Sådär kan jag också känna efter att ha läst vissa böcker. Att jag TYCKER något men inte riktigt vet vad jag tycker innan jag pratat med någon annan. Frustrerande. Tyvärr har jag inte läst just denna bok och kan alltså inte bidra i diskussionen. Å andra sidan – ifall man verkligen tycker om en bok så vet man ju någonstans alltid det.

Ja visst är det så! Jag tror nog egentligen att den här boken har tydliga litterära kvaliteter men lämnar mig tämligen oberörd.

Läste den precis, kände ungefär samma. Men det var intressant för jag tog den just efter “Ok, amen” om de ultrakonservativa chassidiska i NY, och det här var ju en rejäl kontrast till det. Sicka västeråsare alltså.

Jag har inte läst den här, men det kommer jag säkert att göra så småningom, och jag får väl återkomma för att diskutera då

Men jag läste med uppenbar känsla för stil för några år sen (av Mendel-Enk) och den var bra. Men den har jag vid det här laget glömt så mycket av att jag inte kan diskutera den heller!

Jag känner dock igen känslan av att man inte har nån färdig åsikt när man läst klart alla böcker (för min egen del så är det antingen såna böcker jag väljer att blogga om, för att liksom tvinga mig till att tänka mer på boken och fundera över nån aspekt, eller såna böcker som jag inte alls skriver om på bloggen, inte med en gång i alal fall). Det är väl inte helt fel med såna böcker, förresten? Oftast är de just de böckerna som sätter igång tankar hos en, som mognar så småningom. Böcker som man direkt kan säga att de är bra eller dåliga, eller kan jämföras med X eller passar ihop med Y eller får mig att tänka på Z bekräftar ju på ett eller annat sätt den världsbild (eller vad man ska kalla det) som man redan har. Såna där böcker som man inte vet om man ska tycka om, eller vad man tycker om, eller hur man ska förstå dem är mycket mer spännande. Helt plötsligt läser man sedan en annan bok som knyter an till den lite svårbegripliga boken, och sen hör man något på radion, och hamnar mitt i en diskussion om något som tangerar bokinnehållet, och så upptäcker man plötsligt att man tycker något om saker som man innan knappt visste något om. Ja, nu kidnappar jag din blogg igen för mina funderingar, men så där upplever i alla fall jag att en del böcker (och andra händelser/kulturupplevelser) kan fungera för mig…

Kidnappa på!

Visst är det så att själva processen att skriva om en bok man läst också är ett väldigt bra sätt att tvingas konkretisera ibland ganska vaga känslor, reaktioner och intryck. Det är bra, och ibland väldigt frustrerande.

Och vissa böcker gör mig förvirrad och väcker en mängd svårdefinierade känslor. De böckerna kan oftast växa med tiden och intrycken liksom mogna.

Andra böcker är, precis som du skriver, mer som en ny ö i en ny världsdel. Man har inget att relatera till ännu och denna nya obegripliga bok är det man kommer att relatera till framöver. Och det är himla spännande och berikande på sikt – även om det kan vara frustrerande i början.

Dessvärre (och det bekräftas nu med de ytterligare dagar som lagts på hög, sedan jag läste ut Tre apor) så tillhör Mendel-Enks bok den kategorin av böcker som jag uppskattar fint under själva läsningen, inte har så mycket att säga om och som jag sedan ganska snabbt glömmer bort. Det behöver inte vara något negativt i sig. Jag minns att jag älskade Gardells romaner men inte minns handlingen i en enda (jag överdriver lite men det lustiga är att jag inte verkar vara den enda som glömmer Gardells böcker och ändå älskat).

Men sen funderar jag också över det här med att läsa snabbt och koncentrerat eller att låta en bok ta tid. Tre apor läste jag snabbt under en dag. Kanske har det något med saken att göra? Kanske hade den behövt lite funderingsutrymme emellan?

Tänker på så vis att det kanske inte är så dumt ibland att ta micropauser från vissa böcker, för att på så vis ge dem och mig lite andningsutrymme. Andra böcker behöver verkligen den intensiva läsningen. Och hur ska man veta det innan?