
Leon Larsson är ett namn som många känner igen, men få egentligen vet vem det är. Så var det också för mig, och därför tog jag tillfället i akt och läste Facklan av Elin Lindqvist som är en roman om just Leon Larsson. Elin Lindqvist som är barnbarnsbarn till Leon har utifrån brev och allehanda dokument skrivit en roman, där hon skarvat när det behövts och hon velat. Resultatet kanske inte är det mest litterärt kvalitativa man kan läsa, men vill man lära sig något om Leon Larsson och arbetarrörelsen på 1900-talets början så är det här en god start. Och lära mig om Leon Larsson ville jag ju.
Leon Larsson föddes 1883 som barn till arbetare. Familjen flyttade runt en hel del och fadern dog tidigt. Så småningom hamnade Leon med mor och tre syskon i Stockholm och Leon kom i kontakt med ungsocialisterna. Där fick han gehör och utlopp för sina tankar och åsikter kring klasskamp och orättvisa. Där fick han också uppmuntrande kritik för sin flammande poesi, en poesi som senare skulle göra honom till den förste proletärpoeten.
Egentligen är det inte så mycket mer att säga. Språket var som sagt inte det bästa. Eller vad ska jag säga, det kändes som typiskt språk för den här typen av romaner, återberättande och med en särskild klang. Det kändes föga fräscht och nytt. Men innehållet var bra. Jag gillar att lära mig saker och det gjorde jag här. Ett bra innehåll uppväger mindre bra stil, när det kommer till den här typen av böcker.
Sen att Leon verkar ha varit en ganska jobbig person, som jag ärligt talat är ganska glad att jag inte känner, är en annan fråga. Oftast kanske det är just de jobbiga personerna som är de som gör skillnad på något vis. Och skillnad, det gjorde nog Leon Larsson, även om få idag vet vem han var. Men det blir det väl ändring på nu?
262 sidor
Utgivningsår: 2009
[...] rör sig i varandras periferi. Här nämns människor som också nämndes i Elin Lindqvists roman Facklan som handlar om Leon Larsson. Böckerna är olika och behandlar helt olika saker men [...]