Om en annorlunda bagagerumsmatta

Låt oss hoppa rakt in i handlingen igen. Var någonstans var vi förra veckan? Jag hade berättat om mina och barnens tradition att berätta sagor på olika teman varje kväll. Improviserade sagor dessutom, sådant jag kommer på i stunden allteftersom jag berättar. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi började med det här. Jag antar att jag när en dröm om att det skulle göra barnen mer kreativa och kreativitet är ju bra – eller hur?  Ja, där var vi då alltså. Jag satte mig på sängkanten till äldsta barnets säng där båda hade krupit ner. Jag tog ett djupt andetag och sa sedan meningen: ”Kvällens tema kommer att vara… bagagerumsmatta!”. De andades in lika djupt och den yngre av dem brast ut i ett ”Jaa!”. Jag skulle tro att detta inte hade så mycket med bagagerumsmatta som tema att göra. Snarare var det min exalterade röst som fick henne att bli glad. Det var svårare att lura den äldre. Han tittade på mig skeptiskt och jag blev nervös. Skulle bagagerumsmatta bli nedröstat? Det hade nämligen inte hänt en enda gång på de 1,5 åren vi gjort detta. Jag frågade vad han tänkte på, han tittade ner och skakade sedan på huvudet och svarade ”inget”. Det var oerhört tydligt att bagagerumsmatta inte riktigt kvalificerade in på teman som tillhörde hans favoriter. Jag menar: Kan man egentligen klandra honom? Förra temat, kvällen innan, var trots allt drakar med tre huvuden. Snacka om att sagan påverkas av vad jag tänker på i stunden. Kanske borde jag inte välja det tema som jag först tänker på, såsom bagagerumsmatta? Det är trots allt en stund för barnen. Att jag insåg att jag skulle behöva byta ut vår bagagerumsmatta ska väl inte behöva påverka vilken saga de ska höra, eller? Det är ju löjligt. Det var däremot något intressant som hände efter att jag annonserat bagagerumsmatta som kvällens tema. En känsla av hämndlystenhet, eller kanske självförverkligande, infann sig i mig. Jag skulle minsann klara det här. Jag skulle berätta en saga om en bagagerumsmatta och den skulle bli helt jävla fenomenal. Jag kände lite som när jag skulle hoppa höjdhopp i 7:an. Jag skulle bara över den där stången, eller ribban eller vad man säger. Jag tog ytterligare ett djupt andetag, visade med handen att de kunde lägga sig ner. Jag dimmade ner ljuset och sa de bevingade orden: ”Så, ni tror kanske inte att en bagagerumsmatta kan tänka, precis som ni kan? Tänk igen!” Redan där hade jag fångat deras uppmärksamhet.

Läs mer »

Fönsterputsare en tid

Jag dansade två somrar. Ja, alltså jag har dansat under många somrar av mitt liv och håller fortfarande på. Jag talar, som ni kan förstå av titeln, om när jag dansade som fönsterputsare. Det är faktiskt inte så många som vet att jag har arbetat med det. För all del, jag har väl inte pratat om det så himla många gånger. Varför skulle jag? Det är väl 15-20 år sedan det hände, tänker jag. Hur som helst. Som ni alla vet så har jag kört ett litet återblicksmedley under senaste tiden. Det har känts kul och nu har jag alltså landat i perioden när jag var ca 25. Det var nämligen då som jag arbetade som fönsterputsare under somrarna. Annars var det tiden jag pluggade så det var en bra paus och en god källa till lite pengar. Så vad kan man då säga om att arbeta som fönsterputsare? Det var roligt! Det är det korta svaret. Jag uppskattade starkt att vara verksam inom den här branschen. Det var en fin period som genererade många fina minnen. Innan jag började som fönsterputsare hade jag verkligen ingen aning om vad det innebar. Det var en ren slump att jag tog jobbet. Det var nämligen en kompis till mig, från plugget, som hade fått jobb som fönsterputsare. Arbetsplatsen där han skulle börja hade glömt att anställa ytterligare en personal, vilket de initialt avsåg att göra. Det blev stress och jag fick frågan samma dag som han började som fönsterputsare. Min plan var att ha en lugn sommar. Ni vet, en sådan där man inte riktigt gör någonting. Man tar det lugnt, äter lite äpplen, dricker någon öl, solar. Ja, så blev det ju alltså inte. Det var pang på med arbetsstället och börja som fönsterputsare. Det gick väldigt bra och faktum var att jag hade en riktig fallenhet för jobbet. När anställningen som fönsterputsare gick ut i augusti tackade min vän för sig. Jag däremot, jag fortsatte in på hösten. Jag gick och jobbade mellan föreläsningar och efter skolan. Ibland också före beroende på hur efterfrågan såg ut. Fortfarande kan jag undra vad det egentligen var som jag uppskattade så mycket med att vara fönsterputsare. Var det arbetsuppgifterna? Missförstå mig inte: Jag kunde tycka att det var meditativt och skönt men det var inte utvecklande direkt. Jag tror snarare att det handlade om hela arbetssituationen kring mitt företag, där jag råkade arbeta som fönsterputsare. De tog hand om sin personal. Det var en fin miljö där alla trivdes med varandra. Fönsterputsare emellan, helt enkelt. Vad har ni för jobbminnen? Finns det fler fönsterputsare där ute, månne?

