Jennie handlar om en liten pojke som heter Peter som älskar katter. Så fort han kommer åt vill han klappa, mata och ännu hellre smuggla in dem på sitt rum. Tyvärr gillar varken hans frånvarande mamma och pappa eller hans nanny katter det minsta och sjasar ut dem så fort de kan.

En dag händer något mycket märkligt. När Peter vaknar upptäcker han att han har förvandlats till en katt, en katt med helvit vacker päls. Men han får inte många sekunder på sig att fundera över vad som hänt och hur han ska hantera det, innan hans nanny hittar honom, tror att han är ännu en katt som Peter släpat in, och jagar ut honom på gatan.

På gatan är det otäckt. Det är fötter, bilar, cyklar, hästar, ben, skor och hjul överallt. Fötter som sparkar efter Peter, hjul som nästan kör över honom och han springer i panik, försöker komma undan men trasslar in sig ännu mer. Till slut har han tappat bort sig alldeles och är så trött att han inte längre bryr sig om vad som händer med honom.

När han vaknar igen har han sällskap av en randig katt som visar sig heta Jennie. Hon räddade honom undan gatan och lär honom nu konsten att vara katt. Hur man tänker som katt, hur man jagar och hur man försvarar sig. Tillsammans beger de sig ut på äventyr för Jennie vill träffa sina släktingar i Glasgow och Peter vet ju ändå inte var hans familj är i det stora gyttriga London.

Min vän som jag lånade boken av läste och älskade Jennie när hon var ung, och det kan jag förstå. Jag menar att man älskar den när man är ung. Jag tyckte också den var fin, men med ganska starka inslag av uppfostran och sockersöta små moralkakor. Ändå en ganska trovärdig presentation av hur det är att vara och tänka som en katt. Och det är det ganska fascinerande att Gallico lyckas med.

En familjesaga kan man också kalla Jennie. En bok som lämpar sig väldigt väl för högläsning. Det är lagom spännande, omväxlande och undervisande. Som en Nils Holgersson-light om katter och med bara en resa, om du förstår hur jag menar.

En mysig liten bok på min ära. Någon annan som läst den?

235 sidor
Utgivningsår: 1950

Två andra omslag. Finare om du frågar mig. Bilderna ovan verkar vara illustrationer till någon utgåva av Jennie. Jättejättefina.

Invisible city är den första boken i en serie för ungdomar, kanske främst killar, i åldern 12-15. Den handlar om Joshua, en trettonårig kille som bor med sin engelska mamma och latinamerikanske pappa i England. Pappan är forskare med specialitet Maya-indianer och reser ofta till Centralamerika med arbetet.

Denna gång försvinner han dock och hittas några dagar senare död i ett flygplan. Chocken är så klart stor för Joshua och hans mamma. Men den blir än större när de får höra att pappan blev mördad och att de tagit hans mördare, nämligen den äkta maken till pappans unga älskarinna. Medan Joshuas mamma går in i en depression inser Joshua att det är något som inte stämmer i allt det här. Inte skulle väl hans pappa ha en ung älskarinna till att börja med?

Så han börjar göra efterforskningar och han börjar blogga. Han upptäcker att pappan hade hittat ett pergament som skrivits av Mayaindianderna, ett pergament som nämner städer som han inte kan hitta hänvisningar till någon annanstans. Ingen annanstans än i pappas mail i alla fall. När någon gör inbrott i familjens hus, men tonvikt på pappans arbetsrum förstår Joshua att han är på rätt spår. Nu måste han bara åka till Mexico för att dels leta reda på pappans så kallade älskarinna, dels lösa mordet och gåtan.

Det är ganska så mycket i den här boken som inte är så troligt. Som att Joshuas mamma skulle släppa iväg honom till Mexico till exempel, med två andra tonåringar som enda sällskap. Eller allt det andra som händer i boken. Men det är roligt och ganska så spännande. Inte en lugn stund skulle man kunna säga.

Jag skulle säga att det här är en bra bok för killar i åldern 12-15 som behöver ett redigt äventyr för att komma igång att läsa. Förutsatt att de har engelska som modersmål förstås eller att den översattes till svenska. Med engelska som andraspråk kanske den passar något äldre killar.

363 sidor
Utgivningsår: 2008

Matematikern och astronomen Guass läser om Humboldts äventyr, där han sitter i sitt hem. Om Humboldt är ute och mäter upp världen i verkligheten, sitter Guass i sitt hem och beräknar planeters omloppsbanor och bevisar att rummet kröker sig. Trots att de är rätt lika är de ändå varandras motsatser, men det är först 1828 när de är gamla och gaggiga, och mötet blir kanske inte så givande som det hade kunnat bli.

