Betyg 2, Deckare, Vanlig roman

Svartvintern av Marianne Cederwall

Trivsamma, lättlästa och välskrivna hängmatteböcker växer inte på träd och därför blev jag så glad när jag i somras läste Marianne Cedervalls debutroman Svinhugg, som var just en sådan. I sin uppföljare Svartvintern har Cedervall flyttat huvudpersonerna Miriam och Hervor från Gotland till allra nordligaste Sverige med höstmörker och vinterkyla.

Miriam har flytt Gotland till Hervors hus i Tuiva i Lappland. Tuiva är en liten ort med Konsum, frisörsalong, skoter- och jaktbutik och ett nedlagt hotell. Befolkningens storlek går ständigt på minus och arbetslöshet är var mans problem.

Men så dyker Ralph Sörarve, den kända operasångaren, upp i byn. Han har ärvt hotellet, inte för att han egentligen vet varför. Vad han vet har han ingen koppling till Sigfrid Rautio förutom att Rautio varit åhörare på många av Ralphs föreställningar. Självklart måste Ralph titta till hotellet han ärvt och se vad man kan göra av det. Hans sambo Eric har storstilade planer för ett vildmarkshotell med spa och queerprofil. Ralph är mer skeptisk.

Ralphs ankomst rör upp känslor i byn. Rädsla för vad som ska hända med hotellet och i förlängningen byn, rädsla för homosexualitet och oro för vem Ralph egentligen är och om han kanske vet mer än han säger.

Så får Ralph Sigfrid Rautios gamla dagböcker och börjar läsa. I samma veva hittar han skelettet efter ett spädbarn bakom vedtraven i hotellets källare. Vem har lagt det där? Och vem är egentligen Ralph?

Kan det vara andraboksproblematiken för Svartvintern är långt ifrån lika bra som Svinhugg. Och jag har lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen handlar om så jag spretar med hela handen och pekar på flera olika saker, både symptom och orsaker.

För det första har jag svårt att komma ner i texten. Det känns som att jag ligger och surfar på textens yta och aldrig kommer ner. Först tänker jag att det är för att jag läser för fort, att jag kanske inte låter texten ta tag i mig. Sen tänker jag att det kanske inte finns så mycket i texten som kan ta tag. Handlingen är inte lika konkret och medryckande här som i den förra boken. Det är inte särskilt intressant trots att det rent objektivt sett har alla förutsättningar för att vara det.

Sen inser jag att Miriam och Hervor som jag gillade skarpt i förra boken, inte längre känns särskilt sympatiska. När Miriam i förra boken hämnades sina oförrätter medelst affirmationer kändes det spännande, fräscht och ganska oskyldigt. När Miriam och Hervor i denna bok hämnas andras oförrätter, inte längre med affirmation utan konkreta och kränkande tilltag känns det obehagligt, som översitteri och ger en sur smak i munnen. Att offren enligt deras sätt att se det är elaka, mördare, homofober etc och förtjänar att sättas på plats är inte förmildrande utan bara endimensionellt och förenklande intill dumhet.

När jag tänker efter så känns alla personer väldigt platta, onda såväl som goda. De är snälla barska små tanter, genomtrevliga och driftiga bögar, rediga och goda vildmarksmän eller onda och gärna troende homofober. Att den person som lade spädbarnet bakom vedtraven för länge sedan kanske hade starka och förmildrande motiv att göra det ägnas inte en tanke. Personen ifråga är enbart ond och vad jag minns fick jag som läsare inte ens veta om barnet redan var dött när det gömdes eller om det blev mördat. Eller vem modern var, även om det antyds, och hennes roll i det hela.

Det är på det hela ganska osympatiskt. Berättarrösten är mästrande och fördummar folk till höger och vänster. Själva motivet ”homosexualitet på landsbygd” som måste sägas vara den huvudsakliga handlingen i boken känns inte heller fräscht utan spär snarare på fördomar om både homosexuella och landsbygdsbor än är ett upplyftande inlägg i en eventuell debatt. Visst slutar det lyckligt i Tuiva sedan man kväst homofoberna men något samtal och ömsesidig förståelse blev det knappast. Är det så problematiken ska hanteras?

Nej, Svartvintern blev en besvikelse. En lam, ytlig och parodisk skildring av norrländsk glesbygd och dess innvånare. En berättelse som lämnar dålig smak i munnen.

Nu hoppas jag att Cedervall tar sig mer tid med nästa bok om Miriam och Hervor, att förlaget vågar ställa högre krav och ifrågasätta så att det blir en bättre tredje roman. En till kan jag tänka mig att läsa, men helt och hållet på grund av att jag gillade Svinhugg så mycket. Och Svinhugg tänker jag fortsätta att rekommendera och låna ut. Svartvintern däremot får nog stå kvar här hemma i bokhyllan.

Nu är jag nyfiken på vad riktiga norrlänningar tycker. Johanna Ö på Bokhora till exempel som gillade.

309 sidor
Utgivningsår: 2010

Andra om samma: Bim gillar, Fru E tycker ungefär som jag,

© 2010 Boktoka.