// du läser just nu...

Akaporr

En oväntat dum vän

Du vet när du har träffat en ny kompis, det verkar så lovande, han är intelligent och beläst, intressant arbete och intressen kanske inte precis jämte men åtminstone i närheten av dina egna. Du tänker att det här skulle kunna bli en person vars sällskap du kan njuta av och som du samtidigt kan lära dig massor av att umgås med. En potentiell god vän.

Så visar det sig, tyvärr alltför snart, eller kanske tack och lov; han beter sig ganska illa. Eller ja, han är förvånansvärt dum i huvudet. Tittar gubbsjukt på unga vackra kvinnor och rättfärdigar sina fantasier med att kan andra så kan väl jag. Har en ganska tråkig attityd och är helt enkelt en typ som jag inte skulle välja att umgås med om jag hade valet. Framför allt så skäms jag lite över honom och skulle inte lita på honom om det kom till kritan. Men nu har jag liksom bundit upp mig att umgås med honom i tio timmar till. Och det känns som en ointressant plåga.

Så är det just nu med den bok som jag läser. Själva texten är bra, historien spännande och intressant men huvudpersonen gränsar till outhärdlig. Okej, outhärdlig är ett starkt ord och riktigt så illa är det inte, men nära. Om det inte hade varit för den intressanta intrigen och alla översvallande positiva omdömen den fått så hade jag lagt bort den. Men nu fortsätter jag lite till. En sida i taget. Skämskudden redo och flitigt använd.

Men jag funderar över; är det medvetet detta? Är det meningen att han ska vara så här osympatisk och dum? Är det med fullaste avsikt som författaren skrivit en roman där det är meningen att jag inte ska gilla huvudpersonen? Och vad tusan menar han med det!? Varför utsätts jag för detta? Vad har jag gjort för ont? (Nej, glöm det där sista.)

Det är ju lite konstigt att läsa en roman där jag önskar att den unga sympatiska (och förstås vackra och yppiga) kvinnan varit huvudperson istället för den faktiska huvudpersonen. Det är konstigt och även ganska riskabelt eftersom risken är stor att man (läs jag) slutar läsa innan eventuella helomvändningar eller andra finesser ens har gjort entré. Innan författaren fått visa sin poäng.

Jag tänker också på andra böcker jag läst där jag inte tyckt om huvudpersonen. Jag tänker på min ovilja att läsa vidare och vad viktigt det är för mig att faktiskt känna att jag tycker om den jag läser om, att jag tror på och hejar på henom. Det behöver inte innebära att personen ifråga alltid är smart, klok och snäll, men att författaren lyckas få mig att förstå varför hen gör som hen gör, hur hen tänker och vem hen är. Ibland är hen är lurig jävel som för mig bakom ljuset och då tycker jag nästan ännu mer om henom än tidigare. Så det har uppenbarligen inte mycket med moral, godhet eller intelligens att göra. Det är något annat.

Kanske är det faktum att författaren inte lyckas få mig att förstå och tycka om hans huvudperson ett tecken på bristande kvalitet? Eller så kanske något helt annat kommer att hända som ställer allt på sin spets och förklarar den här snubbens outhärdliga beteende? Något som gör allt bra.

Fram till dess hänger jag nog hellre med den smarta tjejen och kollar vad den här romanen innebär för henne. Snubben får väl hänga med, men det är fan på nåder.

Bara 340 sidor kvar nu. Överraska mig, säger jag. Bring it on. Jag är redo.

Åsikter

4 kommentarer på “En oväntat dum vän”

  1. Men hörrö, läs inte 340 sidor om du inte måste. Eller är tjejen verkligen så speciell?

    Posted by enligt O | 7 January, 2013, 17:47
  2. Nej, inte ens tjejen är nog värd det. Ska jag verkligen lägga bort den, jag som nästan alltid läser ut? Tänk om den blir jättebra sen?

    Posted by boktoka | 7 January, 2013, 21:08
  3. Jag kände lite så där med Hundraåringen. Dessutom så förstår jag inte varför du prompt måste läsa klart böcker? Är inte livet för kort för det? Skit i boken och gå på nästa.

    Posted by Kristin | 8 January, 2013, 09:28
  4. Det ligger något i det där men jag har ju så svårt för att inte avsluta…

    Posted by boktoka | 9 January, 2013, 19:49

Skriv en kommentar