Betyg 4, Extraordinär, Ovanlig roman

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

Återigen påminner jag mig själv å det skarpaste att aldrig läsa baksidestexter strax före eller under läsningen. Särskilt inte när jag läst en bit in i boken och tror att jag är trygg, att jag har greppat vad det handlar om. Särskilt då rubbas den förutsättningslösa läsningen.

Läser baksidestexten var exakt vad jag gjorde när jag hade läst 70 sidor in i Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen. Jag tänkte inte ens läsa baksidestexten, jag skulle ju bara titta lite. Men på de två rader som ögonen vant snabbscannade utan att jag hann tänka efter lyckades baksidestextförfattaren avslöja något som jag på 70 sidor ännu inte kommit till.

Så här i efterhand när jag läst hela boken förstår jag varför det stod med där, men just då slutade jag att helhjärtat läsa och började delvis att vänta på att det där som stod på de två raderna skulle ske. Jag började i förväg oroa mig för hur huvudpersonen skulle hantera det hela. Jag läste på något vis redan längre fram i boken. Dumt och jag ska försöka att i den här texten avslöja så lite jag kan och ändå skriva något (ähum) vettigt.

Den 740 sidor långa berättelsen har den 30-årige Toru Okada som huvudperson. Han bor i ett hus i utkanten av Tokyo tillsammans med sin fru Kumiko och deras katt, fast katten har varit borta i en vecka nu. Okada arbetade tills för ett par veckor sedan på en advokatbyrå men sa upp sig. Nu tar han hand om hushållet medan Kumiko arbetar och det passar honom ganska bra.

Allt börjar egentligen med att Kumiko är så konstig. Eller kanske snarare med det där telefonsamtalet från den okända kvinnan. Eller börjar det långt tillbaka i tiden när Kumiko och Okada går till ett medium som säger till Okada att han ska akta sig för vatten där det borde finnas vatten men inget finns och vice versa? Eller börjar det på riktigt när Kumiko ber honom att gå ut i den avstängda gränden bakom huset för att leta efter katten, då han träffar grannflickan Mei som visar honom den uttorkade brunnen på ödehusets tomt?

Någonstans där dras berättelsen igång och den är långsam och samtidigt intensiv. Ibland fokuseras på detaljer och ibland sker hopp i tiden så att man blir vimmelkantig. Här finns fler livsberättelser än Okadas, fina brev från Mei och något som tycks vara en parallell verklighet men där det som sker där, påverkar även den vanliga verkligheten. Det är trådar, kopplingar, paralleller så det står härliga till och det är härligt. Det är konstigt och magiskt samtidigt som det är realistiskt. Det är kort sagt magisk realism i en ny tappning och generation.

Det är en lång berättelse och det är inget man läser snabbt. Den tar sin tid och det är värt det. Samtidigt tänker jag att trots alla möjligheter och oklarheter så är detta ändå en bok som avslutas med en punkt, till skillnad från Waters The Little Stranger som avslutas med ett frågetecken och som därmed hänger sig kvar och vägrar lämna mig. Jag har liksom ingen anledning att fundera över så mycket i Fågeln som vrider upp världen när jag läst de sista orden. Den är oklar och mystisk, ja konstig och bra! men Murakami lägger inget i mina händer och kanske är jag honom tacksam för det.

En mycket speciell bok på min ära och ett mycket speciellt författarskap om jag förstått det hela rätt. Absolut att jag ska läsa mer av Murakami, bara inte på en gång.

741 sidor
Utgivningsår Sverige: 2007
Utgivningsår Japan: 1997
Originaltitel: Nejimaki-dori kuronikuru
Översättning: Eiko och Yukiko Duke

Andra om samma: Linda på Billingska bokhandelns blogg är entusiastisk och avslöjar lite mer om du vill veta mer om handlingen, Fiktionista diggar också, Holly Hock gillar, Greta på Punkelikat ställer de frågor jag också ställde mig,

Norstedts förlag gav ut den.

© 2010 Boktoka.