
Ibland känns det som att man inte förstår någonting.
Så känns det när jag läser andras recensioner av Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Jag läser om ”en spännande och gastkramande berättelse”, ”berättarmässigt driv” och att det är hennes bästa hittills. Kan vi verkligen ha läst samma roman?
Berättelsen handlar om Rebecca, uppvuxen på den amerikanska landsbygden med sina föräldrar och bröder. Rebecca är yngst och var inte med om flykten från Tyskland som gjorde familjen till den spillra den nu är. Föräldrarna som skrattade och sjöng tillsammans i Tyskland, rör inte längre vid varandra. Ser inte varandra. Språket ska glömmas, historien förträngas. Familjen ska gå vidare, men det är inte så lätt.
Sedan får vi möta Rebecca som 23-åring. Boendes på en annan landsbygd tillsammans med sonen Niley. Maken Niles är borta på en av sina åtskilliga arbetsresor och Rebecca vet inte när han kommer tillbaka, om han kommer tillbaka, eller om hon vill att han ska komma tillbaka. Trots det ser hon med febrig förväntan fram emot hans återkomst.
Ingenstans här blir jag någonsin berörd eller nyfiken. De frågetecken Oates skapar i början av romanen besvaras redan efter en tredjedel, om inte tidigare. I slutet väljer hon istället att besvara frågor som knappt ställts. Bristen på sammanhållen intrig och riktning gör mig som läsare konfunderad och omotiverad att läsa vidare. Jag blir helt enkelt inte fångad eller sugen på att fortsätta.
Ovanpå detta kommer så språket. Nu var det länge sedan jag läste någon vuxenroman av Oates, uppskattningsvis 12 år sedan, och jag har inte en förkunskap om hennes litterära stil. Det som möter mig i Dödgrävarens dotter får mig dock att fundera över om denna hackiga och osmidiga prosa är ett resultat av denna stil som jag inte är bekant med, eller om boken helt enkelt är slarvig och snabbskriven. Jag ser ingen litterär finess utan ett hafsverk, och det gör mig förbluffad.
Berättarperspektivet är också intressant. Oftast håller Oates ett allvetande berättarperspektiv ur Rebeccas perspektiv. Ibland och i korta avsnitt bryter hon dock detta för att istället skildra händelser ur sonen eller makens perspektiv. Slarv eller litterärt grepp? Jag hoppas att det är ett grepp men övertygad är jag inte.
Och säkert, säkert har jag missat mängder av djupsinnigheter i denna tjocka roman. Jag missar helt det fina i skildringen av det amerikanska samhället genom en individ, som vissa skriver om. Jag ser förvisso smärtan, ytligheten och den lilla människan som går i kras, men hon förmår inte att beröra mig. Inte ens våldet mot ett treårigt barn får mig att höja på ögonbrynen, och jag brukar vara känslig för sånt. Det är något som inte lyckas här.
Så jag läste och läste. Måste ju fortsätta eftersom den ska diskuteras i cirkel ikväll. Och måste av densamma anledning läsa intensivt. Och så kom de sista 30 sidorna. De enda sidorna i en roman på 624 sidor som förmådde beröra mig. Där snuddade det vid något som jag skulle kunna kalla bra. Men närmare blir det inte.
624 sidor
Utgivningsår Sverige 2008
Utgivningsår original 2007
Originaltitel: The Gravedigger’s Daughter
Översättning: Ulla Danielsson
Men oj, nu börjar jag undra om DU läst samma bok som jag?
Intressant att man kan ha så monumentalt olika uppfattning om en roman… och häftigt!
Eller hur!!? säger jag bara.
Och jag kände mig ensammast i världen om att inte förstå, tills jag träffade min läsecirkel igår kväll. Det kändes skönt.
Asså: en tvåa? Jag säger åtminstone trea. För fanken vad hon grejade ihop sakerna. Historien om du vet namnet var ju perifer och kändes krystad fast jag hade nog hellre läst den romanen än den vi diskuterade igår. Mycket hellre. Blodigt, repetitivt osv. Nu har jag också skrivit om boka. Bara för att liksom. God helg kära cirkelkamrat!
Låter som att du och jag läst samma bok i alla fall
Jag förstod inte heller storheten som de flesta andra recensenterna pratat om.
Underbart Calliope! Tack!
[...] de tycker. Men man kan ändå gå till Kulturhuset och se och höra Joyce Carol Oates, även om man inte förstår hypen eller vad som är så himla bra. Ibland får man liksom sätta sig över sitt eget tyckande [...]
[...] litet axplock av alla recensioner jag hittade. De finns hos Bokhora och Snowflakes in rain och Boktoka och [...]
Håller med. Lika överskattad som Vita tänder av Zadie Smith.
Intressant historia i grund och botten men berättarstilen är utdragen till leda. 150 sidor hade räckt, men Oates gillar se sina ord växa likaväl som finns folk som gillar det egna röstet och kan prata oavbrytet om vad som helst, bara för att höra sig självt.
Blondie hade samma effekt på mig, la av efter ca 100 sidor.