I det förflutna av Kate Morton

Ibland är det så skönt att läsa en bok som man bara kan sjunka ner i, en bok som är som luddig bomull, och där man vet vad man får även om man inte vet vad som ska hända. En bok där det enda motståndet är att hålla alla trådarna i minnet och möjligtvis bokens tjockhet. Just en sådan bok är Kate Mortons I det förflutna.

Liksom i Den glömda trädgården kretsar handlingen kring familjehemligheter, brev med livsomstörtande innehåll och så kärlek förstås. Inte alls en dålig mix om du frågar mig.

Berättelsen börjar 1992 med att en postväska hittas på vinden i ett hus, där en slarvig brevbärare lämnat den någon gång för 50 år sedan. Nu levereras breven och Edies mamma Meredith är en av dem som får ett brev. Det betyder ingenting, säger hon, men Edie ser att hon blir rejält upprörd av brevets ankomst. Mamma som aldrig gråter, går undan och kommer tillbaka med svullna ögon. Det enda Edie lyckas förstå av det hela är att brevet kommer från en flicka som var Merediths bästa vän i den familj där hon var evakuerad under andra världskriget.

Så en dag är Edie ute på den engelska landsbygden på uppdrag av det förlag där hon jobbar. Hon kör vilse och råkar hamna i den by där Meredith var under kriget. Nyfiken på vad det var som egentligen hände där för 50 år sedan stannar hon till i byn och hamnar till slut på en privat visning på slottet där modern bodde, där de tre systrarna som betydde så mycket för Meredith för så länge sedan, fortfarande bor kvar.

Besöket på slottet svarar inte på några frågor alls, utan ställer istället en mängd nya. Varför har modern inte återvänt till slottet på alla dessa år? Varför är den gamla vallgraven igenfylld? Varför anklagar den yngre och uppenbart psykiskt sjuka systern, Edie för att ha svikit henne, när hon tror att Edie är Meredith? Och vart tog den unge mannen vägen som bara försvann? Edie kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som egentligen hände på slottet för 50 år sedan, vad det var som hände som kom att påverka så många människors liv som det gjorde.

Det här är, i mitt tycke, perfekt mysläsning. Det är gamla manuskript, en bok som har verklig förlaga, dagboksanteckningar och brev, en tät familjekonstellation som döljer tjog av hemligheter, spårlöst försvunna personer, och ett förfallet engelskt slott där väggarna tycks sucka av allt de sett och inte kan berätta.

Slottet och situationen för de boende där, plus mentalsjukligheten, gjorde att jag till en början hade svårt att sluta dra paralleller till Sarah Waters Främlingen i huset. På samma sätt som hos Waters tycktes slottet växa fram framför mina ögon och så utspelar de sig ju under ungefär samma tid. Mycket samma känsla även om de förstås skiljer sig åt ganska mycket också.

Det är många trådar och detaljer i den här romanen och om man ogillar när trådar lämnas oförklarade så är det här sannerligen en bok att gilla. Själv hade jag gärna sett att Morton lämnat lite mer åt läsaren att förstå och tolka. Allt behöver inte förklaras in i minsta detalj när det dessutom är ganska tydligt redan ändå. Det kittlar fantasin lite att få tänka själv. Här behöver man inte det, inte till mer än att hålla alla detaljer i huvudet. Det störde mig lite på slutet, det blev helt enkelt lite för många epilogiska avsnitt för att just bara förklara och binda ihop. Dem hade jag lätt klarat mig utan.

Annars är detta sannerligen en bok att försjunka i om man vill ha en tjock bok med okomplicerad mysläsning, även om den i mitt tycke inte når upp till exv. Den trettonde historien av Diane Setterfield. Men när Setterfield redan är avnjuten är Morton en näst intill fullgod ersättare.

