagligen är den parentes som han vill vara. Och som han samtidigt får sån ångest av att vara.

Mitt i detta singelsnurr dyker Iris upp. Hon har läst hans förra bok och tagit kontakt med honom angående den. Nu har de mailväxlat ett tag för att sedan ses på allvar. När han träffar henne är det som att något händer inom honom. Han är så van att vara den som förutser alla möjliga scenarion och styr händelseförlopp för att passa honom själv och hans syften, att han blir helt ställd av att Iris är den som styr och ställer, att hon är oförutsägbar och gäckande. Han vet inte var han har henne och vill väldigt gärna ta reda på det. När hon på deras första dejt berättar att hon är gravid i 13e veckan, men singel, vet han inte hur han ska ställa sig till det. På något vis gör det henne bara än mer intressant.

Men Filip har för mycket ryggsäck för att den ska försvinna i första taget. Det är Martina som har sambo men träffar Filip med jämna mellanrum för lite kul, och så Katja och ett gäng brudar till. Och Filip är så inställd på att det alltid går åt helvete, även fast det oftast är det håll vartåt han vill, men nu vill han inte det, men han vet inte hur han ska bete sig för att det ska blir rätt. Alla vägar han kan är de som leder fel.

Daniel Åberg har helt klart en egen stil och ton och det är riktigt bra! Greppet att sluta meningar mitt i, för att sedan ta upp tråden igen någon rad senare fungerar förvånansvärt bra. Det intressanta tycker jag är att Åberg gör detta i de partier där huvudpersonen tänker/skriver, inte i dialogerna. Avhuggna meningar i dialogerna har ju en tendens att inte bli särskilt realistiskt och snarare bli ett irritationsmoment än något annat. Att det fungerar så mycket bättre i löptexten är fascinerande och kul.

Jag gillar också Åbergs grepp att kasta om kapitlen. Det är ju inte direkt ovanligt att ha en icke-kronologisk struktur men mig veterligen har jag inte sett någon annanstans att man låter kapitelnumreringen vara strikt kronologisk men kastar om kapitlen. Att boken börjar med kapitel 6 är alltså helt i sin ordning.

Greppet gör att det är helt uppenbart att läsaren ännu inte blivit presenterad för vissa viktiga fakta, men man vet att luckan kommer att fyllas. Eller vet och vet, man tror det. Och det är faktiskt nästan så att jag blir besviken när jag efter att ha kontrollerat finner att alla kapitel faktiskt finns med. Det hade varit lite snyggt om inte alla kapitel fanns.

Jag har bara en invändning och det är den inledande anmärkningen: För att höja graden av fiktion presenteras kapitlen inte alltid i kronologisk ordning.

Helt helt onödigt. Antingen så underskattar Åberg sina läsare grovt eller sin egen förmåga som författare. Det är helt uppenbart att det är en icke-kronologisk berättelse, det är föga ovanligt och han behöver inte förklara sig eller be om ursäkt. Det gjorde mig faktiskt lite förbannad. Detta hade förhoppningsvis en duktig förläggare tagit bort.

Det finns ännu en stark anledning till att jag önskar att Åberg gett ut sin roman hos ett större och etablerat förlag, än att ge ut det på eget förlag som han nu gjort, och det är att jag tycker att hans roman förtjänar ett större förlags marknadsföringsapparat och kredden som det ändå innebär när ett förlag säger att det här är en roman de vill satsa på. Att ge ut på eget förlag signalerar för mig enbart att man inte fick det utgivet hos någon annan. Och jag kan verkligen inte tänka mig att så varit fallet, för det här är en väldigt bra bok.

Vad jag förstått så har hela den här romanen varit ett göra-själv-projekt. Som ett experiment, som ett statement. Respekt och förståelse för det, men synd synd på en så bra roman.

Nu har jag ältat det nog. Nu säger jag bara att har du inte läst Åbergs roman så är det hög tid. Basta.

