Betyg 4, Deckare, Extraordinär

Doft av ondska av Anne Rambach

Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är man tycker om i en roman. När jag läste Bombyx av Anne Rambach var det precis så och jag trodde nog att det åtminstone delvis berodde på en stund av förvirring och oförmåga att samla tankarna. Nu när jag läst Rambachs andra bok om Diane Harpmann, Doft av ondska, och efter att ha gillat boken men dragit mig för att skriva om den, eftersom jag återigen inte kan konkretisera vad det är jag gillar, börjar jag inse att det inte är mig det är fel på utan… kanske inget fel alls, utan att jag helt enkelt inte blir skarpare än luddig när det kommer till Rambach och hennes böcker.

Intrigen är av relativt klassiskt deckarsnitt, men känns ändå unik vid läsningen. Journalisten Diane jobbar under täckmantel som värdinna för att skriva en artikelserie om sin tillfällige arbetsgivare. Hon serverar bland annat champagne på premiärer, vilket är exakt vad hon gör när Angelina Jolie blir skjuten när hon är ansikte för en ny parfym. Diane lyckas få vittring på skytten och följer efter honom ut på Paris gator. Tyvärr tappar hon honom men hennes intresse för fallet har väckts och hon vill inget hellre än att finna mördaren, och mycket snart får hon också en inträdesbiljett rakt in i parfymens styrelserum.

Liksom i Bombyx är det mycket Paris och inte sällan önskar jag att jag var mer hemma där och hade en chans att lokalisera handlingen bättre och känna igen mig. Nu känns det åtminstone autentiskt även om jag inte egentligen vet att så är fallet. Men det kan jag säga att jag gillar.

Däremot har jag svårt att precisera resten. Några gånger vid läsningen reagerar jag negativt och tänker att nämen nu för det väl ändå… andra gånger finner jag att jag tycker om det men, som tidigare sagt, inte egentligen har någon aning om varför.

Jag tror att det är för att jag gillar Diane. Förvisso är hon inte helt sympatisk i denna bok, men handen på hjärtat, vem är det i alla lägen? Jag tror också att det är för det självklara sätt som övernaturligheter hanteras på. Förvisso är det mindre av den varan i Doft av ondska än i Bombyx, men ändock. Som när Diane känner doften av ondska, eller ser döda människor omkring sig. Det kan vara så simpelt att det är detta, Paris och något med det hetsiga, feberheta tempot och Dianes självantändande destruktivitet som gör boken unik. För själva plotten är egentligen inte särskilt unik, förutom att Jolie mördas vilket är vågat och lite kul på något vis.

Nej, om jag skulle avsluta mitt svammel här med att säga att detta är en annorlunda deckare och på något konstigt vis, därmed bra. Det är en deckare för den som är trött på Läckberg och Jansson eller aldrig förstod deras storhet. och svarta berättelser som springer i emotionell labyrint så är Rambach ett givet val. Det sjukt snygga omslaget är en ren bonus (jag har knappt nämnt omslaget men min skapare vad jag tycker om det! Snyggaste omslaget i år enligt mig!) och ett lyckopiller utan dess like.

344 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Utgivningsår Frankrike: 2008
Originaltitel: Parfum d’enfer
Översättning: Helena Stedman

Läs även om densamma bok hos Samtidigt hos Helena, Bea på Pocketblogg tyckte sådär,

© 2009 Boktoka.