Läs mer »

Oförberedda frågor om trädgårdsskötsel i Stockholm

Vi återgår till ämnet jag introducerade förra veckan. Ämnet är, i breda ordalag: middagar med svärföräldrar. Närmare bestämt den första middagen någonsin med svärföräldrar. Det mer specifika ämnet är trädgårdsskötsel i Stockholm och jag ska beskriva kopplingen mellan de båda snart. Så, jag hade alltså träffat mina svärföräldrar tillslut. Eftersom de bor i Haparanda och vi i huvudstaden så är det inte så naturligt att ses särskilt ofta. Jag och min sambo hade setts i 1,5 år nu – och nu var det tillslut dags. Det kändes nervöst men mestadels roligt, faktiskt. Vi hade hälsat, kallpratat, skålat och satt oss till bords. Jag hamnade bredvid svärmor medan svärfar gick omkring och tittade på mina gitarrer. Hon lutade sig framåt och ställde en fråga som det såg ut som att hon funderat på länge: ”Så, hur är det med trädgårdsskötseln här i Stockholm?” Det tog några sekunder för mig att ens greppa vilken typ av fråga det där var. Vadå hur det är med trädgårdsskötsel i Stockholm? Hur fan skulle jag kunna veta det? Vad har jag, eller för all del Stockholm, med trädgårdsskötsel att göra? Inget av detta sade jag förstås. Istället satt jag tyst i vad som kan ha varit 2,5 sekunder. Sedan svarade jag artigare än någonsin ”Hur det är med trädgårdsskötseln i Stockholm, frågar du? Ja du. Nu ska vi se här, ska vi göra. Jo, men det är väl ganska bra, tänker jag? Stockholm har många fina trädgårdar så jag tänker att trädgårdsskötseln borde vara bra, eller?” Har ni någonsin hört ett så osäkert svar i hela era liv? Det ska sägas att jag också kliade mig i huvudet febrilt under hela sägningen. Varför blev jag så nervös för det? Varför bar jag trädgårdsskötseln i Stockholms ok på mina axlar? Det var ju helt orimligt. Jag hoppades att mitt alldeles otroligt osammanhängande svar skulle räcka för svärmor. Så blev det inte. Hon lutade sig tillbaka och tittade på mig som om jag var helt inkompetent. ”Jaha” sa hon bara och vände blicken framåt. Jag blev då räddad av den mest otippade hjälten i rummet. Pappan, som vanligtvis inte sade något, enligt min sambo, talade nu fortsatt vänd mot gitarrerna på väggen: ”Rosmarie. Hur ska hon kunna veta något om trädgårdsskötsel i Stockholm? Det är inte alla som är lika besatta som du av det” Tack gode Gud för Tryggve – En riktig hjälte.

