Betyg 3, Vanlig roman

No och jag av Delphine de Vigan

Vissa böcker tycker man om, men man har inte så himla mycket att säga om dem så där efteråt. För mig är det så med No och jag av Delphine de Vigan. Men eftersom No och jag är en bok jag läst till min läsecirkel så tänkte jag ta hjälp av den metod vi ibland använder oss av när vi diskuterar det vi läst. Men först handlingen:

I No och jag får vi möta Lou, ännu en introvert intelligent ung tjej. Hon är så smart att hon fått hoppa över två klasser och är alltså bara tretton när hon börjar gymnasiet. Däremot är hon nästan sjukligt blyg och har lyckats smita undan muntliga presentationer så här långt. Men nu verkar hon inte kunna smita längre och i panik kastar hon ur sig att hon ska hålla sitt framförande om unga hemlösa kvinnor, vilket hennes lärare tycker är jättebra.

Men nu måste hon två saker: först få tag i den hemlösa tjejen som hon träffade dagen innan, så att hon kan intervjua henne, sedan faktiskt hålla det där föredraget. Vid sin sida har hon sin hemliga kärlek Lucas, coolaste och äldsta killen i klassen, och sina föräldrar som är ovanligt förstående för att vara romanföräldrar. Förberedelserna inför föredraget visar sig bli hennes livs resa.

Enligt vår metod (som sägs vara ganska vanlig och hämtad någonstans ifrån men jag vet inte vart) så ska man säga något man tyckte om och något man inte tyckte om, något man funderar på och sen kopplingar man gör.

1. Jag tyckte om tonen och persongalleriet, även om vår kära huvudperson är ganska så lillgammal, men det är ju å andra sidan hela poängen med henne. Jag gillade också att hennes föräldrar är så pass orädda som de ändå är. Det kändes fint och ovanligt. Jag önskar att jag skulle vara så modig.

2. Egentligen är det inget jag direkt ogillar med No och jag. Skulle vara då det faktum att det inte egentligen satte så djupa spår hos mig som jag kanske hoppats. Jag har inte så mycket att säga om den och tror att jag kommer att sitta tyst mycket på läsecirkeln i morgon. Vilket jag förvisso inte tror är sant egentligen heller.

3. Jag funderar i huvudsak på två saker i No och jag. Det första är förstås hur det går sen. Trots allt mitt snack om att den inte satte så djupa spår så kan jag inte annat än fundera över vad som händer med No sen. Hittar hon sin kille? Får hon något hem?

Min andra fundering är vad det egentligen är med överintelligenta små tjejer i böcker för vuxna. Är det ett av få sätt att försöka komma barn/ungdomar inpå livet, i skildringar som inte är tillbakablickar av vuxna? Lite luddigt, men förstår du hur jag menar? Är det som

Normal tonåring berättar i nutid = ungdomsbok
Överintelligent tonåring berättar i nutid = vuxenbok
Ungdom ser tillbaka på ungdom = ungdomsbok
Vuxen ser tillbaka på ungdom = vuxenbok

4. Kopplingar som jag gör är på helt samma tema, nämligen överintelligenta unga tjejer. Lou får mig utan tvekan att tänka på Paloma i Igelkottens elegans och Kate i Händelser vid Green Oaks galleria. Läsningar som förvisso är mycket nära i tid, men som ändå bitvis känns som att det handlar om samma tjej, kanske i något olika åldrar.

För att inte ha något att säga så blev det här ganska långt ändå och jag ska avrunda med att säga att No och jag är en fin liten bok om vänskap och om att försöka så långt man kan, och vad ovanligt det är att verkligen vilja försöka. No och jag är en bok som får mig att skämmas över mitt eget perfekta liv och mitt dåliga engagemang. Och att sätta in pengar till Stadsmissionen. Och då har den väl fått vis effekt ändå?

223 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Utgivningsår Frankrike: 2007
Originaltitel: No et moi
Översättning: Helén Enqvist

Andra om samma: Bokhora, Lisa på Expressen, Audrey Fenn, Pocketblogg, Pocketblogg igen, Dolly det läsande fåret,

© 2009 Boktoka.