Föga anade nog Piratförlaget att debutanten Jonassons skröna om en gammal gubbe som rymmer från ålderdomshemmet skulle bli en sådan bästsäljare. Att den ligger både på topp 10 för inbundet och toppar pockettopplistan måste vara unikt. De flesta titlar har slutat att sälja så bra i inbundet för länge sedan när de väl kommer i pocket. Inte Hundraåringen. Bara det är värt en eloge. Man vad handlar då denna masspsykos om?

Allan Karlsson, som bokens hundraårige huvudperson heter, är en man som inte är som alla andra. Eller så är han som andra är mest, bara det att han säger det andra inte vågar säga och gör det andra inte vågar göra. Nu är det hans hundraårsdag och han har nyss flyttat till ett äldreboende där hemska syster Alice göra hans liv till en pest. Nu ska hans födelsedag firas med buller och ståt, lokalpressen är där, alla gubbarna och gummorna och kanske allra värst näst Alice så är prästen där.

Allan bestämmer sig för att den festen kan de ha utan honom och tar helt sonika ett ganska så stelt kliv rakt ut i sommarrabatten i sina innegubbtofflor. Där blir han stående en stund och vet inte vad han ska ta sig till innan han börjar vandra in mot centrum och busstationen. På busstationen händer det helt osannolika att Allan stjäl en ung mans gigantiska resväska när denne ber Allan att passa den medan han är på toaletten. Med resväskan tar Allan första bästa buss åt vilket håll som helst och åker så långt som 50 kronor tar honom. Han tycker på det hela taget att det är ganska kul. Det är innan han tittat efter vad resväskan innehåller.

Och där börjat ett äventyr som heter duga. Allan träffar ganska skumma filurer som så klart är goda och gemytliga när han väl lärt känna dem. Till och med skurkarna är snälla. Och poliserna. Parallellt med berättelsen om Allans flykt genom Sverige får man följa Allans flykt genom livet från det att han är liten parvel fram till dagen före hundraårskalaset. Och Allan har sannerligen varit både här och där, men alltid där det har hänt stora saker eller smällt. Och alltid i närheten av stora män.

Jag har hört folk som säger att de skrattat högt när de läste Hundraåringen. Jag kan förstå det. Det är en dråplig historia som man säkert kan ha roligt till om man är på det humöret. Kanske var jag helt enkelt inte på det humöret, eller så är det inte en bok som tilltalar mig. Fast egentligen är jag förvånad över att jag var så pass oroad som jag var, för jag gillade verkligen putslustigheten i Jonassons språk, vridningarna, vändningarna men ganska snabbt så blev det nog för mycket. Jag vet inte annars hur jag ska förklara det faktum att jag svor lite över boken varje gång jag tog upp den för att läsa. Den hindrade mig ju från att läsa annat som jag hellre ville läsa. Och aldrig tog den slut heller.

Avslutningsvis så vill jag säga att jag förstår att den har en bred och glad läsekrets men mig tilltalade den inte. Och det var ju lite synd för lite roligt vill man ju alltid ha.

392 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Piratförlaget ger ut den.

Andra om samma: Jimmy på Pocketblogg var inte så imponerad, Bookis gillar tillbakablickarna bäst, Anna Ljungdahl tycker den är kvicktänkt och finurlig, Sara gör en inte helt dum jämförelse med Candide, Cicci lyssnade och smålog, Textappeal tyckte precis som jag,

På samma sätt som Linds förra bok Människor det varit synd om, så är det här en bok som i kapitelvis fokuserar på olika människor eller företeelser. I förra boken var det människor som det antingen varit synd om, eller som själva tyckt det. I den här boken är det människor som gått för långt på något vis.

Det handlar om Lou Reeds föräldrar som försökte bota sonens homosexualitet med elchocker, Paul McCartney som värnade om miljön men flög i eget privatplan när han hade lite bråttom, Bosse Parnevik som inte kunde sluta göra TV-program om sig själv, etc etc.

Lite här och lite där med andra ord, och på så vis är det väldigt underhållande och även allmänbildande. Om jag hade invändningar mot hur Lind handskades med sanningen i förra boken så är han mycket tydligare denna gång med när han fabulerar fritt och källhänvisningar. Det är mycket bra!

