Betyg 3, Självbiografiskt

Inte längre nunna av Helene Hägglund

Att söka ensamheten och enkelheten. Att finna tid till eftertanke och samtidigt en form för att slippa tänka för mycket. Har vi inte alla känt den. Utan att vara religiös eller troende så tänker jag ganska ofta att jag skulle vilja vistas en tid i kloster, för det lugn jag tror att jag ska finna där. Antagligen på samma vis som jag får en klump av längtan efter samtal, när jag ser en person med prästkrage.

Jag vet inte exakt vad det denna känsla egentligen består av, men jag förstår Helene Hägglund till fullo när hon i sin bok Inte längre nunna beskriver hur hon redan tidigt väljer att gå i kloster och bli nunna. Kanske hade jag gjort detsamma om jag också varit uppfostrad i en katolskt troende familj och redan som barn mött kloster som en naturlig del av samhället.

Helene Hägglund går fortfarande i gymnasiet när hon bestämmer sig för att sluta skolan och gå i kloster. Hon är ännu ung till sitt sätt och har ibland svårt att tygla lättsinnet och humorn, men hon gör sitt bästa. För i klostret finns moder Benedicta, klostrets överhuvud. En kvinna med en fantastisk karisma och med känningar högt upp inom den katolska hierarkin. Helene trivs alldeles utomordentligt i klostret och det dröjer inte länge innan hon är Benedictas högra hand.

Men liksom i ett kommunistiskt samhälle får nunnorna inte ifrågasätta sin moders beslut. Hon är utsänd av gud och om de ifrågasätter henne så ifrågasätter de gud. Även om hennes beslut är ologiska, oetiska eller till och med omänskliga. Länge håller Helene fast vid Benedicta och föraktar de nunnor som lämnar klostret och förtalar Benedicta. Några år senare är det Helene själv som är svikaren och som värre än någon av de tidigare avhopparna talar negativt om sin tidigare moder.

Att få insyn i klosterlivet är inte så vanligt. Jag ser nunnorna ibland på tunnelbanan, men jag vet inget om det liv de lever. På så vis är den här boken intressant, även om språket inte är så smidigt som man kan önska. Inte sällan hakar jag upp mig och måste börja om meningen eller stycket. Ibland direkta språkliga felaktigheter. Men nog om det. Det var nog aldrig meningen att vara ett litterärt verk detta, här är det Helenes historia som står i centrum.

Men det finns ett annat problem med Inte längre nunna, och det är att när Helene i slutet av boken, när hon rasar som en furia och försöker få de katolska överhuvudena att ta tag i Benedictas framfart på klostret, frågar sig själv varför hon för denna kamp. För då undrar jag som läsare också just det. Visst har hon beskrivit riktigt otrevliga oegentligheter i boken, men jag hade nog väntat mig värre. Men sen anar jag i en bisats att det egentligen fanns mer, som Hägglund inte beskrev. Saker som tydligare motiverar varför hon för denna kamp mot sin forna bundsförvant, men varför det inte skrivs ut tydligare förstår jag däremot inte.

Trots detta tycker jag att det är intressant, mycket intressant. Att de maktfullkomliga finns överallt. Som ett bevis på att religion inte garanterar godhet. Att religion ibland är verktyget för egen vinning. Men inte minst bilden av livet i kloster. Jag tycker att jag har lärt mig något om ett annat sätt att leva. Något som jag länge undrat över. Och på så vis är det en mycket läsvärd bok.

226 sidor
Utgivningsår: 2009

Ps. Hmm… har en film i min ägo som heter Nunnan, visserligen en annan inriktning på kloster än den som Hägglund beskriver, men i boken står att det görs en film om hennes kloster. Och hon har ju ändrat på detaljer för att åtminstone för ett utomstående öga dölja vilket kloster det handlar om. Hur många filmer om katolska nunnor kan det ha gjorts? Kanske är min film, just den filmen…

© 2009 Boktoka.