Boksnack

En kväll med JCO

Man kan inte älska alla författarskap och man kan inte hålla med alla andra om allt de tycker. Men man kan ändå gå till Kulturhuset och se och höra Joyce Carol Oates, även om man inte förstår hypen eller vad som är så himla bra. Ibland får man liksom sätta sig över sitt eget tyckande och istället ta reda på lite mer vad det handlar om. Sagt och gjort.

Liksom både Siri Hustvedt och Anna Gavalda var Joyce Carol Oates van att möta sin publik och att bjuda på sig själv. Jag upplevde henne som förvånande öppen och personlig, varm och humoristisk. Och glad.

Intervjuaren störde mig först i sin manliga ungdom. Antagligen nervositet hos honom som fick honom att nästan tala förbi JCO och fick mig att undra om ett möte dem emellan var möjligt över huvudtaget. Sen tog det sig tycker jag. Någon annan påpekade att han var onödigt mån om att visa sig påläst genom att rabbla datum etc men jag var nog snarare glad åt att han faktiskt även var påläst och att han inte bara följde sitt manus utan kunde följa JCO i hennes vindlingar. Bästa intervjuaren hittills är mitt intryck.

Förutom detta är det så svårt att sammanfatta en helt fantastisk kväll så det får bli i lite punktform.

Kvällens:

Ja-just-ja!
De pratade om Dödgrävarens dotter och kring detta att skriva om sin familj. Jag drog mig till minnes att jag tyckte att DG var berättartekniskt undermålig. Att de frågor som ställdes i bokens början besvarades redan en tredjedel in i boken och lämnade mig som läsare riktningslös därefter. Jag insåg nu att ett liv inte har en fråga som ställs i början och besvaras i slutet, utan livet går i faser där frågorna avlöser varandra. Men därmed också sagt att alla liv inte gör sig bra i bok. Kanske bör man beskära liven lite så att de passar in i en dramatisk form. Eller förresten - varför ska liv beskäras. Ja ni hör - jag är förvirrad. Men det gör inget. Tanken är igång.

Tårar
JCO berättade om katten Muffin som var den enda katt som verkligen älskade henne, och hur hon skrev in honom i en av sina romaner (Det var vi som var Mulvaneys?). När hon berättade om en episod i boken blev hon tårögd. Jag med. Jag tycker om människor som vågar visa känslor. Som inte har gömt dem långt ner, inte ens på en författarkväll i ett land långt långt bort.

Lust
Tro det eller ej! Att läsa mer av JCO. Jag läser ju Blonde för tillfället, med just gårdagskvällen i åtanke, men fick nu även lust att läsa Muffin-boken och åtminstone en till som de pratade om och som jag trodde stod oläst i bokhyllan. Det visade sig dock att den inte stod där alls. Jag får väl läsa någon av de tre olästa som faktiskt står där istället. Nu blev det lite antiklimax plötsligt.

Övertramp
Kvinnan som tre gånger ställde frågan om inte JCO hade ätstörningar. Hon gjorde det säkert av omtankte eller nåt men o vad jobbigt det blev då. Vi vred oss i plågor och satte händerna för ansiktet. Kunde inte någon ta ifrån människan mikrofonen innan hon frågade något mer? Den tredje frågan var ju bara för mycket. Alltså efter att JCO besvarat frågan om hon ansåg sig ha eller ha haft ätstörningar (ja kanske i min ungdom men inte nu, på samma vis som de flesta kvinnor har ätstörningar någon gång i sitt liv, var hennes svar) så ställer människan frågan om JCO verkligen förstår innebörden av begreppet ätstörningar. Jag dog. Jag ville döda. Men det gick ju inte inför alla dessa människor.

Hjälte och förebild
Jag är så imponerad att jag inte kan sluta tänka på hur skickligt JCO hanterade frågan om ätstörningar. Så skickligt som hon snabbt lade frågan utanför sig själv. En situation där jag själv garanterat någon gång under tiden påpekat min magra kropp och nästan bett om ursäkt för den (på samma vis som jag ber om ursäkt för min runda mage när folk undrar om jag är med barn - nej bara kanelbullar här hehe som om det var mitt övertramp att vara lite rund och inte deras att fråga). Men hon lade aldrig skulden till frågans uppkomst i sin magra kropp och det var så rätt!!! Hon är min idol när det gäller det där. Helt klart.

Avslutningsvis. Jag är väldigt glad att hon pratade lite om Blonde också av naturliga orsaker. Jag som inte läst så mycket av hennes produktion i övrigt hade läst (helt eller delvis) förvånande många av de verk som diskuterades.

Nu är det läggdags och några sidor till ur Blonde som står på kvällsordningen.

Läs även vad andra skriver om kvällen med JCO:
Snowflakes in rain, En annan sida, Catrin på Wind up Women, Bokstavligt talat och Textappeal.

© 2009 Boktoka.