Betyg 2, Extraordinär

Kulturchefen av Christer Hermansson

Egentligen är det en helt logisk följd av den förra boken Ich bin ein Bibliothekar, man kan inte ta en person som Oliver C Johansson och göra honom till chef och förvänta sig att det ska bli bra, men att det skulle bli så enahanda och beklämmande läsning som det blir i Christer Hermanssons uppföljare Kulturchefen trodde jag nog inte.

I Ich bin ein Bibliothekar presenterades huvudpersonen Oliver C Johansson; en kuf till bibliotekarie, socialt missanpassad med en förmåga att svälja floskler som få. Efter ett gediget slickande uppåt blev han till slut bibliotekschef. När Kulturchefen tar sin början har han precis blivit erbjuden jobbet som kulturchef i Strangeness kommun. Han tar det så klart. Han vet ju att han är som klippt och skuren för att vara chef.

Som chef är han dock allt annat än bra. Behandlar både personal, biblioteksbesökare och fellow styrelseledamöter ganska illa och det är med ett lätt illamående jag läser vidare. Det som i Bibliothekar var lagom knasigt och till viss del innehöll ett uns av sanning, har här utvecklats till ett monster. Man kan inte längre tycka lite synd om Johansson, eller knappt ens skratta åt honom. Det är helt enkelt inte roligt längre. Det är bara förfärligt.

Kanske är det en logisk följd på Johansson som person. En kuf är rolig när han inte har makt. En kuf med makt är farlig och Johansson både får och tar sig makt. Så kanske ligger det i berättelsens natur och syfte att det ska vara så här bedrövligt.

Många partier hade kunnat kortats rejält eller skurits ner. Kulturchefens 285 sidor hade med fördel kunnat närma sig Bibliothekars nättare format utan att så mycket hade gått förlorat.

Vid ett tillfälle studsar jag dessutom till rejält på det som står i boken och blir så arg att jag lägger ifrån mig boken och överväger att inte läsa till slut. Nu ska man inte blanda ihop karaktärers uttalanden med författarens åsikter men jag undrar ändå över det oförklarliga utbrottet över bokhoror på sidan 71. Vad fan betydde det där? Om det är kritik mot bokhora.se och mot bokbloggare i allmänhet så tycker jag det är lågt. Och dessutom innehåller det fel. Men nu är det en fiktiv person som uttalar sig så jag låter det stanna därmed.

För att läsa Kulturchefen bör man absolut ha läst Ich bin ein Bibliothekar. Och gillar man Bibliothekar väldigt mycket kan man väl fortsätta även med Kulturchefen. Gillade man den första boken bara sisådär så kan man lika gärna låta blir den här, för godbitarna är i den första boken. Den andra boken är mest en dystopi över hur ett makthungrigt samhälle ser ut i sina allra fulaste stunder, och det kan man dessvärre iaktta även i verkligheten.

Jag ville ju skratta lite. Nu blev jag mest bedrövad och kanske var det just Hermanssons avsikt.

285 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Tusculum gav ut den.

© 2010 Boktoka.