Betyg 2, Deckare

Postcard killers av Liza Marklund och James Patterson

Det är många frågor som dyker upp i huvudet bara när man tänker på en bok som Postcard killers skriven av Liza Marklund och James Patterson. Den första som dyker upp är varför. Sen är den frågan ganska snabbt besvarad. Ganska säkra källor uppger att James Patterson inte är så nöjd med sitt genomslag i Sverige och när jag läste DN igår så bekräftades där att Patterson gör det för att komma in på den skandinaviska marknaden. Att Marklund gör detta gissar jag beror på att hon å sin sida vill slå internationellt. Inget konstigt alls.

Den andra frågan som dyker upp är hur. Eftersom boken har svenska som originalspråk och Patterson mig veterligen inte kan svenska så måste det vara Marklund som skrivit och Patterson som kommit med plotten. Även detta bekräftades av DN. Detta sätt att samarbeta är tydligen standard för Patterson som kommer ut med en handfull titlar bara under det närmaste halvåret, alla med honom som medförfattare.

Men även om metoden och motiven kan kännas tvivelaktiga så är det ju ändå texten som gäller i slutändan. Och det är ju ändå Marklund som skrivit, om än en annans historia.

Berättelsen är till synes ganska enkel. Över Europa hittas unga par på smekmånad mördade på sina hotellrum. De har halsarna uppskurna och är inte sällan bisarrt placerade efter döden. Alla kontanter och värdesaker är borta och kontona länsade. Men innan morden begåtts skickar mördaren ett vykort till en lokal journalist. Vykortet följs därefter av ett kuvert med ett polaroidfoto av kropparna. Ibland hittar man kropparna innan posten anlänt, ibland har man bara fotot att gå efter när man sedan letar.

Nu verkar vykortsmördaren ha kommit till Stockholm. Den unga kvinnliga journalisten Dessie Larsson har valts som mottagare av vykort och foto. Hack i häl på vykort och mördare kommer dessutom en amerikansk polis vid namn Jacob Kanon. Han är skitig, luktar illa, desperat och dessutom far till den unga kvinna som mördades i Rom. För honom är det högst personligt och angeläget att mördarna stoppas och fångas. Det finns inget alternativ och nu i Stockholm ser han sin chans att komma ifatt dem. Men han behöver Dessies hjälp att få den information han behöver så att vykortsmördarna kan stoppas innan nästa par riskerar att dö.

Jag har inte läst något av Marklund på flera år ska jag erkänna, så när kollegan säger att det skiljer sig ganska mycket från Marklunds vanliga sätt att skriva så kan jag varken hålla med eller mot. Jag tar bara in informationen.

Däremot så känns boken väldigt enkel och schablonmässig. Okej, Dessie är bisexuell, vilket kanske inte är helt vanligt, men faller så klart stenhårt för Jacob Kanon som är allt vad en traditionell amerikansk hårdkokt snut är; skitig, otrevlig, försupen, supermanlig you name it. Sexscenerna dem emellan hade jag gärna varit utan. Jag behöver inte få veta att han kommer in i henne utan något som helst motstånd. Det är inte relevant för historien.

Sen är det andra saker som stör mig. Jag kanske inte ska petitera med dem här, men det är inkonsekvenser som stör mig som läsare. Mycket. Perspektiv som förflyttas för snabbt, saker som inte funkar när dialogen är skriven på svenska men förutsätts föras på engelska (Jacob Kanon är ju amerikan så det måste ju vara så) och tankevurpor som varken författare eller förlag verkar ha hunnit se eller göra något åt.

Det här är helt enkelt en enkel och actionfylld deckare som är mycket yta och inget djup. Det är snabb läsning som man snabbt glömmer igen för det är en dussinvara utan större substans. På något konstigt vis lyckades den dessutom med att inte vara särskilt spännande. Vid ett flertal tillfällen frågade jag mig själv varför jag skulle läsa vidare överhuvudtaget och mitt enda svar var egentligen att min kollega ville att jag skulle läsa den så att vi kunde diskutera den. Annars vete tusan om jag hade fortsatt.

Intressant tycker jag att det är med kapitellängden. 112 kapitel och en prolog och en epilog på 359 sidor minus de sju innan texten drar igång, ger en genomsnittlig kapitellängd på cirka tre sidor. Inte sällan kapas sammanhängande händelseförlopp upp i flera kapitel vilket får mig att fundera över kapitelfunktionen, både som spänningshöjare vilket jag tror är funktionen här, och som hjälp för läsaren att dela in bokens hela text i logiska delar.

Men slutord då: Vill du ha en snabb deckare och är nyfiken på vad ett samarbete av den här typen kan vara, eller älskar Marklund? Läs den för all del. Är du lite mer finsmakare i deckarsortimentet? Läs istället Tana French. Recension kommer inom kort.

359 sidor
Utgivningsår: 2010
Originalspråk: svenska
Kommer i engelsk översättning hösten 2010.

Andra om samma: Sara på Deckarhuset,

Press: Sydsvenskan sågar, Expressens Niklas Ekdahl är ganska positiv, DN sågar,

© 2010 Boktoka.