556 sidor

Utgivningsår Sverige: 2011

Utgivningsår Australien: 2010

Originaltitel: The Distant Hours

Översättning: Ann Björkhem

Förlag: Forum

Andra om samma: Helena på Fiktiviteter blev förälskad, Helena på Bokhora kallade det oerhört njutbart, Knirk gillar den jättemycket, Tina älskade den,

1Q84 Första boken och Andra boken av Haruki Murakami

(Dessa titlar ges ut av Norstedts förlag som också är min arbetsgivare.)

Jag har inte läst särskilt många böcker av Haruki Murakami, för att vara lite mer exakt så har jag läst Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Sen tog jag mig an 1Q84 Första boken och så två veckor efter det 1Q84 Andra boken.

Murakami är definitivt bland de mer skruvade författare jag läst. Var får han allt ifrån? Hur är den hjärna funtad som kommer på det som står i 1Q84? För skruvat är det, men liksom bara ett snäpp så att världen blir bara lite lite annorlunda än den var innan.

Boken består av två parallella berättelser. Den man möter först är Aomame. Hon sitter i en taxi på väg till ett möte men har fastnat i en trafikstockning på en motorväg. Taxichaffisen säger att han omöjligtvis kan köra henne i tid till hennes möte men att det faktiskt finns en möjlighet för henne att komma i tid ändå. Och så visar han henne på en nödtrappa som han säger ska leda till en pendeltågsstation. Innan hon kliver ut taxin säger han: ”Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en.” Och när hon gått nedför trappan har världen förändrats. Väldigt lite men ändå så påtagligt att hon inte längre kan säga att hon lever i år 1984 utan hon döper om det till 1Q84. Q som i questionmark.

Det är något med Murakamis litterära stil som gäckar mig. Han är så rak och enkel, ibland till och med så respektlöst enkel, att jag gång på gång undrar om detta egentligen är ganska simpelt skrivet eller om det är himmelskt genialiskt. Men i takt med att jag fångas av berättelsen och det till synes enkla språket, när jag upptäcker att jag inte vill sluta läsa, att 1Q84 inte lämnar mig ifred fast jag lagt den ifrån mig, då kastar jag mina tvivel åt sidan och accepterar att detta inte kan vara något annat än riktigt bra.

Det finns mycket att säga om 1Q84, om de olika lagren av verkligheter som kapslas in i varandra, och som plötsligt visar sig ha bytt ordning medan jag bytte sida i boken. Det finns många tankvärda citat som jag vill skriva upp, spara och använda mig av. ”Verkligheten är alltid bara en” är bara ett av många. 1Q84 är en bok med många sidor, inte bara bokstavligen utan även i berättelsen, och jag har antagligen bara förstått en bråkdel av dem.

För den som inte läst någon av böckerna 1Q84 ännu rekommenderar jag att man läser dem i ett svep, eller nästan i alla fall, eftersom den första boken går rakt över i den andra. Ingen halvhalt där inte. Nu väntar jag spänt på den tredje boken och vägrar acceptera att jag måste vänta så länge som ett helt år innan jag får läsa slutet på berättelsen om Aomame och Tengo.

Kanske är inte 1Q84 det bästa att börja med om man inte läst något av Murakami sedan tidigare, men vilken som är bäst att börja med vet nog någon annan bättre som läst fler av hans verk än jag gjort. Om du däremot gillar Murakami sedan tidigare, kommer du att älska det här, för det här är Murakamiland precis som man vill ha det.

451 sidor och 401 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår Japan: 2010
Originaltitel: 1Q84
Översättning: Vibeke Emond
Serie: 1Q84 del 1 och 2
Förlag: Norstedts

Andra om samma:

Peppad på Cirkeln!

(Denna titel ges ut av Rabén & Sjögren som ingår i Norstedts förlagsgrupp, som också är min arbetsgivare.)

Kolla kolla! Snygg kasse! Jo, jag har en stor kärlek till tågpåsar med litterär koppling. Särskilt mycket gillar jag förstås kassar som är både snygga och har koppling till en bok jag gillar. Och Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren älskar jag!

