Betyg 3, Extraordinär, Historiskt

Gargoylen av Andrew Davidson

När sambon och jag var i London för ett och ett halvt år sedan ramlade han över The Gargoyle av Andrew Davidson i en bokhandel, och trots att det varken var SF eller fantasy fick den följa med oss hem. Hans utlåtande då var ”ganska bra och väldigt speciell, ja lite konstig”. Jag tänkte så klart också läsa den men det kom hela tiden böcker emellan. När den nu kommit på svenska med titeln Gargoylen blev det ett snäpp enklare och nu har även jag läst.

Bokens huvudperson är en porrskådis och numera porrkung, eller egentligen numera ett svårt brännskadat kolli på ett sjukhus efter att ha kört utför ett stup med sin bil. Han är så svårt brännskadad att de inte vet om han ska överleva, och ärligt talat så finner han inte så stort nöje i livet som det utvecklat sig och ser gärna att det avslutas där och då. Hans dagar som snygg, vältränad porrkung är ju åtminstone förbi och vad finns då kvar?

Så han ligger mest på sitt säng och hatar livet och allt som hör till. Ända tills Marianne Engel kommer in på hans rum. Av patientrocken att döma verkar även hon vara inlagt men han förstår snart att det nog snarare handlar om psykiatriska avdelning än någon av de mer fysiska. Men det hon gör för honom är mirakel och då spelar det mentala tillståndet mindre roll.

Hon gör honom för det första väldigt förvirrad. Det kan väl inte vara sant det hon berättar? Och samtidigt känner han igen saker från sina drömmar i hennes historier. Som när han drömmer på tyska, ett språk han verkligen inte behärskar. Men Marianne verkar förutsätta att han ska vara införstådd och redan känna henne, de har ju nämligen varit älskande i flera tidigare liv och detta är inte mindre än tredje gången som hon behandlar hans brännskador.

Hon berättar vackra sagor för honom, om kärlek och ond bråd död. Och om den person hon var när hon var ung en gång i ett kloster i 1300-talets Tyskland, och han kom dit, brännskadad och på flykt.

Lika svårt som han har att bedöma Mariannes mentala tillstånd, lika svårt är det att förstå och sätta en etikett på vad Gargoylen egentligen är för sorts bok. Har Marianne rätt när hon säger att de känt varandra i flera tidigare liv, eller är hon en galning som berättar vackra sagor? Är berättelserna som hon berättar delar som är intimt sammanlänkade med huvudberättelsen, eller är det snarare en ramberättelse med insprängda historier? Jag vet inte, och kanske spelar det inte så stor roll heller.

Oavsett vad man bestämmer sig för att tro, om man nu alls tar ställning så är det en fascinerande romankonstruktion, om man bara lyckas ta sig förbi de ytterst detaljerade beskrivningarna av brännskadorna och hur de behandas som tar upp större delen av de första 60 sidorna. Det är synnerligen skickligt berättat för ibland gör det så ont i mig att jag bara klarar av att läsa ett stycke i taget. Men det gör ont. Och sen när det är över går det mycket lättare.

Jag tycker om Gargoylen även om den inte lever upp till den pepp jag hade på den, en pepp som jag förvisso skapat helt själv, eftersom alla jag talat med har tyckt ungefär som jag sedan tyckte.

Vill du läsa något annorlunda så tycker jag absolut att du ska läsa Gargoylen. Även om det antagligen inte kommer att vara årets bästa bok för dig heller, så tror jag att du ändå kommer att finna den intressant och synnerligen speciell. Och ibland har det sina poänger och räcker minst lika långt som ett högsta betyg skulle ha gjort.

453 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Kanada: 2008
Originaltitel: The Gargoyle
Översättning: Jimmy Hofsö

Andra om samma: LillaO skriver om lite aspekter som jag glömde, Hyllan skriver att det är en av de finaste kärleksskildringar som hon läst,

Norstedts gav ut den.

© 2010 Boktoka.