Vissa kapitel känns dock lite dåligt bearbetade. Ibland handlar det om flera personer i texten fast bara en står i rubriken. Det blir lätt förvirrande särskilt som det är personer som har liknande namn (Kapitel 3 om Anita Lindblom som även innehåller text om Anita Ekberg t ex). Vissa kapitel saknar en tydlig poäng och jag undrar lite varför de är med alls. Kanske behövdes de som utfyllnad?

Men när Lind är bra så är han briljant! Den förra boken om folk det var synd om, kunde gå över anständighetens gräns ibland, men den här boken balanserar inte alls på samma sätt, antagligen beroende på inriktningen på boken.

Allra bäst gillar jag texterna om Lou Reed (där Lind ironiserar över homofobi) och om författaren Stig Larsson. Liksom i förra boken är Lind som bäst när han låter en enskild persons agerande blomma ut i funderingar kring ett samhällsfenomen, gärna i kombination med religion.

Nu funderar jag över om det kan tänkas finnas material till en tredje volym på samma tema. Om det finns det så är det helt säkert att jag kommer att läsa den också.

270 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Andra om samma: Clas gröna blogg tycker Lind skriver bättre och bättre, Johan Wirdelöv på Dagens bok tycker inte riktigt att det håller måttet,

Roos & Tegnér gav ut den.

Jasper Fforde är en synnerligen besynnerlig litterär bekantskap. För det första är det nästan omöjligt att genrebestämma The Eyre Affair. Nu är det i och för sig inte något som måste göras men om man ska beskriva en bok som är svår att beskriva så blir det åtminstone lite lättare om man enkelt kan säga att det är en tex fantasy. Men det är inte så lätt alltså.

Det enklaste vore att säga att det är just fantasy, men det är samtidigt lögn. Här finns inga monster, ingen medeltida miljö och ingen pojke som upptäcker sina magiska gåvor och blir man. Här finns istället en superond supersnut fd litteraturprofessor, tiden är 1984 och miljön är ett alternativt London med omnejd och hjälten är en kvinna i sina bästa år tillika krigsveteran och litteratursnut. Hennes namn är Thursday, Thursday Next.

Det samhälle boken utspelar sig i bör nämnas lite utförligare. Det 1984 vi får möta är en värld präglad av det 130-åriga Krimkriget mellan England och Ryssland, men ännu mer präglat av litteratur. Istället för Jehovas är det förespråkare för att det var Francis Bacon som skrev Shakespeares skådespel som ringer på din dörr och en värld där förfalskningar av manus är lukrativ verksamhet för bovar. Litteraturen har en helt annan ställning men är också på ett annat sätt en del av samhället. Kanske mer sammanlänkat än till och med Next trodde.

Handlingen är enkel och samtidigt komplex. Superskurken Hades, tillika Next’s fd professor som försökte flörta upp henne, har något stort och illasinnat på gång. Han börjar med att kidnappa ett originalmanus till en mindre känd bok och dra ut en av bifigurerna ur boken. Next blir inblandad i utredningen för att hon är en av få som vet hur Hades ser ut. Han har nämligen en förmåga att anta andra människors skepnader. Och där drar det igång.

Nu låter det här kanske ganska tråkigt märker jag. Men lägg då till en underfundig humor som fick mig att skrocka högt och som genomsyrar allt, intrikata litterära hänvisningar med mycket kärlek i och en intelligent intrig med tidsresor och de komplikationer som det kan innebära. Nu när jag tänkte igenom boken lite mer skulle jag nog säga att Fforde ligger nära Douglas Adams och Terry Pratchett i humorn, men ta bort rymd, SF och konstiga varelser och lägg till litteratur. Då kommer man nog ganska nära.

Det här är en bok som jag tycker väldigt mycket om. Jag bara älskar hur han behandlar Jane Eyre och dess persongalleri och handling. Så om du vill ha något garanterat annorlunda och tycker om litteratur är detta en bok för dig. Brukar du inte gilla SF och fantasy? Spelar ingen roll – du kommer inte att göra den kopplingen när du väl läser. Det är ett litterärt humoristiskt äventyr helt enkelt och lyllos dig om du har det kvar. Själv siktar jag in mig på de resterande tre böckerna om Thursday och ser verkligen fram emot läsningen.

