Ibland går Edgar och hälsar på sin onkel. Han vet egentligen inte om det är hans onkel eller om det är hans pappas, så han kallar honom helt enkelt för Onkel Montague och funderar inte så mycket mer på det. Edgar har inte så många vänner där han bor men på vägen till sin onkel tycker han att han ser barnen från byn springa efter honom genom skogen. Han ser förvisso inte exakt vilka de är, eftersom de mest syns som skuggor mellan träden.
Hemma hos Onkel Montague är det alltid mörkt, även om det är mitt på dagen. De sätter sig i salongen, beställer lite te och tittar in i brasan. Så berättar onkeln spökhistorier för Edgar, historier som alla har en koppling till någonting som finns i salongen. Ju fler historier som onkeln berättar, desto mer börjar Edgar fundera på om allt verkligen är som det ska med Onkel Montague. Vem är det som springer på våningen ovanför fast onkeln säger att det bara är Edgar och han där? Och vem är det som onkeln säger åt att inte får komma in i salongen?
Jag har aldrig varit så modig och gillat skräck så där överdrivet. Visst läste jag lite Stephen King som alla andra i tonåren, men jag var inte fanatisk och jag blev nog ganska rädd. De historier som ingår i Onkel Montagues spökhistorier av Chris Priestley däremot, och som gissningsvis har 9-12-åringar som målgrupp, är ironiskt nog ganska lagom läskiga för mig.
Ramberättelsen om Edgar som besöker sin Onkel, är klassisk men samtidigt genialisk. Successivt får läsaren hintar om att det är något som inte stämmer i onkelns hus och snart är ramberättelsen lika fängslande och oroande som själva spökhistorierna. Själva historierna är för en spökhistorienovis som mig, relativt ofta oavslutade. Eller rättare sagt, historierna avslutas ofta utan att något lyckligt slut är i sikte. Även det har på sätt och vis sin förklaring och är berättartekniskt snyggt. De öppna sluten ger också stora möjligheter till diskussioner i grupper med elever såväl som vuxna.
Det här var en samling berättelser som jag gillade. Lagom kusliga historier, på intet sätt snälla i en snygg ramberättelse. En bok att rysa till, och att imponeras av.
239 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Utgivningsår England: 2007
Originaltitel: Uncle Montagues Tales of Terror
Översättning: Cajsa Odeskans
Jag är super nyfiken på denna bok. Har själv sett den bokhandeln och förälskade mig i omslaget
Ja den är en liten godbit även bildmässigt. Se till att lägga vantarna på ett exemplar! Det är den värd.
Ja, fy farao – dethär var läskigt värre! Och så mycket bättre än många av de vuxenskräckisar jag läst…
Vil nog också köpa den (har läst bibliotekets exemplar), så fina bilder som den innehåller!
Eller hur!!!? Den är finfin och läskig värre precis som du säger.
Och illustrationerna!
[...] boken ungdomsskräck på ganska kort tid. Jag läste ju alldeles nyligen Onkel Montagues spökhistorier av Chris Priestley och så nu En natt på Deamon Hall av Andrew Nance. Till formen är de extremt [...]
“De historier som ingår i Onkel Montagues spökhistorier av Chris Priestley däremot, och som gissningsvis har 9-12-åringar som målgrupp, är ironiskt nog ganska lagom läskiga för mig.”
Underbart. Precis så där kände ju jag också. Det här är läskigare en en del för vuxna jag läst. kanske för att man tänker att det ska vara lite mer oskyldigt när det nu är till små barn. Gud, vad jag gillar den här boken.:-)
Och den är ju så snygg också!