Vi återgår till ämnet jag introducerade förra veckan. Ämnet är, i breda ordalag: middagar med svärföräldrar. Närmare bestämt den första middagen någonsin med svärföräldrar. Det mer specifika ämnet är trädgårdsskötsel i Stockholm och jag ska beskriva kopplingen mellan de båda snart.
Så, jag hade alltså träffat mina svärföräldrar tillslut. Eftersom de bor i Haparanda och vi i huvudstaden så är det inte så naturligt att ses särskilt ofta. Jag och min sambo hade setts i 1,5 år nu – och nu var det tillslut dags. Det kändes nervöst men mestadels roligt, faktiskt. Vi hade hälsat, kallpratat, skålat och satt oss till bords. Jag hamnade bredvid svärmor medan svärfar gick omkring och tittade på mina gitarrer. Hon lutade sig framåt och ställde en fråga som det såg ut som att hon funderat på länge: ”Så, hur är det med trädgårdsskötseln här i Stockholm?”
Det tog några sekunder för mig att ens greppa vilken typ av fråga det där var. Vadå hur det är med trädgårdsskötsel i Stockholm? Hur fan skulle jag kunna veta det? Vad har jag, eller för all del Stockholm, med trädgårdsskötsel att göra? Inget av detta sade jag förstås. Istället satt jag tyst i vad som kan ha varit 2,5 sekunder. Sedan svarade jag artigare än någonsin ”Hur det är med trädgårdsskötseln i Stockholm, frågar du? Ja du. Nu ska vi se här, ska vi göra. Jo, men det är väl ganska bra, tänker jag? Stockholm har många fina trädgårdar så jag tänker att trädgårdsskötseln borde vara bra, eller?”
Har ni någonsin hört ett så osäkert svar i hela era liv? Det ska sägas att jag också kliade mig i huvudet febrilt under hela sägningen. Varför blev jag så nervös för det? Varför bar jag trädgårdsskötseln i Stockholms ok på mina axlar? Det var ju helt orimligt. Jag hoppades att mitt alldeles otroligt osammanhängande svar skulle räcka för svärmor. Så blev det inte. Hon lutade sig tillbaka och tittade på mig som om jag var helt inkompetent. ”Jaha” sa hon bara och vände blicken framåt. Jag blev då räddad av den mest otippade hjälten i rummet. Pappan, som vanligtvis inte sade något, enligt min sambo, talade nu fortsatt vänd mot gitarrerna på väggen: ”Rosmarie. Hur ska hon kunna veta något om trädgårdsskötsel i Stockholm? Det är inte alla som är lika besatta som du av det”
Tack gode Gud för Tryggve – En riktig hjälte.
