Betyg 3, Ovanlig roman

Smaken av Muriel Barbery

Att, när man har halsfluss, läsa en bok som till stor del handlar om smaker och njutning av mat och dryck kanske verkar en olidlig tanke, men det var faktiskt inte så illa. Kanske mest beroende på att febern gjorde att jag inte var så hungrig. Hade jag varit hungrig uner läsningen av Smaken av Muriel Berbery vet jag inte hur det hade gått. Det är nämligen en väldigt aptitretande bok det här. Oftast i alla fall.

Smaken utspelar sig i samma hus som Igelkottens elegans och är Barberys debutroman. Även innevånarna är desamma och portvakterskan Renée som är en av huvudpersonerna i Igelkotten får uttala sig i ett av kapitlen. På så vis kan man i Smaken se embryot och idén till Igelkottens elegans vilket känns lite spännande och ovanligt.

Handlingen kretsar kring matkritikern och gourmanden Pierre Arthens som ligger för döden i huset. Han har varit en ganska hemsk människa i sitt liv. Enbart haft fokus på sig själv och mat och dryck, och låtit både familj och andra komma i sista hand. Han är själv medveten om hur illa han behandlat sin hustru och sina barn men han ångrar ingenting och försöker inte så här på sitt yttersta ställa något till rätta.

Istället har han fullt upp med att i sina tankar försöka komma tillrätta med det undflyende minnet av en speciell smak från barndomen. En smak som gäckar och lockar honom, en smak han måste identifiera innan han dör.

Runt honom kretsar familjen och andra människor för vilja Pierre spelat en viktig roll och vi får omväxlande med Pierres kapitel även ta del av deras tankar och känslor inför den döende. Inte alltid särskilt positiva tankar vilket han själv vet, man bryr sig föga om. Hans tankar är helt fokuserade på at finna den där smaken.

Jag hade ärligt talat lite svårt att bli riktigt engagerad i den här romanen. Kanske var det febern, eller så har jag inte tillräckligt stort intresse för mat för att riktigt begripa mig på vare sig Pierre eller detta totala fokus på maten.

Samtidigt är det fascinerande att läsa en roman om en så osympatisk människa som Pierre, men som Barbery ändå lyckas göra mänsklig i sin omänsklighet. Han hade lika gärna kunnat bli ondskan personifierad men någonstans gillade jag honom ändå, i hans brutalt och elakt raka ärlighet. Jag förstår honom inte, men han är en tragisk figur och gör mig sorgsen.

Men vad jag verkligen gillar med Smaken är tanken på den som en parallellroman till Igelkotten och jag önskar att Smaken hade skrivits jämbördigt med Igelkotten, att de var tänkta som två skildringar av parallella historier som råkar utspela sig samtidigt och på nästan samma plats.

Jag önskar alltså fler möten mellan de båda böckerna. Nu har jag förvisso för mig att en gammal elak man låg för döden i Igelkotten och jag gissar eller kanske snarare önskar att det är samma surgubbe som här. Det är sånt jag vill ha mer av! Fler romaner som likt vissa novellsamlingar rör sig kring varandra, kommenterar och kompletterar varandra, och som kan läsas var för sig med stor behållning, men som når sin totala fulländning tillsammans.

Riktigt där är inte Smaken men den får lite stjärnglans av Igelkotten även om den sanneligen tål att läsas blott och bart för sin egen skull. Det är en ganska egen liten bok om kärleken till mat, om att fly livet och om en olycklig gammal man. Det är en bok att grunna på.

146 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Frankrike: 2000
Originaltitel: Une gourmandise
Översättning: Marianne Öjerskog

Andra om samma: Dolly det läsande fåret har inte läst Igelkotten, friskt och lätt säger Boksynt - Älmhults biblioteksblogg, Titti på Hellre barfota än boklös föll den inte alls i smaken,

Förlaget Sekwa.

© 2010 Boktoka.