241 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Andra om samma: La Bibliofille skrev en riktigt fin recension och hon gillade verkligen, Bokbiten tycker att det är ett mästerverk, Ooof bok jämför den med finsprit, LillaO har mest positivt att säga,

Sockerförlaget gav ut boken.

Gargoylen av Andrew Davidson

När sambon och jag var i London för ett och ett halvt år sedan ramlade han över The Gargoyle av Andrew Davidson i en bokhandel, och trots att det varken var SF eller fantasy fick den följa med oss hem. Hans utlåtande då var ”ganska bra och väldigt speciell, ja lite konstig”. Jag tänkte så klart också läsa den men det kom hela tiden böcker emellan. När den nu kommit på svenska med titeln Gargoylen blev det ett snäpp enklare och nu har även jag läst.

Bokens huvudperson är en porrskådis och numera porrkung, eller egentligen numera ett svårt brännskadat kolli på ett sjukhus efter att ha kört utför ett stup med sin bil. Han är så svårt brännskadad att de inte vet om han ska överleva, och ärligt talat så finner han inte så stort nöje i livet som det utvecklat sig och ser gärna att det avslutas där och då. Hans dagar som snygg, vältränad porrkung är ju åtminstone förbi och vad finns då kvar?

Så han ligger mest på sitt säng och hatar livet och allt som hör till. Ända tills Marianne Engel kommer in på hans rum. Av patientrocken att döma verkar även hon vara inlagt men han förstår snart att det nog snarare handlar om psykiatriska avdelning än någon av de mer fysiska. Men det hon gör för honom är mirakel och då spelar det mentala tillståndet mindre roll.

Hon gör honom för det första väldigt förvirrad. Det kan väl inte vara sant det hon berättar? Och samtidigt känner han igen saker från sina drömmar i hennes historier. Som när han drömmer på tyska, ett språk han verkligen inte behärskar. Men Marianne verkar förutsätta att han ska vara införstådd och redan känna henne, de har ju nämligen varit älskande i flera tidigare liv och detta är inte mindre än tredje gången som hon behandlar hans brännskador.

Hon berättar vackra sagor för honom, om kärlek och ond bråd död. Och om den person hon var när hon var ung en gång i ett kloster i 1300-talets Tyskland, och han kom dit, brännskadad och på flykt.

Lika svårt som han har att bedöma Mariannes mentala tillstånd, lika svårt är det att förstå och sätta en etikett på vad Gargoylen egentligen är för sorts bok. Har Marianne rätt när hon säger att de känt varandra i flera tidigare liv, eller är hon en galning som berättar vackra sagor? Är berättelserna som hon berättar delar som är intimt sammanlänkade med huvudberättelsen, eller är det snarare en ramberättelse med insprängda historier? Jag vet inte, och kanske spelar det inte så stor roll heller.

Oavsett vad man bestämmer sig för att tro, om man nu alls tar ställning så är det en fascinerande romankonstruktion, om man bara lyckas ta sig förbi de ytterst detaljerade beskrivningarna av brännskadorna och hur de behandas som tar upp större delen av de första 60 sidorna. Det är synnerligen skickligt berättat för ibland gör det så ont i mig att jag bara klarar av att läsa ett stycke i taget. Men det gör ont. Och sen när det är över går det mycket lättare.

Jag tycker om Gargoylen även om den inte lever upp till den pepp jag hade på den, en pepp som jag förvisso skapat helt själv, eftersom alla jag talat med har tyckt ungefär som jag sedan tyckte.

Vill du läsa något annorlunda så tycker jag absolut att du ska läsa Gargoylen. Även om det antagligen inte kommer att vara årets bästa bok för dig heller, så tror jag att du ändå kommer att finna den intressant och synnerligen speciell. Och ibland har det sina poänger och räcker minst lika långt som ett högsta betyg skulle ha gjort.