Omdöme: Den är tydligen fantastiskt stor i hemlandet denna lilla roman. Den har legat på den tyska topplistan i över ett år. Den ska översättas till 35 språk. Och jag fattar ingenting.
Visst är det fascinerande att läsa om upptäcktsresande och om vetenskapsmän, och deras upptäckter. Särskilt om man vet eller anar att de har verkliga förebilder. Men de här snubbarna har jag inte hört talas om och deras öden berör mig liksom inte. Jag har ingen kontext att sätta in dem i heller i och med att jag inte känner till dem sedan tidigare. Och jag funderade på om det skulle vara en annan sak om det handlade om Linné och jag tror det.

Sen tyckte jag att det var lite rörigt. Jag har som princip att inte läsa baksidan när jag väl bestämt mig för att läsa en bok. På baksidan står tydligt att den utspelar sig under slutet av 1700-talet. I boken kan jag inte minnas att jag fick någon tidsangivelse att hänga upp berättelsen på och det förvirrade och irriterade mig. Det kanske hade varit lämpligt att tidsbestämma lite, särskilt i en sån här roman, där jag antar att det finns faktiska tidpunkter att ta till.

En annan sak jag funderade över är språket och berättartekniken och jag uppfattar det som att det, precis som med ungdomslitteratur och chicklit, finns en ton och ett anslag som är det gängse när man skriver en historisk roman med verkliga personer i huvudrollen. Det känns igen, och det gör det hela mindre spännande. Faktiskt.

Jag tycker att du ska läsa den här romanen om du är nyfiken och vill veta mer om Humboldt eller Guass. Annars kan den gott vara.

250 sidor
Utgivningsår Tyskland: 2005
Utgivningår Sverige: 2007
Originaltitel: Die Vermessung der Welt
Översättning: Lars W Freij

Vid arbetets sista dag där får Alice för sig att hon ensam ska gräva lite vid utkanten av området. Där hittar hon ett mycket gammalt spänne och så även ingången till en grotta. När hon går in i grottan, mot bättre vetande, känns det som att hon varit där förut, att hon vet hur det ser ut och att hon vet att hemska saker har hänt där. I grottan hittar hon två skelett och en ring med en symbol i form av en labyrint, samma labyrint som finns på grottans vägg. Plötsligt hör hon någon komma, snubblar till och faller illa och blir medvetslös.

När hon vaknar är Shelagh där. Shelagh är med all rätta arg. Varför gick Alice in i grottan själv? Vad trodde hon att hon höll på med? Polisen kallas till platsen eftersom man hittat de två skeletten och andra människor blandar sig i det hela och ställer många konstiga frågor. Var tog ringen vägen som Alice hittade? Hittade hon något mer där? Kanske en bok?

Helt abrupt är utgrävningarna avbrutna helt och hållet och Alice finner att hon inte är säker någonstans. Hennes hotellrum genomsöks och hon får konstiga meddelanden av människor hon aldrig träffat förut. Och hennes konstiga drömmar från barndomen kommer tillbaka med förnyad styrka och när hon besöker historiska platser får hon syner som visar henne hur det var där en gång för länge länge sedan.

Samtidigt men för 800 år sedan har Alaïs fått reda på sin fars hemlighet, en hemlighet som hon måste bevara och föra vidare när tiden är mogen. Hemligheten om den heliga graalen och katarernas skatt. Men fler känner till hemligheten, människor som vill använda den för sina egna egoistiska intressen och inte för det stora goda. Alaïs situation är synnerligen kritisk.

Fransmännen kommer tågande på sitt korståg, snart har de kommit fram till Carcassonne där Alaïs bor, hur ska hon kunna komma undan med hemligheten i behåll? Särskilt när hennes egen syster verkar vilja komma åt henne?

Omdöme: Jag hade så stora förhoppningar på den här boken och de grusades sannerligen. Jag trodde det var en klockren femma men det visade sig vara en etta, eller möjligtvis en tvåa på sin höjd.

Språket var dåligt och berättelsen långsökt och otrolig. Till och med Da Vinci-koden är rena undret av både litterär kvalitet och historisk autenticitet i jämförelse. Det här var nästan mer än jag orkade med. Men ändå gick det förvånansvärt bra att läsa vidare. På något vis var det spännande och kanske gick boken att läsa när jag sänkt mina förväntningar till noll.
Men det var som sagt otroligt långsökt och inte möjligt att ens tro på det minsta lilla. Förutsägbart blev det också och det som antagligen var tänkt som en snygg poäng blev bara vad man väntade sig.

