Betyg 2, Humor, Ovanlig roman

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Alltså den här Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Om den från början inte förekom alls i mina bokspaningar så ser jag den läsas i princip varje dag nu. Alla läser den, många köper den, nästan alla gillar den. Och så var man käringen mot strömmen igen.

Föga anade nog Piratförlaget att debutanten Jonassons skröna om en gammal gubbe som rymmer från ålderdomshemmet skulle bli en sådan bästsäljare. Att den ligger både på topp 10 för inbundet och toppar pockettopplistan måste vara unikt. De flesta titlar har slutat att sälja så bra i inbundet för länge sedan när de väl kommer i pocket. Inte Hundraåringen. Bara det är värt en eloge. Man vad handlar då denna masspsykos om?

Allan Karlsson, som bokens hundraårige huvudperson heter, är en man som inte är som alla andra. Eller så är han som andra är mest, bara det att han säger det andra inte vågar säga och gör det andra inte vågar göra. Nu är det hans hundraårsdag och han har nyss flyttat till ett äldreboende där hemska syster Alice göra hans liv till en pest. Nu ska hans födelsedag firas med buller och ståt, lokalpressen är där, alla gubbarna och gummorna och kanske allra värst näst Alice så är prästen där.

Allan bestämmer sig för att den festen kan de ha utan honom och tar helt sonika ett ganska så stelt kliv rakt ut i sommarrabatten i sina innegubbtofflor. Där blir han stående en stund och vet inte vad han ska ta sig till innan han börjar vandra in mot centrum och busstationen. På busstationen händer det helt osannolika att Allan stjäl en ung mans gigantiska resväska när denne ber Allan att passa den medan han är på toaletten. Med resväskan tar Allan första bästa buss åt vilket håll som helst och åker så långt som 50 kronor tar honom. Han tycker på det hela taget att det är ganska kul. Det är innan han tittat efter vad resväskan innehåller.

Och där börjat ett äventyr som heter duga. Allan träffar ganska skumma filurer som så klart är goda och gemytliga när han väl lärt känna dem. Till och med skurkarna är snälla. Och poliserna. Parallellt med berättelsen om Allans flykt genom Sverige får man följa Allans flykt genom livet från det att han är liten parvel fram till dagen före hundraårskalaset. Och Allan har sannerligen varit både här och där, men alltid där det har hänt stora saker eller smällt. Och alltid i närheten av stora män.

Jag har hört folk som säger att de skrattat högt när de läste Hundraåringen. Jag kan förstå det. Det är en dråplig historia som man säkert kan ha roligt till om man är på det humöret. Kanske var jag helt enkelt inte på det humöret, eller så är det inte en bok som tilltalar mig. Fast egentligen är jag förvånad över att jag var så pass oroad som jag var, för jag gillade verkligen putslustigheten i Jonassons språk, vridningarna, vändningarna men ganska snabbt så blev det nog för mycket. Jag vet inte annars hur jag ska förklara det faktum att jag svor lite över boken varje gång jag tog upp den för att läsa. Den hindrade mig ju från att läsa annat som jag hellre ville läsa. Och aldrig tog den slut heller.

Avslutningsvis så vill jag säga att jag förstår att den har en bred och glad läsekrets men mig tilltalade den inte. Och det var ju lite synd för lite roligt vill man ju alltid ha.

392 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Piratförlaget ger ut den.

Andra om samma: Jimmy på Pocketblogg var inte så imponerad, Bookis gillar tillbakablickarna bäst, Anna Ljungdahl tycker den är kvicktänkt och finurlig, Sara gör en inte helt dum jämförelse med Candide, Cicci lyssnade och smålog, Textappeal tyckte precis som jag,

© 2010 Boktoka.