373 sidor
Utgivningsår: 2001

Kalle Linds

Eftersom jag är en tös som anser att böcker ska läsas från pärm till pärm utan att ett endaste litet ord undslipper mitt öga, har jag läst denna bok från början till slut. Den kanske inte är en bok som direkt vinner på en sådan läsning. Kanske har Kalle Lind snarare tänkt sig den som en bok man bläddrar i, hittar något roligt och fastnar till det kapitlet är slut. Eller jag vet inte. Det är helt enkelt lite svårt att veta vad författaren tänkt sig med den här boken. Men mer om det senare.

Språket var det första jag reagerade på när jag började min läsning. Det var finurligt och raljerande och, vill jag intala mig, liknar något jag själv hade kunnat skriva innan en redaktör förhoppningsvis hade slaktat mig. Men å andra sidan fungerar det i den här kontexten. Ganska bra åtminstone. Och inte sällan sitter jag och småmyser mer åt språket än åt innehållet.

Det andra jag reagerade på var den sura smak som plötsligt dök upp i min mun. Jag fann att jag inte tyckte att det var särskilt kul alls att läsa när svenska kändisar, som lever i allra högsta välmåga, blir hånade på det här viset. Oavsett om jag gillar dem eller inte (nåja Lundell kanske är ett undantag). Det är inte utan att jag vid ett flertal tillfällen slås av tanken att om det en gång varit synd om dessa människor, så är det bannemig ännu mer synd om dem nu när de varit med i Kalle Linds bok. Det är faktiskt till och med jättesynd om dem.

Däremot så är herr Lind helt enastående och helt enkelt skitbra när det kommer till mer generella ämnen eller personer som levt för väldigt länge sedan. Jag älskar honom när han släpper loss i något som jag skulle kalla ett av de mest skickligt skrivna och retoriskt snygga brandtalen för feminism och jämställdhet som skrivits. Eller hans utläggning kring det faktum att tusentals svenskar sjunger prostitutionens lov i ”Flickan i Havanna” på Allsång på Skansen varje år. Hans version av texten är passande:

Ritva från Litauen
Hon har inga tänder kvar
Sitter i miljonprogram
Såld av mor och far
- Hej du stora svenska karln
Som har hus och fru och barn
Men också klåda i din pung
Sjung av hjärtat sjung!

När Lind skriver om Job och andra snubbar och damer från länge svunna tider lämnar han smaklösheten och taktlösheten och blir bara snygg och upplysande. Riktigt rolig.

Vad ska man då säga om den här boken? Hade jag fått bestämma hade den varit en tredjedel av det den är idag. Den är kort sagt alldeles för lång. Jag hade glatt strukit de allra flesta kapitel som häcklar nu levande personer. Vissa hade jag låtit skriva om. Vissa fattar man inte varför är med i boken eftersom Lind svävar ut så pass mycket från ämnet att kapitlet inte handlar det som rubriken utlovar.

Efter att ha strukit 2/3 av texten, och låtit honom skriva om resten hade jag gett ut den i pocket. Detta är en bok som roar för stunden. Ingen större läsupplevelse direkt. En slit och släng-bok mer än något man med glädje ställer in i bokhyllan för att ge till sina barn. Den ska vara billig och lätt att ta till som present, för som sådan tror jag att den har sin funktion. Men då måste den vara tunnare, bättre och kapitlen kortare.

Rent betygsmässigt är jag mycket ambivalent. Vissa kapitel, som det om Job, ger jag betyget 5. Andra ger jag betyget 1. Så då måste jag generalisera och jämka. Resultatet blir 2: okej men jag har kraftiga invändningar.

253 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009

Andra om samma: Magnus på A fraction of the web småfnissade lite,

Boken består av 52 texter, mycket lika till sin karaktär, uppbyggnaden är i princip densamma medan innehållet skiljer sig. Visserligen marginellt men tillräckligt. I de 52 texterna pratar en man med sin terrier Svante om de mest vitt skilda ting, huvudsakligen av hyfsad filosofisk karaktär med pikar åt olika håll. Svante är en synnerligen beläst, intelligent och skarp terrier. Inte låter han husse komma undan med sina bildad-medelklass-floskler. Då får husse stryk så det visslar om det.