453 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Kanada: 2008
Originaltitel: The Gargoyle
Översättning: Jimmy Hofsö

Andra om samma: LillaO skriver om lite aspekter som jag glömde, Hyllan skriver att det är en av de finaste kärleksskildringar som hon läst,

Norstedts gav ut den.

Fallen ängel av Becca Fitzpatrick

I samma härad som Meyers Twilightkvartett och Stiefvaters Frost-serie, hör Fallen ängel av Becca Fitzpatrick definitivt hemma. Självklart finns det såväl olikheter som likheter; till exempel så handlar Fallen ängel om just änglar, medan Meyer och Stiefvater leker med vampyrer och varulvar (jaja formskiftare). Målgruppen för böckerna är densamma, samtidigt som Fallen ängel är långt ifrån så snäll och gullig som Frost eller pryd som Twilight. Och den där extra elakheten gillar jag.

Fallen ängel handlar om Nora som går i gymnasiet och som plötsligt placeras bredvid den där nya killen Patch istället för bredvid sin bästis. Hon kan inte tänka sig sämre scenario. Patch verkar så nedlåtande och elak och nog är han ganska vass mot henne. Samtidigt flirtar han med henne på något konstigt motsägelsefullt sätt. Som om det inte var nog med det här måste Nora göra ett grupparbete med honom.

Aversionen mot Patch förbyts snart i attraktion. Hon kan snart inte tänka på annat än vem han egentligen är, var han är, varför han är som han är, och hur det kommer sig att han vet så skumma saker om henne. Att han har hört ihop med henne och hennes släkt i generationer, är knappast något som hon kunnat tänka sig ens i sina vildaste fantasier.

Jag hade nog orimligt höga förväntningar på Fallen ängel. Till stor del var det det übersnygga omslagets fel. Jag har peppat på det redan när jag såg den amerikanska utgåvan första gången. Sen är Fitzpatrick inte lika skicklig som Meyer på att bygga stämning, även om jag som sagt gillar Patch för att han inte är så himla snäll, utan ganska egoistisk och manipulativ (skillnaden mot Edward som låtsas vara snäll men som också är egoistisk och manipulativ?).

Men det räcker inte riktigt till för att jag ska bli såld. Flera gånger under läsningen tänker jag att Meyer gör det bättre och när jag kommit till slutet upptäcker jag en inkonsekvens som jag stör mig rejält på.

Sen är jag nog för gammal för det här. Medan Meyer tilltalar även en äldre publik så tror jag att både Stiefvater och Fitzpatrick mer uteslutande tilltalar den faktiska tänka målgruppen, dvs tjejer i tonåren. Alltså inte 35-åringar. Sen finns det ju mängder av ungdomsböcker som fungerar även för vuxna. Eller, måste jag återigen fråga mig, är det Meyer som står i vägen hela hela tiden?

Jag tänker mig att de som läst och gillat Twilight gillar det här starkt. De riktiga hardcore Twilightfansen är nog inte lika lättflörtade, men de som läst Meyer och gått vidare finner nog stort nöje i Fitzpatrick. Och det kommer dessutom en uppföljare med den engelska titeln Crescendo i september och ett väldigt snyggt omslag även den. Den svenska utgåvan lär vi väl få vänta något år på.

288 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår USA: 2009
Originaltitel: Hush hush
Översättning: Carina Jansson

Fallen ängel släpps till försäljning i augusti 2010.

Andra om samma: Johanna L på Bokhora tyckte att det var för perfekt,

B. Wahlströms gav ut den.

Författarens hemsida.

Tre apor av Stephan Mendel-Enk

Vissa romaner är mer en skildring av en situation än av ett skeende. På något vis gör det att det är svårare att uttrycka sig om dessa böcker. Vad handlade den egentligen om? Och vad tyckte jag? Sådan är Tre apor av Stephan Mendel-Enk.

