Betyg 3, Mysrys, Skräck, Ungdom

En natt på Daemon Hall av Andrew Nance

Andra boken ungdomsskräck på ganska kort tid. Jag läste ju alldeles nyligen Onkel Montagues spökhistorier av Chris Priestley och så nu En natt på Deamon Hall av Andrew Nance. Till formen är de extremt lika vilket är ganska lustigt. Båda har en ramberättelse med en äldre mystisk man och ett eller flera barn i tonåren. I båda böckerna ska man berätta historier samtidigt som det läskiga även finns i ramberättelsen. Båda böckerna är dessutom illustrerade och ganska lika på sätt och vis, även om själva omslagen skiljer sig åt rejält.

Ramberättelsen i En natt på Daemon Hall: Som sista gallring i en tävling för att hitta nya lovande unga skräckförfattare från sin hembygd, bjuder skräckförfattaren Ian Tremblin de fem finalisterna till en natt på Daemon hall, det stora övergivna godset där en hel familj dog under mystiska omständigheter för länge sen. Ungdomarna är förbjudna att ta med mobiltelefoner, videokameror eller liknande tingestar. Inte ens en ficklampa får slinka med. Det enda ljuset ska för stämningens skull komma från levande ljus.

Finalisterna är fem ganska olika ungdomar. Det är Chris sportkillen, Kara som skriver poesi och inte vill vara där, Demetrius som liksom bara är den svarta killen, Chelsea som är gothtjej och så vår berättare Wade som lider av panikattacker och tror att en natt i ett spökhus kanske kan bota honom.

Vid mörkrets inbrott möter de Tremblin vid grindarna in till Daemon Hall, men redan där börjar författaren bete sig konstigt. Som en travesti av Christies ramsa i Tio små negerpojkar rimmar han om hur de fem kommer att försvinna en efter en tills vinnaren är kvar, men han eller hon kommer inte att uppskatta det eftersom han/hon blir galen.

När de kommer in i rummet där de ska tillbringa natten har ljuset som Tremblin tänt slocknat. Eller de ser rättare sagt ut som att de aldrig blivit tända, fast Tremblin envist hävdar att han visst tände dem alldeles nyss.

Ja du hör, det börjar ganska bra. Och det fortsätter faktiskt ganska bra också. Jag blir kanske inte jätteskrämd men det är onekligen ganska obehagligt av typen traditionell skräckis. Det är inte genialt men de olika berättelserna tillåter författaren att pröva olika röster och grepp. Inte för att det blir särskilt nyskapande någon gång, men lite variation är det ju.

Men jämfört med Onkel Montagues spökhistorier så känns den här mer platt och vanlig. Kanske mer amerikansk (oavsett ursprungsland) medan Montague var mer brittisk (?). När Daemon Hall är läskigare så är Montague mer sofistikerad och snygg. Mer outgrundlig, och även mer unik. När Daemon Hall skrämmer för stunden, sitter obehaget efter Montague i längre än så.

Så jag säger så här. Ska du läsa en ungdomsskräckis med upplägget korta berättelser i en längre ramberättelse, välj i så fall Onkel Montague först. Sedan om du fortfarande är sugen på lite läskigheter, ta då Daemon Hall.

Och om man ser på Daemon Hall utan jämförelsen med Onkeln så är det en läskig, blodig och splattrig bok som jag absolut skulle sätta i händerna på den något äldre unge som jag vill skrämma skiten ur. Ännu hellre skulle jag läsa den högt i skenet från levande ljus.

Läs också vad Johanna L på Bokhora tyckte.

254 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Originaltitel: Daemon Hall
Översättning: Mats Wänblad

© 2009 Boktoka.