Betyg 3, Vanlig roman

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

 Anna Gavalda kommer till Kulturhusets Internationella författarscen 27 maj och jag har biljett. Jag älskade honom tyckte jag väldigt mycket om, tycker att den bär på en insikt som man inte talar om så ofta. Inför Gavaldas besök och peppad av både min egen läsupplevelse av Jag älskade honom, och andras haussning av Tillsammans är man mindre ensam, bestämde jag mig för att ge mig på den sistnämnda. Det var ett lysande tillfälle och helt enkelt dags.

En kort inledning till boken för dig som inte redan läst den (jo jag är ju typ sist med att läsa den så jag förstår om du hoppar över lite text här):

Camille är en trasig, anorektisk, improduktiv konstnärsvarelse som tappat viljan att både leva och måla och nu bor i ett kyffe på en vind i en av Paris finare stadsdelar. På nätterna städar hon mot betalning och på dagarna sover hon, tittar på konst eller bara ägnar sig åt att må dåligt.

I samma hus men några våningar ner, bor adelsvraket Philibert. Den siste manlige ättlingen till en finfin adelssläkt, vars historia och moralideal han är fullständigt besatt av. Verkligheten omkring honom är honom overklig och något han undviker att komma i kontakt med i så stor utsträckning han kan. Men han har en stor våning och hyr ut ett rum till kocken och motorcykelknutten Franck, som på ytan kan tyckas tuff men som förstås är ett känslomässigt vrak även han.

Så en dag bjuder Camille in Philibert på en picknick i sitt kyffe och en vänskap börjar sakta spira. När Camille så blir riktigt sjuk hämtar Philibert efter mycket vånda ner henne till sin mycket varmare lägenhet för att ge henne vård. Plötsligt bor de tre i lägenheten och allting förändras.

Jag ville så gärna tycka jättemycket om den här boken, och jag blev också väldigt uppslukad av den. Jag ville inte sluta läsa, ville att tunnelbaneresor aldrig skulle ta slut och att jag bara skulle bli lämnad ifred med Gavalda. Och så var det kanske fram till sidan 250. Sen började jag irritera mig.

Nej, det blev bara för mycket. Så sött! Så fint! Så trasigt och skört! Och en berättarröst som kastar sina sliskiga epitet (typ ”se vår lilla älva skutta fram som en…”) över mig i princip hela tiden. Och jag köper det inte. Det snarare äcklar mig. För mig blir det tell och inte show.

På samma vis köper jag inte bokens persongalleri. Deras röster blir för lika och det är inte sällan som jag tappar bort mig i långa dialoger där det inte är klart vem som faktiskt säger vad, och det irriterar mig. De ska föreställa vara så olika som personer, då tycker jag att deras röster ska vara så pass olika att jag också kan skilja dem åt.

Och jag vet inte om det beror på ursprungstexten eller på översättningen. Kanske är det både och. Men jag reagerar vid ett flertal tillfällen på vad jag tror är översättningen. Ett exempel:

Franck som ska vara obildad och ganska rå, kallar brödet som Camille rostat för ”mycket magnifikt”. Med min ytterst begränsade franska (som en fet brasklapp) så anar jag att ursprungstexten var ”très magnifique” vilket antagligen är troligt att Franck kan säga på franska. På svenska tycker jag att det borde ha varit ”helt fantastiskt” eller kanske ännu hellre ”skitbra” eftersom Franck är en herre som svär som en borstbindare.

Men det sötsliskiga som ligger som ett sirapsklägg över hela texten är knappast översättningens fel. Det klägget får mig till slut att längta efter att boken ska ta slut, och jag hinner till och med bli så trött på det hela att jag struntar i hur det ska gå, för det är ändå så uppenbart.

Vad ska jag då sätta för betyg? För den andra halvan vill jag ge den en tvåa, ett ”okej i brist på annat men jag har kraftiga invändningar”, men för den första halvan när jag var helt fast, ger jag den en fyra. En trea får bli en godkänd kompromiss.

Och så känner jag mig nu ensammast i världen om att inte tycka att det här var det mysigaste man kan läsa. Förlåt.

535 sidor
Utgivningsår Frankrike: 2004
Utgivningsår Sverige: 2005
Originaltitel: Ensemble, c’est tout
Översättning: Maria Björkman

© 2009 Boktoka.