Triptych av Karin Slaughter

Karin Slaughter är en författare som jag sett liksom i ögonvrån men aldrig ordentligt tittat närmare på. När det så damp ner ett exemplar av Fraktur, hennes senaste deckare på svenska, i brevlådan bestämde jag mig för att det var hög tid att titta just lite närmare på Slaughter. Men att börja med att läsa del 2 i en serie känns aldrig särskilt bra så jag kollade upp del 1, Triptych (Triptyk i svensk översättning) och det visade sig att jag redan hade den engelska utgåvan hemma i bokhyllan, ordentligt gömd bland de andra författarna på S på den nedersta hyllan.

Boken börjar med att polisen Michael Ormewood kommer till en brutal mordplats där en 40-årig prostituerad våldtagits, mördats och berövats sin tunga. Att en prostituerad hittas mördad är inget som förvånar varken Ormewood eller någon av hans kollegor, det är sånt som händer då och då. Desto mer förvånad blir Ormewood när det dyker upp en utredare från SCAT, dvs en specialavdelning inom polisen, och blandar sig i fallet.

Utredaren heter Will Trent och verkar vara en ganska jobbig typ. Beter sig konstigt, liksom överlägset, verkligen inte en typ som Ormewood gillar att ha i hasorna när han utreder ett mord. Trent kommer dessutom dragandes med ytterligare tre fall där unga flickor blivit våldtagna och fått sina tungor avbitna. Och även om Ormewood verkligen inte gillar Trent så måste han hålla med om att det nog är något som är mer lurt än vanligt med fallet han håller på med. Kanske finns det ändå ett samband.

Det märks att Slaughter är en erfaren författare. Hon bygger upp sina karaktärer så att de verkligen blir intressanta och berör mig. Och utan att avslöja för mycket, eftersom detta är en stor del av själva boken, så lyckas hon lura mig totalt, så totalt att jag länge har svårt att acceptera den vändning som boken har tagit. Det är fascinerande bra, och för all del respektlöst, gjort.

Blodigt värre är det för all del. Slaughter skräder inte orden när det kommer till blodighet och skador, så oavsett om hennes efternamn är taget eller äkta så är det synnerligen passande. Vissa tycker tydligen att det är för mycket blod men jag tycker att det är skönt med variation, ibland blodigt, ibland oblodigt à la pusseldeckare.

Så här efteråt känns Triptych lite som en dussindeckare, bra förvisso men ändå dussin. Samtidigt måste jag säga att det verkligen var spännande under läsningens gång och när boken var slut ville mitt huvud inte riktigt acceptera att läsningen var över, och det är ju också ett betyg i sig. Och jag ser fram emot att inom bara en liten vecka eller så påbörja läsningen av Faktur. Så mycket bättre kan det inte bli.

453 sidor
Utgivningsår USA: 2006
Serie: Will Trent bok 1
Förlag: Century

Andra om samma: Mi på Deckarhuset har svårt att släppa den,

Boken finns även på svenska med titeln Triptyk, utgiven av Telegram förlag och översatt av Jan Risheden.

Hjärtblad av Aino Trosell

(Denna bok ges ut av Norstedts förlag som också är min arbetsgivare.)

Inspirerad av Vasaloppet och Sveriges Radios romanpris, och inspirerad av en lagom svår förkylning, tog jag äntligen tag i mig själv och läste Aino Trosells Hjärtblad som legat på vänt alltsedan jag fick den signerad i höstas. Jag tyckte väldigt mycket om En gränslös kärlekshistoria och Hjärtblad är dess tvillingbok.

Hjärtblad handlar om Hulda, äldsta barnet i en fattig familj i byn Fors utanför Malung. Året är 1867 och de ack så svåra svältåren ska precis komma. De åren när skörden frös inne eller regnade bort flera år i rad så att man inte ens fick tillbaka utsädet. De åren när många dog av svält och dess effekter.

