// du läser just nu...

Betyg 5, Serier, Ungdom

Busskyrkogården av Julien Neel

Jag ska inte sticka under stol med att ägarinnan till det relativt nystartade ungdomsserieförlaget Wibom books är en god vän till mig. Men det är verkligen inte det som gör att jag både skrattar, nästan gråter och får rysningar på armarna när jag läser den tredje serieboken om Lou som heter Busskyrkogården och är skriven och ritad av Julien Neel. Och då är jag ändå inte primär målgrupp.

Det första jag gillar med Busskyrkogården är att omslaget inte är lika flickigt och gulligt. Lou sitter på ett ruffigt hustak och hon ser ärligt talat inte särskilt glad ut och det är också talande för hela boken, det är en mörkare bok och det är fint.

Det andra jag gillar är det som är på pärmens insida och smutssidan (heter det inte så?). I den första och andra boken fanns där utdrag ur Lous dagbok där människorna omkring henne presenterades. Det kändes lätt ganska rörigt.

I den tredje boken nu har Neel tänkt till och gjort det riktigt bra. Istället finns då här en spelplan som du både kan enbart läsa eller faktiskt spela som ett spel. Oavsett vad så presenteras både människorna kring Lou och vad som hänt i de första två böckerna på ett väldigt underhållande sätt och det är lätt och roligt att titta på och ta till sig. Det gör att man inte behöver ha läst de första två böckerna för att kunna läsa den här. Det är förvisso mysigare kanske, men inte nödvändigt.

Dessutom innehåller spelplanens texter underfundigheter som jag gillar. Till exempel när man är på besök hos mormor: “Varning Brysselkålstvång – Jag vet, det är grymt men gå tillbaka till start.” Me like.

Det här är som sagt en något mörkare bok än de tidigare. Lou är nu 13 år och börjar skolan igen efter sommarlovet och upptäcker att hon och bästisen inte längre får gå i samma klass. De lovar varandra att aldrig aldrig glida isär men redan första dagen har bästisen hittat en ny bästis och Lou ser ingen annan råd än att hitta en ny vän hon med. Dessutom är den nya läraren en riktig sadist.

Trots att det är bra hemma och att hon egentligen har det ganska bra, blir Lou deprimerad. Hon känner sig ensam och väntar på att något ska hända, men inget händer.

Jag gillar verkligen Lou! Och jag höll på att börja böla när jag läste sidan där Lou sitter mitt emot sin pappa på tunnelbanan men inte vet att det är han, men han känner igen stövlarna Lou har på sig, stövlar han en gång snattade åt Lous mamma, och han anar att Lou är hans dotter. Det är så sorgligt att jag höll på att gå sönder. Snälla varför sa han inget!!!?

Lou är inte särskilt PK heller, apropå snacket om censur inom barnlitteraturen. För det första blir hon deprimerad, för det andra Lous underbara morsa som både super, är bakis och överfaller sin pojkvän och släpar honom till sovrummet. Det är så befriande vanligt och vardagligt och samtidigt ovanligt att läsa i den här formen.

Kort sagt. Efter denna kärleksförklaring vill jag bara säga: Läs Lou! Ge Lou till tonårstjejerna! Och slå bort den första tanken som antagligen är att teckningarna känns barnsliga, plottriga, för pastelliga eller vad det nu är, och låt dig svepas med. Jag lovar – det tar inte många sidor.

48 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Frankrike: 2006
Originaltitel: Le cimetière des autobus
Översättning: Lotta Riad
Serie: Lou del 3

Andra om samma: Simon gillar jättemycket,

Åsikter

3 kommentarer på “Busskyrkogården av Julien Neel”

  1. Var inne och besökte hemsidan. Verkar vara en mycket intressant serie och kan själv tycka att det saknats lite av den här sorten :)

    Hälsa din vän att jag hoppas de kommer med fler liknande! :)

    Posted by Hundöra | 8 May, 2010, 07:11
  2. Det var precis det som Lisa tyckte också när hon hittade serien och blev kär. Både att den var intressant och att det saknades den här typen av serier i Sverige.

    Jag ska absolut hälsa det!

    Posted by boktoka | 8 May, 2010, 15:29
  3. [...] och titel hintar om att den här boken är bra mycket lättsammare och gladare än den förra Busskyrkogården vars omslag var grått grått grått och Lou själv var ganska deppig och gick till en kurator och [...]

    Posted by Boktoka | Förälskelser av Julien Neel | 14 April, 2011, 08:47

Skriv en kommentar