Vanlig roman

Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström

Om jag inte hade anmält mig till den där aka-porrbrunchen så hade jag nog aldrig kommit mig för att läsa Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. För det första för att jag inte hade den hemma, för det andra för att det jag hört om den gjorde att jag intresserade mig föga. Var det tur att jag nu fick en anledning att läsa den? Kanske det. Det var åtminstone intressant. Men är det verkligen aka-porr?

Elin bor i Gimo tillsammans med sin mamma. Pappan är död och mammans överklassläkt har de inte så mycket kontakt med. Elin tycker att Gimo är skittrist och inskränkt, rasismen växer hennes bästis Mehmet flyttar därifrån. Så hittar hon en broschyr om Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en privat internatskola, som tydligen alla i hennes släkt, inklusive hennes mamma, gått på och hon känner att hon också vill gå där. SSHL är hennes chans att komma undan Gimo, bli någon annan, kanske hitta sig själv.

Så börjar skolan och det är en radda av förhållningsregler, både skrivna och oskrivna och traditioner som ska bevaras. Elin gör en klassresa tillbaka till sitt överklassursprung kan man säga. Hon accepteras relativt lätt av de andra eleverna på skolan eftersom hon har rätt bakgrund och en anfader var med och grundade skolan, men accepterar hon de andra lika lätt? Var SSHL det hon egentligen sökte?

Först läser jag boken som aka-porr och blir besviken. Jag saknade suget i miljöer och personer, människor som lockar och en intrig som är spännande och gåtfull. Jag saknar att känslan av att vilja vara där. I relation till allt det jag saknar känns Hellströms bok platt och meningslös. Människorna är ointressanta och det finns egentligen ingen handling, ingen plot, utan boken är mest en inifrånberättelse i romanform om hur det är att gå på överklassinternat.

När jag väl accepterat att det är just det som boken är, börjar jag också se dess förtjänster. Börjar se bortom skildringarna av gods, dyra bilar och tonåringar som röker braj och snortar kokain. Börjar se kritiken av överklassen därunder, och det är intressant. Särskilt intressant är Elins egen familj, med mormodern som riktig överklasskäring och modern som velat ge sitt barn något annat än det hon själv fick. Elins mamma är den enda karaktär i boken som jag intresserar mig för. Hur hon försöker förändra och göra rätt, men hur svårt det är.

Absolut en läsvärd bok om man vill titta in hos överklassen ett tag, om det som för mig är en okänd värld. Den kan nog vara ganska bra att diskutera i läsecirkel också, eftersom den väcker en hel del frågor om klass och ärvda inställningar. Den är lättläst, snabbläst och bra när man väl förstår vad den har för avsikt att vara. Då glimrar den till.

303 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Förlag original: Forum
Pocketförlag: Månpocket

Andra om samma: Karin på En bokcirkel för alla gillar den också, Karin på Karmakult stör sig på Elin, Hyllan saknar också kittlingen, Lilla O gillar,

© 2011 Boktoka.