Läs mer »

Vi valde facility management

Vi kämpade precis som de allra flesta mindre företag gör. Vårt bolag hade på ganska kort tid gått från 20 anställda till 55. Det var en stor förändring som man absolut skulle kunna argumentera för gick för fort för vårt eget bästa. Ja, jag är beredd att säga att det var just det som hände. Vi uppdaterade våra lokaler. Signade för större sådana i samma kvarter. Problemet var bara att de nya lokalerna var för små redan när vi flyttade in. Kort och gott: Det fanns många pusselbitar som inte riktigt föll på plats. Ett viktigt steg i rätt riktning var när vi tecknade för facility management. Det var min kollega Janet som gjorde detta. Vi andra hade redan så mycket för oss att vi inte ens noterade att det skedde. Vad var ens facility management? Det var flera av oss som rattade företaget som inte hade en aning. Det visade sig i alla fall att facility management var någonting som var bra för oss. Jag ska idag berätta om varför. En sak som behövde ske på vårt bolag var en förhöjning av viljan att vara på kontoret. Detta bidrog facility management med. Det var liksom som en mer heltäckande version av städtjänster. Det senare hade vi förstås haft länge. Facility management var dock något annat. De var som en integrerad del av företaget. I alla fall enligt det arrangemang som vi hade. De städade absolut, och de gjorde det väldigt bra och noggrant. Men de gjorde så mycket mer för oss genom sin facility management. De gjorde precis vad namnet skvallrar om: De tog hand om våra lokaler fullständigt. De kom med fruktskålar och de tvättade våra kläder och lakan. De ansvarade för påfyllning av kaffe och av andra varor som vi alltid ser till att ha på kontoret. Facility management var ett bra beslut för oss och jag är väldigt glad att Janet tog tag i det. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga om saken. Det känns som att de flesta företag redan kände till de positiva resultaten att vänta sig av facility management. Förmodligen var vi bara sena på bollen. Det är knappast första gången. Som tur är så kan vi i alla fall stoltsera med att vi levererar tjänster i absoluta världsklass. Det är värt oerhört mycket för oss och för vår omvärld.  Mer om detta nästa vecka, kära vänner.

Läs mer »

Jag läste en marknadsundersökning

Jag tycker att det är väldigt intressant att då och då läsa en marknadsundersökning. Detta bör förstås inte komma som någon överraskning för er läsare alls. Det är, trots allt, något jag talar om ganska ofta. Marknadsundersökningar är intressanta. De säger något om samtiden. Eller snarare: De säger väldigt mycket om framtiden. Hur samtidsmänniskan tänker, vad som är inne och vad som är ute, och vad som finns att vänta i framtiden. Ja, för att bara nämna några fördelar med en marknadsundersökning alltså. Den senaste marknadsundersökningen som jag tog del av var väldigt spännande. Idag ska jag dela med mig om de mest intressanta insikterna jag fick av den. Såhär såg det ut: Till att börja med så berättade nämnda marknadsundersökning att det börjar bli mer och mer trendigt med vitt vin. Rödvinet har dominerat i många år men ju längre tiden gått, desto tydligare har skiftet blivit. Detta var väldigt intressant av flera anledningar. På ett samhälleligt plan är det förstås kul att se att sådana skiftningar sker. Man kan tänka sig att resultatet från marknadsundersökningen delvis beror på inflytandet från idoler och influencers. Vad dricker de personer som jag ser upp till? Då vill jag göra precis som dem. Marknadsundersökningen hade här undersökt åsikterna hos personer mellan 20 och 27 år. En bra grupp för att påverkas om detta, tror jag. En annan anledning till att just vin-resultatet från marknadsundersökningen var intressant var egna erfarenheter. Jag tycker mig ha sett ett ändrat beteende hos mina vänner under senare år. Det som tidigare var en självklarhet, att dricka rödvin under matlagningskvällar, är nu inte alls lika självklart längre. Faktum är att jag skulle säga att vinet är vitt oftare än rött, dessa dagar. Således är vi eventuellt en bekräftelse på detta skifte som belystes i denna marknadsundersökning. Jag frågade faktiskt mina vänner om de visste varför vi gjort såhär. Det blev en intressant reaktion, för ingen kunde riktigt ge något besked. Det hade ”bara blivit så” var den enda förklaringen jag fick, och jag köper den. En annan insikt jag fått av marknadsundersökningen jag läste var att intresset för idrott börjat öka. Detta var en generell ökning och gällde inte någon specifik sport. Man kan förstås tänka sig att vissa går upp och andra ner – men på ett övergripande plan hade intresset för idrott stigit. Kan det ha att göra med Sveriges guld i handbolls-EM? Kanske? Kanske något annat spelar in också, OS till exempel? Tankar och funderingar mottages gärna i kommentarsfältet. Om nämnda marknadsundersökning eller om vad som helst. På återhörande.