Har du låga krav och bara vill ha enkel underhållning – varsågod. Söker du något mer – ta något annat.

622 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Labyrinth
Översättning: Ulrika Jannert Kallenberg

Stölden väcker stor uppståndelse och till och med Vatikanen flyger in folk för att övervaka utredningen. Arkeologen Tess som var ansvarig för utställningen och även närvarande vid brottet kan inte sluta att fundera över just rotoromkodaren och vad det säger om riddarna och deras motiv.

Så börjar brottslingar dö över staden. Det är uppenbart att någon eliminerar de riddare som var med, en efter en. Någon har uppenbarligen en tråd att följa, en tråd som polisen helt och hållet saknar men som Tess kanske börjar kunna nysta i.

Omdöme: Intrigen och upptakten var spännande, nästan strålande. Sedan gick det utför, mycket raskt utför. Det blev mycket snart klichéartat, förutsägbart och rätt pinsamt. Det finns egentligen inte särskilt mycket positivt att säga om boken tycker jag, förutom det faktum att den fick mig att återigen bli intresserad av religionshistoria och sugen på att läsa en kritisk studie av bibeln. Eller sugen på att läsa något bra. För det var det här verkligen inte.

411 sidor
Utgivningsår: 2005 (Sverige 2006)
Originaltitel: The Last Templar
Översättning: Ulla Danielsson

Med tre små rubiner på fickan beger sig Katharina ut i världen för att söka efter De tre bröderna. Hon åker till Turkiet och besöker de stora stenauktionerna, inte så mycket för att hon tror att smycket ska dyka upp där, eller för att titta på andra objekt, utan för att iaktta köparna, se om det är någon där som verkar kunna sitta på kunskap om vart bröderna tagit vägen, för Katharina är övertygad om att smycket fortfarande existerar, trots att hon inte har sett några spår av det som är senare än ett par hundra år.

Så får hon korn på en pärlälskande kvinna i Turkiet, och lyckas leta reda på henne. Kvinnan heter Eva von Glött och säger sig ha dokument någonstans i faderns arkiv som talar om De tre bröderna. Problemet är bara att arkivet är i en salig röra. Fadern köpte allt han tyckte var vackert och samlade på alla möjliga dokument. Den låda där det står Indien kan innehålla allt möjligt, som kanske borde legat på andra ställen. von Glött sluter ett avtal med Katharina att om hon katalogiserar arkivet och hittar något om de tre bröderna så är informationen hennes. Snart finner Katharina bevis för en långt senare transaktion som rör De tre bröderna, ett dokument som raskt för henne tillbaka till London och en man som säger sig ha hållit De tre bröderna i sin hand en gång i tiden.

Omdöme: Egentligen är det svårt att säga vad det var jag tyckte om så särskilt med denna bok. Det är nog en kombination av en välskriven roman, en huvudperson som man på något vis kommer att tycka om, trots att hon knappast alltid är sympatisk, och kanske framför allt en gåta och en skattjakt på ett ämne som jag inte är så väl bevandrad i, vilket känns utvecklade och lärorikt på något vis.

Kanske är berättelsen lite väl otrolig ibland och jag måste erkänna att jag inte riktigt får ihop alla steg i smyckets historia, men det gör inte något tror jag, berättelsen är så pass intressant ändå. Och jag menar – hur ofta är indiana jones mysterier trovärdiga? Och det här är lite indiana jones i bokform, som en mildare form av Da Vinci-koden, där jakten är bra mycket lugnare och kanske därför också mer intressant. Man hinner med, det är inte bara ett springande utan Katharina stannar till och möter människor också. Även om hon sedan tar deras information och forsar vidare.

Däremot vad jag stör mig på är ett litterärt stilbrott. Språket är neutralt hela tiden, varken särskilt högtravande eller smutsigt, men plötsligt när Katharina ska ha sex, så kastas, enligt mig, ord med mer stark laddning in, som fitta och knulla. Och det blir så konstigt. Är det översättningen som ballat ur, eller har originaltexten samma stilbrott? Och varför har i så fall översättaren Nille Lundgren valt att behålla detta? Finns det inga neutrala ord att beskriva kvinnlig sexualitet på eller vad är det som händer? Smaklöst tycker jag och det drar ned mitt annars så positiva intryck av boken.