I situationens mitt är Jacob som är 13 år gammal. Han bor i Göteborg och växer upp i den judiska församlingen. Men något håller på att ske i församlingen, en spricka har bildats och den som är upphovet till detta är Jacobs mor som lämnat sin man för Ingemar, sin chef. En svensk. Eller Västeråsare som pappan säger, dvs inte västeråsare i dess bokstavliga mening, utan bildligt för en person som är som svenskar är mest. I värsta fall kan även en jude bli västeråsare och det är verkligen inte bra.

Så farmor och farfar talar inte längre med mormor och morfar, de vill inte ens ta moderns namn i sin mun. Resten av församlingen vet inte vilket ben de ska stå på. Och samtidigt händer otäcka saker i Israel. Vart är världen på väg?

Jag har väldigt svårt att sätta ord på vad jag egentligen tycker om Tre apor. Kanske beror det på att jag läste två skildringar av att växa upp i en judisk familj direkt efter varandra? Kanske tyckte jag inte något särskilt. Men jag vet egentligen att jag tyckte att det var bra. Det är välskrivet och det berör, men inte jättemycket och inte jättebra.

Eftersom jag uppenbarligen inte har så mycket mer att säga, stannar jag här. Skulle kanske behöva diskutera den med någon, då brukar tyckandet komma igång. Någon som vill diskutera lite?

139 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Andra om samma: Hanssons blogg tycker att det är en liten pärla, Piruett borde ha gillat men gjorde inte,

Atlas gav ut den.

Woodstock av Elliot Tiber

Man kan knappast säga att Woodstock av Elliot Tiber är det som ligger närmast till hands att jag skulle välja att läsa. Det är självbiografiskt och handlar om flowerpowerrörelsens stora urladdning och startskott – Woodstockfestivalen 1969. Jag läser väldigt lite biografier över huvud taget och har hittills hyst föga intresse för det som skedde på 1960-talet.

Men det var ändå något som lockade med boken. Kanske just på grund av att jag visste så lite och egentligen inte brydde mig så mycket. En chans att fylla en lucka i min allmänbildning tänkte jag, och dessutom i lättillgänglig form vad det verkade.

Berättelsen är Elliot Tibers, en ung tjock judisk gosse med föräldrar som hade skyhöga förväntningar på sin ende son och dessutom en osviklig förmåga att göra riktigt dåliga affärer. Till exempel köper de ett motell väldigt billigt i den lilla hålan White Lake. Att det är så billigt på grund av att det inte längre kommer några turister dit, har de inte förstått och snart är det Elliot som kallas hem från New York på helgerna för att pumpa in pengar i föräldrarnas ständigt blödande verksamhet och försöka avlasta dem i deras omöjliga motell. Omöjligt inte bara på grund av att turisterna inte längre kom, utan också för att båda föräldrarna helt saknade förmågan att hantera kunder och deras klagomål. Och klagomål blev det eftersom ingenting fungerade och ingenting var rent, inte ens sängkläderna eller handdukarna.

Så Elliot slits mellan sitt liv på Manhattan, dagtid som inredare och dekoratör, på nätterna som homosexuell med SM som specialitet och att vara judisk hemmapojke och motellföreståndare på helgerna. Han sliter som ett djur och försöker få liv i orten och motellet. Han anordnar musikfestivaler, singelkvällar, biovisningar och teater. Han håller på att förgås.

Så när han hör om att den planerade musikfestivalen i Woodstock inte har fått något tillstånd tar han kontakt med dem. Han har ju både tillstånd, mark och en massa tomma hotellrum. Där drar cirkusen igång, en cirkus som kommer att förändra hans liv så mycket som ett liv går att förändra.

Det är en snabbläst och ganska enkel redogörelse som Tiber skrivit, i dess positiva bemärkelse. För en oinvigd som jag är det intressant läsning, även om det handlade mer om vägen fram till festivalen än om själva festivalen. Jag blev lite förvånad över hur mycket det handlade om hur det var att leva som homosexuell i 1950- och 1960-talets USA, men det var lärorikt och intressant.