Läs mer »

Epok: Mässingskyltar i Stockholm

Jag är född i Sveriges huvudstad. Jag har bott här hela livet. Ja, hela livet med undantag för 2 års studier utomlands då. Staden har i alla fall alltid betraktats som ”hemma”. Nu ska det bli ändring på det. Jag ska, tillsammans med min familj, flytta norrut. Utanför Sundsvall ligger vårt nya hus och vårt nya liv och väntar på oss. En vecka kvar nu. Med så kort tid kvar i min älskade hemstad tänkte jag ägna kommande inlägg åt hyllningar. Inte hyllningar av staden som sådan. Snarare hyllningar till epoker i mitt liv. Tidsperioder då jag varit lycklig och mått bra. Min första hyllning gäller arbetet jag fick efter gymnasiet. Jag arbetade då på ett av de mest framträdande företagen inom skylttillverkning i Stockholm. Det var ganska slumpartat hur jag överhuvudtaget fick jobbet, om jag ska vara ärlig. Jag bodde hemma, sommarjobbade lite på en butik i närheten av barndomshemmet. Därefter följde en höst av tristess och jag har nog aldrig varit närmare att bli deprimerad. Sedan dök chansen upp, i februari nästkommande år. En kompis pappa drev firma inom skylt och tryck  i Stockholm. Den låg ganska nära där jag bodde, så det var perfekt. Kompisen jag hade jobbade med skyltar i Stockholms alla hörn sedan några månader tillbaka. I takt med att efterfrågan på företagets tjänster ökade steg behovet av arbetskraft. Jag var billig och hade lätt och lära mig. De anställde mig trots att jag aldrig ens reflekterat över att arbeta med skyltar och tryck i Stockholm. Bara ett par månader in i jobbet kände jag att jag verkligen hade fått grepp om det. Inte bara själva skylttillverkningen utan också blivit en del av teamet i Stockholm. Jag var en av dem och de var intresserade av att lära känna mig närmare. Det kändes väldigt bra och det var en fin period i livet. Min kompis slutade efter att vi arbetat ihop ungefär 7 månader. Jag tror inte att han trivdes alls lika bra som jag. Kanske för att hans egen pappa var chef och för att hans bror var projektledare. Hur som helst så gav det mer jobb och större ansvar åt mig. Jag blev en jävel på att tillverka mässingskyltar, fasadskyltar, husnummer, kanske Stockholms bästa. Det passade mig faktiskt så bra att jag blev kvar på företaget i närmare 5 år. Att jobba med skyltar och tryck var bland det mest trivsamma jag gjorde under mina år i Stockholm. Jag vet inte vad jag, idag som 47-åring, hade tyckt om jobbet, men jag älskade det då. Bra arbetstider, härligt team och en allmänt härlig period. Nästa vecka ska jag gå vidare från skylttillverkning i Stockholm och skriva om nästa epok. Vi hörs då!

Läs mer »

