Betyg 3, Ovanlig roman

Hjärtdjur av Herta Müller

Vi har som tradition i min ena läsecirkel att ta oss an nobelpristagarna om de är läsbara. Gränsen går nog någonstans omkring Elfriede Jelinek tror jag. I alla fall blev det ofrånkomligen så att vi läste Hjärtdjur av Herta Müller till den senaste träffen.

Att läsa och sen tycka till om nobelpristagare är alltid svårt tycker jag. Kunskapen om att texten är prisbelönt ligger som en hinna framför mina ögon och jag väntar mig stordåd. Kanske får jag också stordåd men det är svårt att se eftersom jag har en hinna framför ögonen.

Boken utspelar sig i Ceau?escus Rumänien och boken börjar med fokus på Lola, en ung kvinna som bor i ett studentrum med 5 andra flickor. Men det är något som är galet med Lola, hon förstår inte att hålla sig på mattan. Hon provocerar och chockerar och en dag har hon hängt sig i garderoben. Att fly landet genom att hänga sig är det fegaste och fulaste man kan göra och Lola både fördöms offentligt och utesluts ur partiet. Polisen tömmer hennes garderob på henne saker.

Så flyttas fokus till en annan av rummets flickor. Flickan i vars skärp Lola hängde sig. På något vis blir det som att hon tar över Lolas roll. Hon blir vän med tre manliga studenter som gömmer förbjudna böcker i ett gammalt hus i skogen. Tillsammans med sina vänner blir hon någon som är farlig för landet och de börjar förstå att den ständiga misstänksamheten som de vuxit upp med har en verklighetsbakgrund.

En dag kommer kapten Pjele och förhör dem en och en. Konstiga, osammanhängande förhör där en folkvisa kan tolkas som en revolutionär kampsång, där allt kan tolkas som något även om det inget betydde. Nu är det plötsligt allvar med att lägga hårstrån i breven för att se att ingen har läst dem.

Det är inte lätt att läsa om livet i en diktatur. För mig åtmistone blev det svårt att skilja på innehåll och text. Nästan som att läsa någons autentiska dagboksanteckningar och sedan recensera en människas liv. Fast nu vet jag ju att detta är en roman, men det gör det ändå svårt.

Men det får mig också att tänka att Müllers stil att nästan sjukligt kommentera konstiga saker och göra liknelser som jag inte hänger med i, har en viktigt funktion när hon skildrar livet i en diktatur.

Stilen var ganska krånglig och bitvis obegriplig men det intryck den gav var egentligen samstämmigt i sin kakafoni. Den vittnar om galenskap, i landet, styrelseskicket och ända ner till den förtryckta och livrädda människan. Ett liv där de små till synes obetydliga detaljerna kan vara skillnaden mellan frihet och fångenskap, liv och död.

Samtidigt älskar jag hur hon lurar mig. En scen som tycks vara full av kärlek mellan barn och förälder fortsätter att verka vara lyckan själv ända fram till den snabbt slår över i dess totala motsats. Antagligen precis lika överraskande för det fiktiva barnet som för mig som läsare. Det är grymt. Och grymt skickligt.

Jag tycker om Müller, de avsnitt som jag förstår. Eller kanske ska jag snarare säga att jag imponeras av det sätt varmed hon genom sin text snurrar till det i mitt huvud och flyttar ångesten från sidorna och in i mig. Oavsett vad man tycker om det, så är det skickligt.

Sammanfattningsvis så är jag alltså förvirrad men ganska imponerad. Fler böcker av Herta Müller läser jag däremot antagligen inte.

212 sidor
Utgivningsår Sverige: 1996
Utgivningsår Österrike: 1994
Originaltitel: Herztier
Översättning: Karin Löfdahl

Andra om samma: Jimmy på Pocketblogg tyckte mycket om och vill läsa mer, Martina på Ett hem utan böcker tror att hon måste läsa om, La bibliofille tycker att det är väldigt vackert, En bok flera böcker tycker att den är annorlunda och inte helt lätt att rekommendera, Torbjörn på Andra Sahligheter kunde inte sluta läsa, Hans på Du är vad du läser tyckte att det tog emot lite att läsa, Bea på Pocketblogg tänker inte läsa mer av Müller, BookyDarling blev verkligen fångad,

© 2010 Boktoka.