Och det är nog det som jag gillar så enormt. Det skärpta hos Svante, medelklassigheten hos hussen och den stora självironin hos författaren. Dessutom värmen bakom replikernas vasshet.

Men det är en bok som ska läsas korta snuttar i taget. Ett, möjligen två samtal, sen måste boken få vila. Annars blir det bara ett sammelsurium av det. En synnerligen väl lämpad bok för privata stunder med andra ord. Eller för att vara mer exakt: den allra mest lämpade och trevliga boken för privata stunder. Eller för all del: vilka stunder som helst.

Unna dig ett samtal med en terrier. Eller 52. Det är du värd. Nu ska boken lånas ut till morbror. Jag tror han kommer att gilla den.

168 sidor
Utgivningsår: 2009

Jag har läst lite fantasy och lite science fiction. Inte mycket men tillräckligt för att känna att Terry Pratchetts böcker om Discworld (Skivvärlden) nog är något som jag borde ha läst, åtminstone en bok. Så när sambon tryckte The colour of magic, som är den första boken om Discworld, i min hand var jag inte sen att misstycka. Det var nog en god idé. Dessutom är den ju rätt tunn, och vad jag förstod, även rolig. Säkerligen underhållande och snabb läsning.

Ack vad jag bedrog mig. Kanske inte så mycket vad gäller det där underhållande, men vad gäller snabb. Men mer om det senare.

Discworld som världen heter, gör så på grund av att den består av en skiva, som står på en sköldpadda som i sin tur står på en elefant, eller nåt sånt. Kanske var det tvärtom. Världen är alltså platt och slutar tvärt så att havet rinner över kanten. Det finns gudar som styr över detta och som inte sällan slår vad och spelar tärning om hur det ska gå för landets innevånare. Det finns också magi i olika mängder och därmed även magiker. Och så vanliga människor och bestar förekommande i fantasy.

Till denna värld kommer en turist från en annan värld. Han är väldigt naiv och nyfiken, dessutom har han med sin en koffert innehållande sin reskassa och annat användbart. Reskassan är enligt hans mått mätt normal, men valutaskillnaden är enorm och när turisten enligt eget tycke betalar skäligt, är det flera månadslöner för mottagaren. Resultatet blir att alla stans skurkar spanar in turisten och hans koffert, med inte helt ärlig agenda.

Där råkar också Rincewind befinna sig. En rätt medioker magiker som aldrig lärde sig en enda trollformel, förutom den otroligt mäktiga formel som tog sig in i hans huvud på eget bevåg och sedan dess hotar att slippa ur honom när han är i fara. Nåväl, denna magiker har språkkunskaper och blir lejd av turisten Twoflower som hans tolk.

Och där drar det igång.

Helt vansinniga saker händer, helt i stil med Douglas Adams Hitchhiker’s guide to the galaxy’s makalösa tankesnurror. Och visst är det roligt, och fascinerande. Och ibland som med turisten och hans valutatabbar och hans oförmåga att förstå att den här världen kan vara farlig även för honom – han är ju bara turist (jämför överklassklättrarna på K2 som höll på att stryka med härom veckan) och vill ju bara titta lite på banditerna, monstren och drakarna. Kanske skaka hand och ta ett foto? Jämför också med oss västerlänningar på semester i länder som har en svagare valuta än vår.

Men samtidigt så hänger jag inte med. Jag är inte tillräckligt bra på witty engelska för att känna att jag kan tillgodogöra mig The colour of magic. Det är för mycket ordlekar och fantasier för att jag ska greppa allt och jag tror att det är mycket roligheter som helt enkelt går mig förbi. Och det känns så himla synd.

Så jag tittade faktiskt om jag kunde låna den på biblan på svenska men det enda som fanns var ljudbok, och kanske ska jag ta det lite senare. Eller så tar jag helt enkelt och lånar någon annan bok av Pratchett på svenska. För det blir nog något mer av honom, men på svenska. Ibland måste man se sina begränsningar och här såg jag min.

285 sidor
Utgivningsår: 1983
Svensk titel: Magins färg
Serie: Discworld (Skivvärlden) bok 1