Steget mot fasadrenovering i Stockholm

Ingen minns en fegis. För 18 år sedan tog jag ett stort kliv. Inte bara karriärmässigt utan i livet överlag. Det var ett beslut som förändrade min familjs och min framtid för all framtid. Det var nämligen så att jag valde att flytta. Alla i min släkt, syskon, föräldrar, kusiner – ja, alla – hade alltid bott i Nyköping. Jag var dock färdig. Jag gjorde vad som helst för att komma därifrån. Vad som helst kunde verkligen bli det som hamnade framför nästan på mig just den dagen. Den dagen då jag kände att jag var redo. Det som hamnade framför näsan var ett arbete inom fasadrenovering i Stockholm. Det var absolut skrämmande. På den tiden, även om det inte var så längesen, var det ovanligare att flytta än det är idag. Detta säger jag till syskonbarnen när de fnyser åt min historia om Stockholm och fasadrenovering. Må hända ligger hemstaden nära Stockholm men det jag gjorde innan låg väldigt långt ifrån just fasadrenovering och det – vill jag bestämt hävda – gjorde mig modig. Detta får ni gärna protestera mot om ni vill men jag kommer sannolikt inte att ändra åsikt. Med detta sagt. Jag flyttade alltså upp till Stockholm för att börja med fasadrenovering. Ganska precis 5 dagar efter att jag tog beslutet anlände jag på centralstationen. Jag kände ingen. När jag säger att jag inte kände någon när jag flyttade till Stockholm för fasadrenovering tänker ni kanske: ”Men du måste ju ha känt någon? De du skulle jobba med fasadrenovering med, de måste du väl ha känt i Stockholm?”. Svaret är fortsatt nej. Anledningen till att jag sökte till företaget som arbetade med fasadrenovering i Stockholm var för att de behövde folk illa kvickt. Jag tog chansen och det gjorde även de som skulle komma att bli mina arbetskamrater. Vi började jobba med fasadrenovering i Stockholm vid samma tidpunkt. Det var därför på det viset att vi alla var främlingar till varandra. Jag tänkte då att det kändes lite som för de som träder in i Big Brother-huset. Vi visste att vi alla skulle bo i Stockholm och jobba med fasadrenovering, men vi visste inte vilka de andra var. Som tur var så var det många som var färskingar i huvudstaden. Det var inte bara jag som flyttat in till Stockholm från en mindre stad, och tack och lov var jag inte heller ensam om att vara fasadrenovering-rookie. Mer om detta nästa vecka. Skriv gärna en kommentar så länge!

Läs mer »

Länge leve julklappar

Det börjar snackas i familjen. Det tisslas och tasslas, så att säga. Jag har en dålig känsla i kroppen av att det bästa med julen kommer att glida vår familj ur händerna. ”Är det själva julkänslan du menar?” tänker vissa av er. Själva essensen, att vara tillsammans och bara tycka om varandra? Nej, det är inte det jag menar. Även om jag förstås uppskattar den delen av julen också. Det är inte heller Kalle Anka, Janssons frestelse eller julgranen jag tänker på. Det jag är orolig för är att vi ska ansluta till de familjer som slutat med julklappar. Jag tycker att jag hör det överallt. ”Varför ska vi egentligen dela ut julklappar? Barnen är ju stora nu och de flesta kan köpa vad de vill ändå”. De har inte förstått att det ju inte är det som är poängen. Det är ju roligt med julklappar, punkt slut. Att få titta på julklapparna som ligger under granen under flera veckor. Att undra, titta och spekulera över vad det kan vara. Ja, jag vet att det kanske är en udda inställning att ha för en 25-åring som jag. Ränderna går helt enkelt inte ur. I alla fall inte när det gäller julklappar. Det vore helt enkelt för sorgligt om vi också skulle ge upp julklappar. Jag tycker att det verkar så dystert när jag hör vänner vars familjer gör på det viset. Vars julaftnar mest går ut på att sitta och dricka glögg och kallprata med varandra. Var är glädjen i det? Eller ja, var är glädjen om man inte, efter litervis med glögg, får öppna julklappar? Kan någon berätta det för mig, snälla. Jag uttrycker nu, som sagt, min oro eftersom jag tycker att det talas om detta i även vår familj. Barnen som blivit så stora. Vuxna som inte bryr sig om julklappar och så vidare. Jag tycker att det är synd. Det känns som att alla vuxna, utom jag själv, vill se julen dra förbi snabbare än den kom. Har de ingen skam i kroppen? Vill de inte på något sätt hedra barnet som fortfarande lever inuti dem? Jag vill i alla fall göra det. Jag kommer att göra lite annorlunda med julklapparna i år. För första gången ska jag verkligen tänka igenom varenda klapp. Jag ska charma skiten ur varenda familjemedlem, helt enkelt. Detta ska göras för att jag ska kunna se till att traditionen kring julklapparna överlever i alla fall en jul till. Står jag inför ett s.k. Mission Impossible?