Man behöver inte vara superintresserad av den tiden eller musiken för att uppskatta den här boken. Det är som en askungesaga där Elliot går från självförnekande till -bejakande. På det hela tagen en feel-goodbiografi lagom seriös för hängmattan eller en regnig dag.

328 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Utgivningsår USA: 2007
Originaltitel: Taking Woodstock
Översättning: Katarina Falk

Andra om samma: Hobbyfilosofen ger den en klar femma,

Norstedts gav ut den.

Och så böcker från X-publishing på det!

Det börjar bli ohållbart. Det börjar kännas underbart med alla höstens böcker som verkar vara spännande, fina och ja jag vet inte vad. Som om det inte var nog med tidigare nämnda vuxen- och ungdomsböcker så kommer X-publishing med tre crossovertitar till hösten. Alla tre verkar intressanta tycker jag.

Mest oväntat är nog Gun-Britt Sundströms ungdomsroman Oppositionspartiet från 1967. Den lär vara riktigt rolig säger de som läst den. Fin och lovande kombo säger jag. Alltså Gun-Britt och rolig.

Margaret Wild har jag inte läst något av tidigare men hennes bok Jinx kom ut på Bonnier Carlsen 2004. Nu släpper X hennes bok One night som antagligen kommer att få titeln En gång. Den handlar om Gabe, Bram och Al som arrangerar fester i andras hem och sen återställer så att det inte syns att de varit där. En natt dyker Helen upp på en av festerna, en tjej som egentligen inte är Gabes typ, men som ser hålet han bär inom sig. Efter det är inget sig likt.

Även Meg Rosoff är ny för mig men titeln Justin Case har jag snubblat över flera gånger och tänkt att den vill jag läsa. Kanske dags att göra det då innan hennes roman What I was kommer på svenska med titeln Den jag var. En vuxen man ser tillbaka på sin tid som tonåring på 1960-talet då han träffade Finn och en ny tid i hans liv började. Det låter kanske lite tråkigt och vanligt men recensionerna jag läst har varit överväldigade och utlovat en fin och stark berättelse om längtan och att vilja ha, men inte veta vad det egentligen är man vill ha.

The Poison Tree av Erin Kelly

Jag är väldigt förtjust i författaren Tana French, eller ja egentligen snarare om man ska vara petig de två böcker av henne som jag läst hittills. När jag sedan fick inside info och dessutom en bok i min hand av en författare som sades vara i French-land så blev jag minst sagt nyfiken. Ändå höll jag mig länge innan jag läste The Poison Tree av Erin Kelly. Varför vet jag inte.

Berättelsen handlar om Karen som är en flitig och ordentlig student som inte alls lever något vilt studentliv utan som snarare fastnat i medelklassliv redan i universitetet. Hon lever med tre överklassflickor som hon stötte på av en slump, blev ihop med en rugbyspelare och spelade tennis. Det var väl okej men när rugbykillen gör slut, upptäcker hon att så himla upphetsande är hennes liv knappast.

När hon möter Biba för första gången är det som att hon möter ett annat typ av liv, ett liv hon gärna vill ha och hon vet inte vad hon kan göra för att bli vän med Biba. Biba står för allt det som Karens liv saknat hittills; spontanitet, kärlek, dramatik, värme och att tillhöra ett sammanhang. Det verkar så idylliskt och spännande.

Ganska snabbt dras Karen in i Bibas liv och börjar bit för bit pussla ihop vem Biba är och hur allt egentligen hänger ihop. Hur kan hon och hennes bror Rex ha råd att bo i det stora lyxiga huset? Var är deras föräldrar? Vad har Biba och Rex för konstig relation egentligen? Och när ska de äntligen fråga Karen om hon vill flytta dit?

