// du läser just nu...

Ungdom, Vampyr, Övernaturligt

De som går igen av Marcus Sedgwick

Redan för några år sedan fick jag syn på My swordhand is singing av Marcus Sedgwick i hyllan på mitt dåvarande jobb. Omslaget var snyggt och titeln lockade. Baksidestexten utlovade vampyrer och den fick följa med hem. Många gånger fingrade jag på den och tänkte att snart, snart ska jag läsa den. Sen kom den ut på svenska på B. Wahlströms förlag, med samma snygga omslag, även om titeln De som går igen inte var lika snygg som originalet, och det var hög tid att läsa den.

Sedgwick har läst mängder av litteratur om framför allt östeuropeisk folktro kring vampyrer och har sedan kokat ihop en berättelse som utspelar sig på 1600-talet i ett ospecificerat östeuropeiskt land i en liten by som ligger någonstans inne i skogen.

Utanför den byn bor Peter och hans pappa Tomas. Utan att förklara varför bestämde sig Tomas för att de skulle bo på en udde mitt i älven, som han dessutom gjorde till en ö genom att gräva ett dike över udden. De håller sig mest för sig själva och försörjer sig som skogsarbetare och säljer ved till byn. Peter hoppas att de ska få stanna ett tag i den här byn, att de inte ska behöva flytta igen som de brukar. Han är trött på att alltid vara en främling och dessutom finns ju Agnes här.

Men det är något som inte stämmer. Tomas super och döljer något. Han fräser och hånar ryktena som går i byn om att folk som nyligen dött kommer tillbaka till sina familjer om nätterna. Folktro och skitsnack! säger han. Samtidigt är det något som verkar skrämma honom. Och vad är det egentligen som han döljer i träasken som han vaktar så noga?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte är helt nöjd med De som går igen. Kanske har det helt och hållet att göra med målgruppen. Kanske tänkte jag mig en något äldre målgrupp än författaren tänkt sig, eller vad boken passar som, för den kändes lite barnslig i sina skildringar av kärleken och för enkel på något vis generellt. Men om jag lämnar det bakom mig så tycker jag att det var uppfriskande att läsa något som utspelar sig på 1600-talet och jag gillar verkligen kopplingen till, och användandet av, folksägnerna. Det är nästan så att jag önskar att jag visste det innan jag läste boken, istället för att som nu få veta det i efterordet. Men det är nog enbart en vuxen aspekt på det hela. En 12-15-åring brydde sig nog föga.

202 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår England: 2006
Originaltitel: My Swordhand is Singing
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: B Wahlströms

Andra om samma: Boktokig ger den 4+,

Åsikter

En kommentar på “De som går igen av Marcus Sedgwick”

  1. [...] Boktoka, Bookis, Fru E, Boktokig, Bokomaten [...]

    Posted by De som går igen – Marcus Sedgwick « Eli läser och skriver | 25 April, 2011, 09:22

Skriv en kommentar