Betyg 1, Experimentell, Ovanlig roman

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

 Jag tycker om för- och efterord. Jag tycker om att få en introduktion och någon annans tankar om boken jag ska läsa eller redan har läst. Men för- och efterord måste vara skrivna och placerade med eftertanke. När jag läste Richard Yates Revolutionary Road fanns ett förord som jag min vana trogen började läsa. Strax insåg jag att detta var ett förord som inte borde läsas innan man läser boken, eftersom det avslöjade för mycket av handlingen. Det borde alltså istället utformats som ett efterord.

På samma vis borde efterordet till Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector istället varit ett förord eftersom det innehåller information om romanens tidskontext som antagligen hade hjälpt mig i min läsning. Eller som åtminstone hade gett mig större förståelse för denna romans genomslagskraft och utformning. Nu kom den informationen alldeles för sent. Mitt intryck av Lispector var redan alltför starkt färgat av en synnerligen negativ läsupplevelse.

Enligt efterordet var Lispector banbrytande i Brasilien, med en introspektiv berättarstil influerad av Virginia Woolf och James Joyce, något som starkt bröt mot den rådande normen med den mer dokumentära romanformen. Hon drog till sig stor uppmärksamhet när hon debuterade 1944 och Stjärnans ögonblick var bland det sista som gavs ut innan hennes död 1977.

Boken är en kort liten rackare, tack och lov! Men tro inte att min läsning gick snabbt för det. De första 50 sidorna tycktes mig helt ogenomträngliga och obegripliga. Snömos! var ofta min mentala kommentar. Smaka till exempel på: ”Ja, och kanske jag når fram till den blockflöjt i vilken jag lindar in mig i mjuka lianer.” Hur jag än försöker kan jag inte få någonting vettigt ut av detta och kanske är det också meningen.

Bokens text utgörs av en manlig författares försök att skriva en roman om en ung, blek, lungsiktig och fattig maskinskriverska. Hennes liv är miserabelt och dömt till undergång. Författaren drivs av ett tvång att skriva om henne, ett tvång som gör att en stor del av texten handlar om hans skrivande och hans motvilja och tristess inför detta.

Jag har sällan något emot tydliga berättarröster som reflekterar över det som berättas och berättandet i sig, men här blir det för mycket för mig smak. Så mycket att berättaren själv är i större fokus än det han vill berätta. Och jag inser att detta antagligen är meningen och hela det litterära greppet. Genom att försöka berätta om någon annan berättar han egentligen mer om sig själv. Men jag är långt ifrån övertygad om denna boks förträfflighet och om författaren egentligen lyckats med sin föresats. Om du frågar mig så tycker jag inte att jag får veta så mycket om berättaren heller, så vem handlar det om i så fall?

Jag hade kort sagt tråkigt vid min läsning. Grämde mig varje timme jag lade på denna obegripliga text, tid som jag istället hade kunnat ägna åt något som föll mig bättre i smaken. Men nu var det läsecirkelbok och bara att bita ihop.

Så haussen kring boken förstår jag inte alls. Jag kan förstå den uppmärksamhet den väckte i den tid och litterära trend som den kom till. Den var antagligen mycket fräck, nyskapande och intressant då. Men innebär det automatiskt att den är intressant även för senare tiders läsare? Jag tycker inte det.

123 sidor
Utgivningsår: 1977
Utgivningsår Sverige: 2001
Originaltitel: A Hora de Estrala
Översättning: Örjan Sjögren

Läs även hos andra bloggare: Lyran gillar, Snowflake gillar, La Bibliofille dyrkar, Kulturdelen är skeptisk,

Okej. Nu kommer det mest intressanta av allt. När jag satte mig att googla vad andra skrivit om Stjärnans ögonblick hittar jag en länk till mig själv som tyder på att jag redan läst boken ifråga. 2002-09-07, dvs nästan exakt för sju år sedan. Jag gick genast ut i sovrummet och hittade pärmen med recensioner innehållandes F-O och slog på L. Jajamen där satt den, recensionen.

Jag tyckte ungefär samma då som nu. Jag var förvirrad och inte alls såld. Fokuserade dock mer på berättelsen om flickan än på berättelsen om berättaren. Men det som är mig helt obegripligt är hur jag inte för en endaste sekund kommer ihåg att jag redan läst den, inte ens en endaste gång under själva läsningen. Jag brukar ha stenkoll åtminstone på vad jag läst och inte läst även om innehåll och exakt vad jag tyckte kan falla bort ibland. Men jag brukar veta och särskilt när jag börjar läsa.

Även om sambon sedan ikväll kallar mig för Miss Amnesia så hävdar jag att detta säger mer om boken än om mig. Den är helt klart inte minnesvärd. Det är jag ett levande bevis på.

© 2009 Boktoka.