Betyg 4, Experimentell, Vanlig roman

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg

Att jag var lätt skeptisk till Daniel Åbergs roman Vi har redan sagt hej då är ingen överdrift. Det var sådant ståhej både från Åbergs egen sida och sen på bloggar runt om riket, att jag liksom tröttnade i förväg. Ibland är det dumt.

Huvudpersonen och berättaren i Vi har redan sagt hej då är Filip, en singelkille i 30-års åldern. Det var nu några år sedan hans senaste längre relation och han har hamnat i en loop av kortare rätt meningslösa relationer som han avslutar så snart det börjat bli något som kan tolkas som det allra minsta allvar. Helst har han relationer med upptagna tjejer för då vet han att han antagligen är den parentes som han vill vara. Och som han samtidigt får sån ångest av att vara.

Mitt i detta singelsnurr dyker Iris upp. Hon har läst hans förra bok och tagit kontakt med honom angående den. Nu har de mailväxlat ett tag för att sedan ses på allvar. När han träffar henne är det som att något händer inom honom. Han är så van att vara den som förutser alla möjliga scenarion och styr händelseförlopp för att passa honom själv och hans syften, att han blir helt ställd av att Iris är den som styr och ställer, att hon är oförutsägbar och gäckande. Han vet inte var han har henne och vill väldigt gärna ta reda på det. När hon på deras första dejt berättar att hon är gravid i 13e veckan, men singel, vet han inte hur han ska ställa sig till det. På något vis gör det henne bara än mer intressant.

Men Filip har för mycket ryggsäck för att den ska försvinna i första taget. Det är Martina som har sambo men träffar Filip med jämna mellanrum för lite kul, och så Katja och ett gäng brudar till. Och Filip är så inställd på att det alltid går åt helvete, även fast det oftast är det håll vartåt han vill, men nu vill han inte det, men han vet inte hur han ska bete sig för att det ska blir rätt. Alla vägar han kan är de som leder fel.

Daniel Åberg har helt klart en egen stil och ton och det är riktigt bra! Greppet att sluta meningar mitt i, för att sedan ta upp tråden igen någon rad senare fungerar förvånansvärt bra. Det intressanta tycker jag är att Åberg gör detta i de partier där huvudpersonen tänker/skriver, inte i dialogerna. Avhuggna meningar i dialogerna har ju en tendens att inte bli särskilt realistiskt och snarare bli ett irritationsmoment än något annat. Att det fungerar så mycket bättre i löptexten är fascinerande och kul.

Jag gillar också Åbergs grepp att kasta om kapitlen. Det är ju inte direkt ovanligt att ha en icke-kronologisk struktur men mig veterligen har jag inte sett någon annanstans att man låter kapitelnumreringen vara strikt kronologisk men kastar om kapitlen. Att boken börjar med kapitel 6 är alltså helt i sin ordning.

Greppet gör att det är helt uppenbart att läsaren ännu inte blivit presenterad för vissa viktiga fakta, men man vet att luckan kommer att fyllas. Eller vet och vet, man tror det. Och det är faktiskt nästan så att jag blir besviken när jag efter att ha kontrollerat finner att alla kapitel faktiskt finns med. Det hade varit lite snyggt om inte alla kapitel fanns.

Jag har bara en invändning och det är den inledande anmärkningen: För att höja graden av fiktion presenteras kapitlen inte alltid i kronologisk ordning.

Helt helt onödigt. Antingen så underskattar Åberg sina läsare grovt eller sin egen förmåga som författare. Det är helt uppenbart att det är en icke-kronologisk berättelse, det är föga ovanligt och han behöver inte förklara sig eller be om ursäkt. Det gjorde mig faktiskt lite förbannad. Detta hade förhoppningsvis en duktig förläggare tagit bort.

Det finns ännu en stark anledning till att jag önskar att Åberg gett ut sin roman hos ett större och etablerat förlag, än att ge ut det på eget förlag som han nu gjort, och det är att jag tycker att hans roman förtjänar ett större förlags marknadsföringsapparat och kredden som det ändå innebär när ett förlag säger att det här är en roman de vill satsa på. Att ge ut på eget förlag signalerar för mig enbart att man inte fick det utgivet hos någon annan. Och jag kan verkligen inte tänka mig att så varit fallet, för det här är en väldigt bra bok.

Vad jag förstått så har hela den här romanen varit ett göra-själv-projekt. Som ett experiment, som ett statement. Respekt och förståelse för det, men synd synd på en så bra roman.

Nu har jag ältat det nog. Nu säger jag bara att har du inte läst Åbergs roman så är det hög tid. Basta.

241 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Andra om samma: La Bibliofille skrev en riktigt fin recension och hon gillade verkligen, Bokbiten tycker att det är ett mästerverk, Ooof bok jämför den med finsprit, LillaO har mest positivt att säga,

Sockerförlaget gav ut boken.

© 2010 Boktoka.