Så nej, det är inte det bästa jag läst, absolut inte, men en trivsam bok, med något annorlunda tema, konstigt nog egentligen. Bra som omväxling och helt ok om man bortser från lite fitta och knulla och kanske istället tänka sig lite sköte och älska istället.

427 sidor
Utgivningsår: 2001
Originaltitel: The Love of Stones
Översättning: Nille Lundgren

Samtidigt utforskar marinarkeologen Jack Howard ett ovanligt bevarat vrak utanför Kretas kust. I vraket finns sällan skådade skatter, varav en guldskiva med mystiska inskriptioner. Tillsammans leder dessa fynd forskarna mot en insikt om att myternas Atlantis mycket väl kan ha legat på en vulkanö i Svarta havet. Jack och hans team tar sig ner och hittar faktiskt bebyggelse där de trott. Fantastiskt byggnader, pyramider och arenor. Mitt i alltihop hittar de även en atomubåt som försvunnit under andra världskriget och nu verkar vara eftertraktad för sitt innehåll. Jack och hans team får obehagligt och aggressivt sällskap.

Omdöme: David Gibbins må vara marinarkeolog men författare är han inte. Persongalleriet är platt som en pannkaka, patetiskt och pinsamt. Storyn är ur ren vetenskaplig synvinkel intressant, men annars alldeles otrolig och omöjlig. De vetenskapliga aspekterna och detaljerna tycks vara hyfsat korrekta. Nu är ju inte jag vetenskapskvinna men han redovisar bakgrunden till sina resonemang i ett långt avsnitt efter att boken är slut. Men man orkar inte läsa bara om tekniska termer och teorier. Det funkar inte att försöka bädda in det i en händelserik story på det här sättet. Man orkar liksom inte bry sig alls efter ett tag. Jag kom på mig själv med att titta i taket, sucka och bara allmänt längta till att boken skulle ta slut. Inte direkt något högt betyg.

Kort sagt skulle man kunna säga att denna bok och Clive Cusslers bok Atlantis found (Isstaden) är väldigt lika varandra. Lika otrolig och dålig story, lika platt persongalleri och lika dålig bok. Kort sagt.

448 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Atlantis
Översättning: Björn Linné

Inte blir det bättre när James ska åka hem till farbror Max och hans stuga i Skottland över påsklovet, och han upptäcker att även George Hellbore är med på samma tåg norrut. Det visar sig att mr Hellbore är den amerikan som ärvt den lilla ortens stora gods, och han har skaffat sig en ställning på orten som herr gud själv genom att vara generös med bidrag till allehanda lokala saker. På tåget upp träffar James också en ovanlig filur som kallar sig för Red Kelly. Han är några år äldre än James men en spenslig rätt liten kille som har lätt för att komma i samspråk med folk och nu är det James som har turen att hamna i hans väg och den långa resan upp till Skottland blir riktigt trevlig.

Och lovet blir inte riktigt så lugnt som James hade förväntat sig. Det visar sig att Red Kelly har åkt upp till Skottland för att undersöka hans kusins försvinnande, och snart har James och Red fått indikationer som pekar på att kusinen kan ha begett sig in på Hellbores område för att fiska. Och när Red och James beger sig till Hellbores område verkar det hela minst sagt suspekt. Varför behöver man bevaka ett gods på detta rigorösa sätt, med dubbla stängsel och hotfulla uppmaningar om att hålla sig borta illustrerat av upphängda döda smådjur? Red och James bestämmer sig för att de måste ta sig in på området och ta reda på vad det egentligen är som pågår.

Omdöme: Norstedts säljare påstod att han inte kunde lägga ifrån sig denna bok när han väl börjat. Jag kände mer att jag hela tiden önskade att den skulle ta slut. Riktigt förutsägbart och irriterande mest hela tiden. Och visst även lite spännande, men alldeles, alldeles för förutsägbart hela tiden. Nej, detta var väl inte en av de bättre ungdomsböckerna jag läst. Det finns mycket bättre.