Man får följa Hulda under hennes uppväxt. När hon passar sina småsyskon, historierna hon får höra, när hon blir lillpiga och ska valla byns boskap hela sommaren. Tills dess att hon är en ung kvinna, ser han den där Lars för första gången och det spritter till i hjärtat, när modern dör och Hulda blir som mamma för sina småsyskon. Hon har det fattigt men det är egentligen en ganska bra uppväxt.

Så när hon kommer tillbaka efter en sommar på fäbodvallen har fadern tagit sig en ny kvinna. Han behöver en mor till sina barn, en kvinna i huset. Hon är änka och behöver en ny familj och ett hem. Det är varken konstigt eller ovanligt men Hulda känner sig sviken. Där vill hon inte bo kvar med den där människan, och hon bestämmer sig för att hon ska vandra söderut hon med, som så många andra kullor gjort före henne. Vandra till Mälarlandskapen och bli trädgårdskulla, roddarmadame eller tegelbärerska. Vad som helst, det spelar ingen roll – bara hon får komma bort från byn!

När jag skriver om bokens handling så känns den lite tråkig men under läsningen är den något helt annat än tråkig. Fattigskildringarna innehåller alltid en ljusstrimma och ett stråk av kärlek vilket gör det inte bara uthärdligt utan fint att läsa. Att följa Hulda under hennes uppväxt är trevligt och fängslande. Det här är en miljö och en tid som Trosell är mästare på att skildra. Hon gör det med så kärleksfull hand ända ner i detaljerna, alla dessa människor som nämns i de historier som berättas i historien.

Ett tydligt bevis på detta är när jag hittar mina halvsystrars släkting nämnd i boken. Lätta efterforskningar i deras släktbok lyckas ganska snabbt ge en trolig verklig person som stämmer överens med den som nämns i boken. Sånt gillar jag! Och när jag träffade Aino sa hon också att alla personer förutom huvudpersonerna har funnits på riktigt. Vilket mastodontarbete hon har gjort med researchen! Jag vågar inte ens föreställa mig alla timmar som hon har ägnat åt detta och åt att samla alla dessa berättelser som vävs in i berättelsen om Hulda. Det är folklivsforskning och en skatt, om än i skönlitterär form.

Det enda jag möjligtvis kan önska mig, förutom det som redan där finns, är en roman till om Hulda, eller varför inte två? Det hon går igenom under bokens sista tredjedel hade gott kunnat vecklats ut till en eller två ytterligare böcker, vilka jag med glädje hade läst. Men nu när Hulda-trilogin inte finns så tycker jag gott att du ska läsa Hjärtblad, särskilt om du på något vis har dina rötter i det svenska bondesamhället, och de har ju de allra flesta av oss.

462 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Förlag: Norstedts

Andra om samma: Bokmania tycker att den är mer än läsvärd, Bokbrus har lyssnat på ljudboken och gillar,

Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström

Om jag inte hade anmält mig till den där aka-porrbrunchen så hade jag nog aldrig kommit mig för att läsa Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. För det första för att jag inte hade den hemma, för det andra för att det jag hört om den gjorde att jag intresserade mig föga. Var det tur att jag nu fick en anledning att läsa den? Kanske det. Det var åtminstone intressant. Men är det verkligen aka-porr?

Elin bor i Gimo tillsammans med sin mamma. Pappan är död och mammans överklassläkt har de inte så mycket kontakt med. Elin tycker att Gimo är skittrist och inskränkt, rasismen växer hennes bästis Mehmet flyttar därifrån. Så hittar hon en broschyr om Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en privat internatskola, som tydligen alla i hennes släkt, inklusive hennes mamma, gått på och hon känner att hon också vill gå där. SSHL är hennes chans att komma undan Gimo, bli någon annan, kanske hitta sig själv.

Så börjar skolan och det är en radda av förhållningsregler, både skrivna och oskrivna och traditioner som ska bevaras. Elin gör en klassresa tillbaka till sitt överklassursprung kan man säga. Hon accepteras relativt lätt av de andra eleverna på skolan eftersom hon har rätt bakgrund och en anfader var med och grundade skolan, men accepterar hon de andra lika lätt? Var SSHL det hon egentligen sökte?

