Betyg 4, Vanlig roman

Någon vakar i natten av Ann Patchett

När jag började läsa Någon vakar i natten av Ann Patchett hade jag ingen aning om vad det var för sorts bok jag fått i mina händer. Kunde inte minnas att jag läst någon presentations- eller baksidestext. Visste kort sagt inte om det var en deckare, romanroman eller nåt med lite lagom spooky stämning i. Det var ganska intressant, eftersom bokens inledningskapitel öppnade för alla möjligheter utan att så säkert peka åt något särskilt håll.

Boken börjar med att fd borgmästaren Doyle tvingar med sig sina 20-åriga adopterade afrosöner till en föreläsning med en avdankad politiker. Båda sönerna tänker att det får vara nog nu. Varför ska de hålla på och springa på såna här evenemang bara för att fadern vägrar ge upp sitt hopp om att någon av dem ska bli politiker? Tip vill ju inget hellre än att få gå tillbaka till institutionen för eh… fiskvetenskap där han jobbar, och Teddy längtar till sin mors morbrors sjuksäng, prästen Sullivan som efter Tip och Teddys adoptivmors död, varit Teddys närmaste länk till sin mor.

Efter föreläsningen har det utlovade snöovädret dragit in över stan och Tip och Doyle grälar om den mottagning som ska vara efter föreläsningen. Tip vill inte gå och Doyle vill att han går. Men Tip bestämmer sig för att återgå till sina fiskar och backar bort från fadern och Teddy och ser inte den stora bil som närmar sig i snöfallet. Men precis innan bilen ska träffa Tip får han en kraftig stöt från sidan och knuffas ur vägen.

En svart kvinna har dykt upp från ingenstans, knuffat Tip ur vägen och ligger nu påkörd själv. Hennes elvaåriga dotter är vid hennes sida och skriker. Här börjar ett dygn vars konsekvenser ingen av de inblandade kunnat föreställa sig.

Det hade kunnat bli en deckare: Vem ville döda Tip och varför? Och vem var kvinnan som räddade hans liv?

Eller en spökhistoria: Var kom kvinnan och hennes dotter ifrån? Är de verkligen mänskliga? Och vem är det som vakar i natten?

Eller så blir det vad jag kallar för en vanlig roman. Och hade jag inte vetat att det var en Ann Patchett jag läste (min första för övrigt) så hade jag nog gissat på Siri Hustvedt. Patchett kanske inte har samma slutgiltiga snygga fernissa och inte heller samma detaljerade konstintresse (istället får man veta mycket om fiskar), men samma långsamma begrundande tempo, lite samma känsla men om du tar bort de läskiga inslagen som Hustvedt har. Nu kanske du tycker att det låter som att det inte blev så mycket Siri kvar efter allt som skulle bort, men jag tycker ändå att den grundläggande känslan är densamma. En ton, ett tilltal. Jag tyckte om den.

Jag har dock två invändningar, men dem tänker jag inte berätta om här, eftersom jag då skulle avslöja för mycket av den senare handlingen. Jag tycker också att jag sett ovanligt många dubbla mellanslag i texten.

Om du gillar Hustvedt så tror jag att du kommer att tycka om Patchett också. Själv finner jag den lugna tonen mycket behaglig, trivsam och något jag vill återvända till, så alldeles snart ska jag ta tag i Patchetts Bel Canto som stått i bokhyllan ett bra tag nu utan att läsas.

303 sidor
Utgivningsår USA: 2007
Utgivningsår Sverige: 2009
Originaltitel: Run
Översättning: Dorothee Sporrong

Författarens hemsida

Norstedts

© 2009 Boktoka.