331 sidor
Utgivningsår: 2005
Originaltitel: Silverfin
Översättning: Katarina Jansson

Patricia O’Connell blir ditkallad i egenskap av expert på just gamla inskriptioner och kulturer. Tillsammans med en forskarkollega och gruvarbetaren klättrar de ner till rummet och lyckas precis hinna dokumentera inskriptionerna när de hör ett dån ovanför sig och upptäcker att ett ras blockerat utgången. Är det en olycka eller har någon medvetet stängt dem inne. Dessutom upptäcker de att vattnet stiger oroväckande fort i gruvgången. De gör sig i princip redo för att dö när en ensam dykare dyker upp i rummet. Med hjälp av sin utrustning lyckas han rädda dem alla tre ut ur den alltmer vattenfyllda gruvgången. Vad skulle de gjort utan Dirk Pitt? Snart inser de dock att fyndet av inskriptionerna var viktigare än de kunnat tro. Och vem kunde tro att någon i dagens samhälle anser gamla tecken så viktiga att man inte drar sig för att döda för att hålla dem hemliga?

Omdöme: Riktigt kasst! Höll bitvis på att bli helt galen på Dirk Pitts förträfflighet. Hans fascinerande styrka, listighet, mod, tycke hos kvinnorna, och framför allt hans kvickhet och sofistikerade ironi. Det finns ingen hejd på vad denna man kan uträtta, hur nobel han kan vara i de mest pressade situationer, hur cool han kan vara när som helst, hur som helst. Dialoger utan någon som helst motsvarighet finns här och man svindlar – får verkligen sådan smörja ges ut? Klichéerna staplas på varandra och männens mod och styrka vet inga gränser, precis som kvinnornas skönhet och svaghet.

Som en petitess kan det tyckas men när någon beskrivs genom en annan persons ögon och han tittar på henne och han konstaterar att hon har silkesmjukt hår. Hur fan kan han veta det om han bara tittar på henne? Bakläxa. Dessutom verkar det som att detta ursprungligt erbarmliga manus fått en mindre bra översättare. Man säger inte ”smal som en vidja” om en man till exempel. Det är lite kontraktsbrott över det.

Så nej snälla – låt mig slippa fler historier om Dirk Pitt. Inte en enda till vill jag läsa. Jag står inte ut med varken honom eller en självgod Clive Cussler, inte för en enda sida till. För allt i världen, jag läser nästan vad som helst bara jag slipper det här.

464 sidor

Utgivningsår: 1999

Originaltitel: Atlantis found

Översättning: Ove Fransson

Faxet visar sig vara ett foto föreställande en död kropp. En man ligger utsträckt på golvet och på hans bröst finns ett märke inbränt. Märket är ett ambigram av texten ”illuminati”. Både ambigrammet och innebörden träffar Langdon som en blixt. Illuminati är namnet på en sammanslutning av vetenskapsmän som sedan länge ansetts vara utdöd. Trots att Langdon forskat länge i detta har han aldrig tidigare stött på något som ens liknar bevis för att Illuminati fortfarande skulle vara aktiv.

Mycket snart är Langdon på väg för att träffa mannen som kontaktat honom. En timmes flygresa hade han sagt vad Langdon däremot inte har en aning om är att han ska resa med en ny sorts överljudsplan vilket på en timme hinner förflytta honom från USA ända till Schweiz. Där blir han snart inblandad i en spektakulär jakt över hela Rom och Vatikanstaten, en jakt där symboler och signaler flera hundra år gamla är de som visar honom vägen, fram emot sanningen om Illuminati. Som en extra sporre visar det sig att Illuminati har stulit en behållare med antimateria, vilket har större sprängkraft än en atombomb i motsvarande storlek, och placerat den någonstans i de vindlande gångarna under Vatikanen.

Omdöme: Det är onekligen mycket spännande. Det rycker tag i läsaren från första sidan och sedan håller sig spänningen relativt konstant. (Skulle onekligen vara intressant att undersöka den dramatiska kurvan i Browns böcker!) Brown lyckas verkligen med konststycket att underhålla och, åtminstone skenbarligen, undervisa sin läsare. Man slickar vetgirigt i sig begrepp som ambigram och antimateria, man vill veta allt om Illuminati och om det inte var så uttjatat att följa i Brown fotspår så skulle även jag genast söka på nätet efter mer information om detta. Att resa till Rom kan jag däremot sträcka mig till…

Är det bra? Ja, måste jag nog säga. Tyvärr höll jag på att säga också. Men jag tycker att Brown lyckas med något som är alla författare i denna genre strävar efter, vilket förutom att sälja miljoner exemplar, nämligen att få sin läsare att känna sig smart oavsett bildningsnivå. Och det är inte att förakta. Brown har här ett koncept som säljer, frågan är bara vad han ska hitta på att utforska i nästa bok.

555 sidor

Utgivningsår: 2000

Originaltitel: Angels and Demons

Översättning: Ola Klingberg