Först läser jag boken som aka-porr och blir besviken. Jag saknade suget i miljöer och personer, människor som lockar och en intrig som är spännande och gåtfull. Jag saknar att känslan av att vilja vara där. I relation till allt det jag saknar känns Hellströms bok platt och meningslös. Människorna är ointressanta och det finns egentligen ingen handling, ingen plot, utan boken är mest en inifrånberättelse i romanform om hur det är att gå på överklassinternat.

När jag väl accepterat att det är just det som boken är, börjar jag också se dess förtjänster. Börjar se bortom skildringarna av gods, dyra bilar och tonåringar som röker braj och snortar kokain. Börjar se kritiken av överklassen därunder, och det är intressant. Särskilt intressant är Elins egen familj, med mormodern som riktig överklasskäring och modern som velat ge sitt barn något annat än det hon själv fick. Elins mamma är den enda karaktär i boken som jag intresserar mig för. Hur hon försöker förändra och göra rätt, men hur svårt det är.

Absolut en läsvärd bok om man vill titta in hos överklassen ett tag, om det som för mig är en okänd värld. Den kan nog vara ganska bra att diskutera i läsecirkel också, eftersom den väcker en hel del frågor om klass och ärvda inställningar. Den är lättläst, snabbläst och bra när man väl förstår vad den har för avsikt att vara. Då glimrar den till.

303 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009
Förlag original: Forum
Pocketförlag: Månpocket

Andra om samma: Karin på En bokcirkel för alla gillar den också, Karin på Karmakult stör sig på Elin, Hyllan saknar också kittlingen, Lilla O gillar,

Överenskommelser av Simona Ahrnstedt

Även under läsningen av Överenskommelser av Simona Ahrnstedt så tänker jag att det här är en bok som jag borde avsky. Jag borde bli arg över de stereotypa karaktärerna, provoceras av den patriarkala strukturen som styr handlingen, himla med ögonen över att allt egentligen är så himla förutsägbart och jag borde kräkas över den smäktande kärlekshistorien som inte har några gränser överhuvudtaget. Men det lustiga är att det gör jag inte. Jag älskar det.

Hur går det till?

Överenskommelser utspelar sig i 1880-talets Sverige. Huvudpersonen Beatrice är en föräldralös 18-åring vars farbror förbarmat sig över henne. Han är en traditionernas man som tycker att kvinnan ska vara tyst och inte bry sitt lilla huvud med saker hon inte förstår. Framför allt ska kvinnan vika sig för mannens åsikt. Beatrice är uppvuxen med något helt annat men hennes val är att vika sig för farbrodern eller stå utan hem. Valet är ganska enkelt.

Tack och lov bor även hennes två kusiner där och dår är det framför allt den ett år yngre, och ack så undersköna, Sofia som är hennes bästa vän. Tillsammans har de nu blivit unga vackra kvinnor även om Beatrices fräknar och röda hår inte kan mäta sig med Sofias smärta midja och blonda svall. Tillsammans kläs de nu i sina vackraste klänningar och introduceras i de finare kretsarnas nöjesliv.

Målet med nöjeslivet är att Sofia ska träffa en rik, gärna adlig, man att gifta sig med. För Beatrices del ska hon bara hålla Sofia sällskap för hon är redan bortlovad till den äcklige och fruktansvärt gamle greven, men det vet hon inte om. Istället träffar hon på Seth, norrmannen med det barska sättet och de glittrande varma ögonen, han som munhuggs med henne och får henne att skratta, mannen som hon skulle vilja ha.

Hur kommer det sig att det här, trots att det låter så tacky, blir så bra? Varför älskar jag det? Varför blir jag pirrig i knäna och kär i Seth jag med? Varför kräks jag inte utan snarare kippar efter andan? Det är mig obegripligt.

Överenskommelser är en så stereotyp kärlekshistoria att det nästan är löjligt, men sättet Ahrnstedt skriver den på är magi. Jag kan inte säga det på något annat sätt.