Jämförelsen med French är inte helt oäven. Det är en omsorgsfullt skriven berättelse. Tempot är långsamt och eftertänksamt och bygger skickligt och bit för bit intrigen och sanningen bakom vad som egentligen hände. Snygga hintar som inte avslöjar för mycket och som förvillar, driver läsning och intresse framåt. Känslan är lätt klaustrofobisk i den täta cirkeln av människor som lever så nära varandra och ändå inte har en aning om vad som försiggår i de andras huvuden.

Det är snyggt och jag gillar det verkligen även om läsningen bitvis gick riktigt långsamt framåt. Jag kunde ha läst en lång stund i mitt tycke och kommit tio sidor framåt, men det skulle jag säga att snarare visar på att språket är tätt och mer avancerat än gängse spänningslitteraturprosa. Då tar det tid för mig att läsa.

The Poison Tree är sannerligen ett givet val för den som läst Tartts Den hemliga historien och Tana French och nu längtar efter något i samma anda. Kelly kanske inte når exakt lika högt men betyg 4 (= mycket bra!) får den helt klart. Rekommenderad sommarläsning, eller vilken årstid som helst för den delen.

341 sidor
Utgivningsår England: 2010

Och så längt efter höstens ungdomsböcker på det

Och som om det inte räckte med en hel hög med vuxenböcker jag längtar efter att få läsa, så är det en hel bunt med ungdoms dessutom. Jag säger då det. Hur ska det gå?

Många längtar med mig efter den tredje och avslutande delen i Suzanne Collins Hungerspelstrilogi. Revolt verkar titeln bli och det avslöjar ju inte något som vi inte redan anade, eller? (Bonnier Carlsen)

Ännu en avslutning på en trilogi är De dödas imperium av Mårten Sandén. Jannikes sista strid ska tydligen utkämpas och nog lär jag vilja läsa alltid! (Rabén & Sjögren)

Nora i Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell känner sig helt fel. Hon tror att hon har vänner, hon pluggar som 17 men misslyckas ändå och så vidare. Spännande med en ny Thydell efter fyra år. Jag är nyfiken! (Alfabeta)

En författare och en titel jag knappt hört talas om, ett förlag jag mig veterligen aldrig har läst något ifrån, men det är något som lockar i beskrivningen av Jay Ashers Tretton skäl varför. En flicka har tagit livet av sig och skickar kassettband till en av de personer som gjort att hon inte längre vill leva. (Langenskiöld)

Jag har ännu inte läst Bläckhjärtetrilogin av Cornelia Funke, men det kommer, jag lovar. Om inte annat efter den sagolika pepp som både min syster E och vän K ständigt ger dessa böcker. Nu blir jag sugen på att läsa både dem och Funkes nya bok Reckless som kommer till hösten. Den handlar om Jacob som hittar en väg in till en annan värld. En värld som befolkas av väsen från Grimms sagor. (Opal)

Den första delen i Eden Maguires serie Beautiful Dead läste jag nyligen och nog kommer jag att vara sugen på att läsa del 2 också. Den heter Arizonas bok och kommer i september. (Semic)

Jag vet inte varför men jag fastnar för den här typen av plottar; en pojke bor i en stad med bara män och kan höra allt de tänker och de hör hans tankar. Så märker han plötsligt att de har planer och han passar inte in. Första delen i Kaostrilogin heter Tystnaden i huset och är skriven av Patrick Ness. Prisbelönt både med The Guardian Children’s Fiction Price och lite till. (B Wahlströms)

En debut som jag blir sugen på är Synvilla av Karina Berg Johansson. Samuel är på klassresa till Gotland. Det är det sista klassen gör tillsammans, men också det sista Samuel tänker göra i sitt liv. (Rabén & Sjögren)

Herregud Ingrid Olsson! Jag måste ju läsa något av henne, det här håller inte. Nu kommer hon med Komma över, en roman om just det där med att komma över någon. Hur göra man egentligen? (Rabén & Sjögren)