Jag trodde i ärlighetens namn att de deckare av Agatha Christie som stod i min oläst-hylla egentligen var lästa under min deckarfrenesi på högstadiet och att jag bara inte kom ihåg att jag läst dem. Men när det kommer till Den gula hästen så tror jag faktiskt inte att jag läst den förut. Helt säker är jag dock inte.
Den gula hästen handlar varken om Poirot, miss Marple eller den där journalisten som jag har för mig att har huvudrollen ibland, utan om författaren Mark Easterbrook som av någon outgrundlig anledning ramlar in i denna mordhistoria. Den som kan sin Christie märker dock att ett flertal karaktärer från andra av Christies skapelser finns med som bifigurer här.
Gåtan dras igång av att en kvinna ligger för döden och kallar till sig en katolsk präst för att lätta sitt hjärta. Det hon berättar precis innan hon dör får prästen att blekna. Han skriver en lista över de namn kvinnan nämnt och lägger i sin sko eftersom han har hål i fickan. På vägen därifrån blir han ihjälslagen och till synes rånad eftersom hans fickor är totalt länsade. Men polisen hittar listan och börjar att fundera.
Samtidigt på ett fik i Chelsea blir Mark Easterbrook vittne till ett gräl mellan två unga rika kvinnor som slutar med att den ena drar den andra i håret så att tussar lossnar. Tydligen bråkar de om en man och några dagar senare får Mark veta att den ena av dem är död.
Ett par dagar senare ska Mark hem till sin nyliga avlidna gudmors hus för att hämta sitt arv och stöter då ihop med en man som snokar i trappuppgången. Mannen visar sig vara rättsläkare och är ute och undersöker namnen på prästens lista. Och på listan står Marks gudmor. Detta resulterar i att Mark drar igång en egen utredning där han följer rykten han hört om ett ställe kallat Den gula hästen, där man visst ska kunna beställa mord som utförs över telepati.
Att läsa Den gula hästen känns som att kliva in i en film från 1960-talet. Folk pratar lite konstigt och använder uttryck som ”fadermördare” vilket jag måste slå upp för att få veta att det var en viss typ av skjortkrage och inte ännu ett brott. Kvinnosynen är skum, ja och manssynen är väl också ganska skum. Och plotten är ett hopkok av ledtrådar och antydningar, som ganska många lämnas därhän. Till exempel inser jag nu att jag aldrig fick veta hur det egentligen förhöll sig med mordet på Marks gudmor. Vem hade beställt det? Och varför? Ganska många lösa trådar här alltså.
Samtidigt är det lätt och lite annorlunda underhållning. Inte så blodigt som dagens deckare utan mer finurligt och pussligt även om jag ärligt talat många gånger inte förstod hur Mark eller polisen kunde dra sina slutsatser utifrån det de visste.
Men jag hade en trevlig dag med Christie och nu vet jag åtminstone att jag har läst Den gula hästen.
188 sidor
Första svenska utgåva: 1962
Utgivningsår England: 1961
Originaltitel: The Pale Horse
Översättning: Sven Bergström
Andra om samma:ElinLeticia skriver på Boksidan att det är en av de bästa Christiedeckarna enligt henne, Helena på Bokhora rankar den som topp 3,
Bonnier förlag gav ut den när det begav sig. Just den utgåva jag läste är en Bonnier pocket från 1988.
Jag tycker inte Gula hästen hör till en av Christies bästa precis (och jag håller sedan typ tre år tillbaka på att läsa om – och i vissa fall läsa – dem allihop), men det är ju annars väldigt typiskt Christie med kluriga ledtrådar och ganska lite våld. De flesta gåtor är rätt intelligent konstruerade faktiskt (och hon har en otrolig förkärlek för barnkammarrim, eller som här, hänvisningar till bibliska referenser. Det är ibland svårt att hänga med som svensk läsare, eftersom översättningarna ibland blivit väldigt konstiga, eller eftersom vi inte har samma konnotationer här. Förutom Tio små negerpojkar finns t ex En ficka full med råg och Fem små grisar.)
Jag tycker att en klassisk Christie är perfekt att läsa om när man behöver ett uppehåll i vardagen, och det är väldigt fascinerande med inblicken i den tidens tänkande, som man liksom får på köpet. De där svala kvinnorna, och de stiffa överläpparna…
Jag är mycket förtjust i Ariadne Oliver som väl är med i den här boken? Men vilken journalist är det du tänker på som är huvudperson ibland?
Jag gillar också det sparsamma våldet och de stärkta kjolarna (om det nu är stärkta kjolar). Det är precis som du skriven en skön kontrast och som att vila en stund.
Det är nog inte bara översättningarna som gör det svårare för oss svenskar att hänga med i barnkammarrimmen. Kan det vara generationsväxlingar också? Kör vi samma gamla ramsor med dagens barn? Ibland får jag en känsla av att det är nya ramsor. Jag känner inte igen mig.
Sen måste jag ha tagit fel på det där med journalist. Det var nog ingen journalist alls. Antagligen ett minnenas mixmax av Tommy & Tuppence och Kapten Arthur Hastings tror jag. Det var ett tag sedan jag läste dem nu.
Och visst var mrs Oliver med på ett hörn även här!
Nu blev jag sugen på att läsa en Agatha Christie-bok! Det var länge sedan jag gjorde!
Nej, det där med sidantalet är knepigt. Det håller jag med om! Intressanta tankar! På sätt och vis kan man ju säga att man läst samma antal sidor som boken. Fast talböcker tar mycket längre tid att läslyssna än att läsa själv, i alal fall för mig. Så jag skulle hinna läsa många böcker på samma tid som det tar mig att lyssna på en. Ska man väga in det i det hela?
Den är bra! En av de bättre =)
Kul att du också gillar Den gula hästen. Den är en av mina gamla favoriter! Jag bestämde mig i våras att jag under sommaren skulle passa på att läsa lite av mina gamla Agatha Christie och det har jag börjat med nu, först blev det En ficka full med råg och nu har jag just avslutat Hemligheten på Chimneys. Den sist nämnda är det varken Poirot eller Marple som är med och löser gåtan utan en Anthony Cade. En mycket bra bok som rekommenderas.