Betyg 4, Vanlig roman

The Summer Without Men av Siri Hustvedt

I stunder när jag inte tänker efter kan jag lätt få för mig att jag läst mer av Siri Hustvedt än jag faktiskt gjort. The Summer Without Men är faktiskt bara den tredje boken jag läser av henne, efter Vad jag älskade och Lily Dahls förtrollning. Kanske är det för att Hustvedt på något vis snabbt blir till en fixstjärna som jag relaterar annan litteratur till, kanske är det för att hon är så lågmält bra.

The Summer Without Men handlar om, och berättas av, Mia; en halverkänd poet som efter trettio års äktenskap hör sin Boris säga att han vill ha en paus. Pausen visar sig som så vanligt är hos medelålders män ha ett kvinnligt namn. Mia som tidigare varit en rationell kvinna tappar totalt fotfästet när hon lämnas, och hamnar i ett tre månader långt limbo av terapisamtal och Borislös tillvaro.

Läsaren möter Mia när hon lämnar kliniken och flyttar till staden där hennes mor bor på serviceboende. Hon hyr ett litet hus av en familj på långsemester och ska hålla en poesikurs för tonåringar. Sakta finner Mia en vardag där. Hon lär känna moderns vänner, kvinnan i huset bredvid, iakttar flickorna på poesikursen och får konstiga mail från en Mr. Nobody. Det är bara Boris som lyser med sin frånvaro.

På samma vis som i de två böcker av Hustvedt som jag läst tidigare, har konsten en central plats, dock kanske inte lika påtaglig i denna bok som i de två andra. Här träffar Mia en äldre kvinna som gjort en stillsam revolt genom hemliga nivåer i traditionellt kvinnligt handarbete, lite på samma sätt som de moderna korsstygnsbroderierna med moderna budskap, fast mycket mer subtilt, hemligt och farligt. Genom att placera omsorgsfullt broderade erotiska motiv bakom hemliga luckor, fickor och på baksidan av förkläden, kuddar och dukar har kvinnan fått utlopp för det som inte kunnat levas ut i 1950-talets amerikanska småstad. Och på samma vis som i Hustvedts tidigare böcker sörjer jag över att de verk jag får se i litterär form antagligen inte är annat än litterära skapelser. Jag hade så gärna velat se dem på riktigt.

Berättarrösten är väldigt påtaglig och stark. Den vänder sig omväxlande till olika personer med du-tilltal, ibland till sin syster, ibland någon annan, ganska ofta till läsaren. Och jag vågar säga att jag aldrig förr känt mig så sedd som läsare som av Mias penna. Hon omfamnar mig och bokstavligen, fast litterärt, håller om mina kinder, kysser dem och gläds åt att jag fortfarande följer hennes historia. Det känns annorlunda och väldigt rart.

Mia hoppar egensinnigt i kronologin för att få rätt ordning i sitt eget resonemang och diskuterar sig ofta iväg i feministisk teori eller annat intressant, och absolut relevant för berättelsen.

Samtidigt är Mias starka röst också en svårighet i min läsning. Mia är beläst, intelligent och så är hon ju poet, ordvalet inte alltid det enklaste och saker och personer får ofta heta något annat än de egentligen gör. Det gör läsningen både roligare och svårare. När jag fattar hennes liknelser och omskrivningar är det roligt och jag fattar dem oftast, tror jag, men det drar ner lästempot till bland det mest långsamma jag varit med om. Långsamheten och känslan av att jag kanske missar något finurligt, roligt och superbra gör mig frustrerad. Jag brukar inte läsa om böcker på svenska som jag läst i original, men i det här fallet är det mycket möjligt att jag faktiskt gör det. Min läsning av Hustvedt skulle nog vinna på en översättning.

Trots detta läsförståeliga aber är The Summer Without Men en bok jag tycker mycket om. Känner du dig otålig eller säker på din engelska, kör i vind redan nu. Annars är översättningen antagligen inte så långt borta att man inte kan läsa annat under tiden.

148 sidor
Utgivningsår USA: 2011

Andra om samma: Johanna L på Bokhora tyckte det var en enklare Siri, men så är ju Johanna engelskalärare också, Bokbabbel tycker också att den är enklare så det är väl jag som är dum då,

© 2011 Boktoka.