Betyg 3, Ovanlig roman

Den sista boken av David Toscana

 Enligt min mening ska man inte läsa baksidestexten eller en presentation av boken alltför tätt inpå att boken sedan läses. Jag försöker alltid skapa ett tillräckligt mellanrum mellan baksidesläsning och läsning, tillräckligt för mig att glömma vad det egentligen stod där. Detta eftersom jag tycker att baksidestexter etc styr mina förväntning och även min läsning på ett negativt sätt. Och så var det dessvärre med Den sista läsaren av David Toscana. Eller dessvärre kanske är fel att säga men jag hade fått förväntningar som jag inte hunnit glömma och som inte infriades.

Baksidestexten antydde en mordgåta som hade sin lösning i litteraturen, och så långt är det sant. Bara det att mordgåta med lösning i litteratur får mig att associera till murrigt, regnigt, mystiska koder, hemliga bibliotek och liknande à la Ruiz Safon. Men de ingredienserna finns verkligen inte här.

Tänk dig istället en fattig bergsby i Mexico där det inte har regnat på väldigt länge. Där finns inte mycket men det finns ett bibliotek. Eller egentligen är det inte ett bibliotek längre utan det har stängts av staten, bara det att bibliotekarien Lucio inte har något annat att göra än att vara bibliotekarie så han tiger om statens beslut och fortsätter att hålla biblioteket öppet. Att det inte längre levereras några böcker spelar ingen roll eftersom det bara är Lucio som läser dem. Han läser dem däremot med en nit som få bibliotekarier kan tävla mot. Ibland om han finner boken bra läser han hela, men ganska ofta finner han dem undermåliga och då kastar han in dem i rummet bredvid där kackerlackorna och råttorna glatt kalasar på de ratade böckerna.

Lucio har en son Remigio som har ett avokadoträd och den enda brunnen i byn som fortfarande har vatten. Detta har han så klart tigit om eftersom han inte vill ha hela byn rännande i sin trädgård. Men en dag landar inte hinken i vatten som vanligt utan på en ung kvinna, bara en flicka, som tycks sitta nere i brunnen. Han lyckas få upp henne och hon är så klart död.

Remigio går till sin far för att få råd hur han ska göra med flickan. Om han går till polisen kommer de tro att det var han som mördade henne. Lucio läser för Remigio ur en bok hur en flicka grävs ner under ett fruktträd och råder sonen att gräva en gång in under avokadoträdet och lägga flickan där.

Snart kommer efterlysningar efter flickan till byn, och i dess fotspår polisen och till sist flickans mor.
Det har pratats en del om att den icke-västerländska litteraturen är på frammarsch. Samtidigt är en del av det som kallas icke-västerländskt helt västerländskt till sin form och i sin berättarteknik. Och det är väl därför som Flyga drake och En halv gul sol har fått så stor läsekrets, eftersom det är ett språk vi redan förstår. Herregud! Varför utvecklas?

Utan att egentligen ha belägg för dessa så skulle jag säga att Den sista läsaren ansluter till en mer latinamerisk eller sydeuropeisk tradition. Den får mig att tänka på Fontamara av Ignazio Silone men det kanske mest har med torkan och bergsbyn att göra. Kanske också lite Gabriel García Márquez, men utan det starka magiska inslaget. Det känns som en annan mentalitet och en annan berättarteknik, eller kanske ett annorlunda val av berättelse. Det känns fräscht och uppfriskande och samtidigt jobbigt eftersom jag i läsningen får slåss med både berättande och innehåll, och inte får det jag förväntade mig.

Men fräscht som sagt. Det är en besynnerlig liten berättelse som inte är så lätt att skaka av dig. Så om du vill ha Ruiz Safon – läs något annat. Men om du vill bli överraskad, lite illa berörd, irriterad och märkligt förundrad – läs den här.

238 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Utgivningsår Mexico 2005
Originaltitel: El último lector
Översättning: Hanna Axén

Andra om samma: Bookydarling, Lyran, Boktradition,

© 2009 Boktoka.