Läs mer »

Online dating, fas 1

Ja, de har ju inte fel direkt. Jag talar om de personer som alltid försökt inpränta att människor är olika. Detta har, om inte tidigare, stått klart för mig under de senaste åren. Herregud vad olika folk är. Det är nästan sanslöst. Ni som läser min blogg ofta vet att jag testat på online dating. Ni som har varit uppmärksamma vet dessutom att jag testat online dating för första gången. Det är sant, jag har alltså aldrig varit på någon plattform innan. Det närmaste jag har kommit är att starta ett konto men det har aldrig lett till något. Jag har funderat över hur jag ska presentera mina ”resultat” av online dating. Vilket sätt som är rimligast för att säga det jag vill ha sagt och ändå vara intressant för er att läsa om. Jag har kommit fram till att det nog bara är att berätta om de olika personer jag mött. Jag har valt att enbart fokusera på de jag tycker att jag matchat väl med. De jag känner att jag på något sätt fått ut något av att träffa. Så ska väl ändå online dating vara. Lyckligtvis, för min del, har de flesta jag mött gett något tillbaka. Det känns bra. Det känns väldigt bra. OK, vänner. Då kör vi. 34 år Jag kommer alltså inte tala om dessa personer utifrån namn utan utifrån hur gamla de varit. På så sätt får de vara anonyma och det känns bäst för mitt samvete. Den första jag träffade var 34 år. Det innebär att personen i fråga var 10 år äldre en mig. Ett ganska stort glapp, kan tyckas, men jag valde ändå att träffa hen. Det var jättetrevligt. Vi satt och drack kaffe och det passade bra eftersom personen i fråga var väldigt kunnig. Det hade till och med gjorts kafferesor i Sydamerika. Inte illa för första dejten när man börjat med online dating, eller hur? 29 år Nästa person för mig inom världen för online dating var något yngre, och det märktes. Inte för att det var negativt, snarare tvärtom. Det blev mer trams. Vi sågs inte och drack kaffe, utan vi gjorde det som jag får för mig är allra vanligast när man ägnar sig åt online dating. Vi möttes över alkohol. Vi möttes på en vinbar. Att mötas på just en vinbar var ett tips jag fick från en kompis som sysslat mycket med online dating. ”Det är en härlig atmosfär” sa han. Det var det verkligen. Jag måste rusa iväg men lovar att återkomma med fler historier om online dating redan imorgon. Ciao!

Läs mer »

Vårt hundgaller

Det har varit ett helvete att ha hem folk till vårt radhus under det första året då vi bott där. Detta har på inget sätt att göra med själva radhuset. Det har inte heller att göra med hurdana vi är. Nog för att vi, både min sambo och jag, kan vara vresiga ibland. Denna vresighet har inte påverkat huruvida folk trivs när de kommer på besök. Det är jag säker på. Slutligen ska påpekas att det inte (mig veterligen) heller har med våra barn att göra. Nej, detta är helt och hållet centrerat kring hunden. Vi trodde att han skulle lugna ner sig i takt med att han blev äldre men så blev det inte. Faktum är att det snarare blev tvärtom. Han är fullkomligt tokig. Som tur är så är han fullkomligt tokig på ett bra sätt och inte ett dåligt. Han är snäll, men han är tokig. I så pass stor grad att vi var tvungna att köpa ett hundgaller. Jag får det att låta som att inköpet av hundgaller var jättestort. Så behöver det förstås inte vara. De allra flesta verkar ju ha hundgaller för att på något sätt införliva hundfria zoner i hemmet. Jag antar att vi bara är oerfarna hundägare. Hundgallret, eller bristen av det, har varit ett resultat av detta. Hur som helst: Nu är det införskaffat och vi är grymt nöjda. Han kan verkligen inte ta sig förbi gallret hur mycket han än försöker. Detta beror såklart till stor del på att han är en tax. Han är varken spänstig eller stark. Vi är dock väldigt glada att vi inte fullföljde den ursprungliga idén. Den som jag tidigare berättat om här i bloggen. För er som missat det så var tanken från början att vi skulle införskaffa en St. Bernhard. Jag tackar övre makter för att vi inte gjorde det. Vilken typ av hundgaller behöver man egentligen för en sådan stor hund? Det vågar jag inte ens tänka på. Nu har vi i alla fall ett hundgaller och det är vi väldigt nöjda med. Vi flyttar runt det beroende på vilka delar av vårt radhus som vi vill frigöra från hund vid olika tillfällen. Som tur är så gillar han att hänga i köket. Det är trots allt där som all mat finns!

Läs mer »