Nu ska jag låna ut den till mamma. Det kommer att bli en hit.

379 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Förlag: Damm

Andra om samma: Två Johannor på Bokhora diskuterar och kallar det Jane Austen på speed, Eli ömsom grät och ömsom förbannade, Hyllan sträckläste och vill ha mer, En bok om dagen rekommenderar den varmt,

Nytt i livet = Nytt på Boktoka

Hurra! Jag har fått nytt jobb! Ansvarig för återförsäljarkommunikation på Norstedts förlagsgrupp står det på mitt visitkort. Exakt vad det innebär kommer det att visa sig så småningom. Just nu har jag fullt upp med att försöka förstå vad jag måste göra nu och vad jag kan göra sen. Och hur. Glöm inte hur.

Men den här förändringen innebär också att jag måste förändra mitt bloggande. Inte så mycket, men lite lite grann. Det vore naivt att förutsätta att jag helt utan undantag kan förhålla mig objektiv i relation till de böcker jag läser som det samtidigt är mitt jobb att bidra till ökad försäljning av. Framför allt så kan ni som läser här inte vara säkra på det.

Därför ändrar jag lite så här:

  • Jag slopar sifferbetygen rakt över. De texter på bloggen som är taggade med ett sifferbetyg får ha kvar det så länge, men jag sätter inte några nya sifferbetyg oavsett vilket förlag som ger ut boken.
  • Jag kommer att tydligt märka de inlägg som handlar om min läsning av böcker som ges ut av Norstedts förlag och Rabén & Sjögren, så att ingen kan undgå att se att en sådan koppling finns.

Jag fortsätter att skriva om mina läsupplevelser precis som jag gjort förut. Precis som tidigare kommer jag inte att blogga om allt jag läser. Precis som tidigare så kommer jag att läsa böcker från alla möjliga förlag. Jag menar – hur skulle jag kunna låta bli?

Nu testar jag så här ett tag. Hoppas ni inte har något emot det.

De som går igen av Marcus Sedgwick

Redan för några år sedan fick jag syn på My swordhand is singing av Marcus Sedgwick i hyllan på mitt dåvarande jobb. Omslaget var snyggt och titeln lockade. Baksidestexten utlovade vampyrer och den fick följa med hem. Många gånger fingrade jag på den och tänkte att snart, snart ska jag läsa den. Sen kom den ut på svenska på B. Wahlströms förlag, med samma snygga omslag, även om titeln De som går igen inte var lika snygg som originalet, och det var hög tid att läsa den.

Sedgwick har läst mängder av litteratur om framför allt östeuropeisk folktro kring vampyrer och har sedan kokat ihop en berättelse som utspelar sig på 1600-talet i ett ospecificerat östeuropeiskt land i en liten by som ligger någonstans inne i skogen.

Utanför den byn bor Peter och hans pappa Tomas. Utan att förklara varför bestämde sig Tomas för att de skulle bo på en udde mitt i älven, som han dessutom gjorde till en ö genom att gräva ett dike över udden. De håller sig mest för sig själva och försörjer sig som skogsarbetare och säljer ved till byn. Peter hoppas att de ska få stanna ett tag i den här byn, att de inte ska behöva flytta igen som de brukar. Han är trött på att alltid vara en främling och dessutom finns ju Agnes här.

Men det är något som inte stämmer. Tomas super och döljer något. Han fräser och hånar ryktena som går i byn om att folk som nyligen dött kommer tillbaka till sina familjer om nätterna. Folktro och skitsnack! säger han. Samtidigt är det något som verkar skrämma honom. Och vad är det egentligen som han döljer i träasken som han vaktar så noga?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte är helt nöjd med De som går igen. Kanske har det helt och hållet att göra med målgruppen. Kanske tänkte jag mig en något äldre målgrupp än författaren tänkt sig, eller vad boken passar som, för den kändes lite barnslig i sina skildringar av kärleken och för enkel på något vis generellt. Men om jag lämnar det bakom mig så tycker jag att det var uppfriskande att läsa något som utspelar sig på 1600-talet och jag gillar verkligen kopplingen till, och användandet av, folksägnerna. Det är nästan så att jag önskar att jag visste det innan jag läste boken, istället för att som nu få veta det i efterordet. Men det är nog enbart en vuxen aspekt på det hela. En 12-15-åring brydde sig nog föga.

202 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår England: 2006
Originaltitel: My Swordhand is Singing
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: B Wahlströms

Andra om samma: Boktokig ger den 4+,

Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat

Jag minns en tid då jag tyckte att jag läste så många böcker som handlade om intelligenta brådmogna flickebarn. Kanske går det vågor i tematiken för nu tycker jag att jag mest läser om vackra men ack så olyckliga och galna kvinnor. Kanske överdriver jag en smula för när jag försöker finna alla dessa böcker om vackra men ack så galna kvinnor i min läslogg så måste de ha rymt. Kvar är Smitning av Dominique Dyens. Känslan finns ändock där.

Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat handlar om en kvinna i 30-års åldern. Det är hon som skriver texten man läser och hon skriver den till ett du, en man som är relativt ny i hennes liv, en man som hon vill förklara vem hon är för, förklara allt.

Det hon börjar med att förklara är att hon inte har några fullt utvecklade äggstockar och aldrig kommer att få. Hon är steril och hennes superkvinnliga sexiga kropp har lockats fram med hjälp av hormoner. Den kropp som män åtrår och kvinnor avundas finns egentligen inte eftersom den inte är äkta, den är inte hon. Så resonerar hon i alla fall själv.

Inuti den där åtråvärda kroppen finns en människa som flyr. Hon reser över världen för att slippa stanna upp och möta sig själv. Hon flyr människor som kan tänkas vilja komma henne nära, vilja lära känna henne, förstå henne. Hon flyger över världen för att finna ett ställe där hon kan avsluta sina dagar, för avslutas måste de. Men det var innan hon mötte dig.

Ingen riktig kvinna är en djupt tragisk bok. Huvudpersonen definierar sig själv enbart utifrån vad hon inte är, dvs en fertil kvinna. Och eftersom hon inte är fertil så ser hon inte sig som kvinna heller. Hon kan inte få barn, alltså är hon ingen. Samtidigt säger hon att hon känner sig lättad över detta faktum. Barn verkar inte ha lockat henne. Men varför låter hon sig då definieras av något som hon varken har eller ville ha? För att samhället definierar henne så? Har hon inget värde som kvinna om hon inte kan få barn? Att hon själv inte vill spelar ingen roll?

Intressanta frågor men det är likväl en bok som jag inte blir klok på. Den är kort och sidorna är glest satta, så det är en mycket kort roman, kanske egentligen en novella. Och kanske är det så att jag hade behövt en längre text för att på allvar förstå denna trasiga kvinna, hennes motiv och sorger. Som det är nu blir jag mest irriterad, och missförstå mig rätt, inte på boken i sig, utan på synen att kvinnan blir hel först i och med ett barn. Hur moderna måste vi bli innan vi kan få slippa det här? När skulle den här boken få heta En riktig kvinna och handla om en infertil kvinna som gläds och lever livet?

171 sidor
Utgivningsår Sverige: 2011
Utgivningsår Frankrike: 2009
Originaltitel: Une Femme sans qualitéts
Översättning: Cecilia Franklin
Förlag: Sekwa

Andra om samma: Bernur tycker det är en riktigt vass roman,

Välkommen till Boktoka

Det här är en sida om böcker och om min läsning. Om det jag vill läsa och vad jag har läst. Mest om det jag redan har läst förstås. Söker du något särskilt finns både sökfältet ovan, och kategorier och författare listade nedan.

Jag har jobbat inom bokbranscheriet sedan 2003 och har sedan mars 2011 en tjänst som ansvarig för återförsäljarkommunikation på Norstedts förlagsgrupp.