Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

Om jag skulle definiera mig själv utifrån vad jag inte är, så skulle en av de första sakerna jag säger vara att jag är inte en människa som springer. Inte långt i alla fall. Inte uthålligt och verkligen inte frivilligt och med glädje. Andra fysiskt ansträngande aktiviteter kan jag utföra men springa är inte min grej.

Ändå var det med nyfikenhet jag tog mig an Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Kanske var det av nyfikenhet på hur en springande människa tänker egentligen, eller så var det av nyfikenhet på herr Murakami. Oavsett det så var det intressant läsning som gav mig mer än bara prat om löpning.

Men egentligen är det just prat om löpning som den här boken huvudsakligen innehåller. I längre dagboksliknande texter berättar Murakami om sina problem, resultat och tankar kring löpning. Hur han lägger upp träningen inför olika maratonlopp, hur och varför han tröttnar och byter spår, och hur han sedan kommer tillbaka till löpningen igen.

Som en parallell till löpningen berättar han även om sitt liv före författandet och senare som författare, om sin personlighet och hur både löpningen och skrivandet egentligen är utslag för samma slags personlighet – den uthålliga.

Och som ett tecken på just sambandet mellan den uthålliga författaren och långdistanslöparen skriver Murakami att ”(n)är det känns som att jag skulle kunna skriva ännu mer, lägger jag beslutsamt ner pennan. Då blir det lättare att sätta igång igen nästa dag.” Exakt samma sak sa långdistanslöparen Rune Larsson men då angående just löpning. Och det var en tanke jag fann fascinerande redan när jag höre Rune för några år sedan. Nu har den på allvar satt sig.

Murakamis bok är lättläst och lättillgänglig. Johanna L på Bokhora sa att det var en bra ingång till Murakamis författarskap och det har hon rätt i. Nu var det förvisso inte det första jag läst av Murakami och det kanske också var bra. Nu hade jag något att fästa det vid.

En trevlig bok som var överraskande intressant även för en ospringanda personlighet. Där fanns så mycket mer och den gör mig verkligen sugen på att läsa fler böcker av honom. Så det ska jag.

218 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Utgivningsår Japan: 2007
Originaltitel: Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto
Översättning: Eiko Duke och Yukiko Duke

Andra om samma: Björn på Dagens bok fick lust att springa (det fick inte jag), Martin Ackerfors sträckläste, Ellen på Owlit tyckte det som vanligt var en njutning att läsa,

Norstedts gav ut den.

Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff

Ibland är det svårt att skilja verkligheten från fiktionen. Som dygnet när jag hetsläser Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff och bläddrar lite i Allas under tiden jag väntar på tevattnet på jobbet. En helsidesartikel handlar om en ung tjej vars fd kille tränger sig in på hennes jobb och nästan dödar henne. Då verkligen inser jag att det som Grebe & Träff skriver om händer varje dag, i ett hem närmare mig och dig än vi vill tro.

Bittrare än döden är den andra boken om psykologen Siri Bergman. Man kan läsa den utan att ha läst den första boken Någon sorts frid, men liksom i de flesta andra deckarserier så klarar sig det aktuella fallet alldeles fint utan kunskap om de tidigare delarna, men berättelsen om Siri får man absolut mest ut av om man har läst även den första boken.

I den här boken får Siri och hennes kollega Aina ett uppdrag att hålla i en självhjälpsgrupp med fem våldsutsatta kvinnor. De är unga och gamla, misshandlade av styvfäder, sambos och makar. En försöker lämna sin man eftersom han nu inte nöjer sig med att slå henne, utan ger sig på barnen. En försöker förlika sig med att hon gav 30 år av sitt liv till en man som slog henne. En är fortfarande svart inombords i sviterna efter en våldtäkt och så arg på sig själv och på dem som gav förövaren alibi.

Och så är där Kattis, en ung kvinna vars fd pojkvän Henrik förföljer henne, trots att han hittat en ny tjej, trots att Kattis polisanmält honom för misshandel. En kväll dyker Henrik upp utanför mottagningen och vill prata lite med Siri.

Siri själv har det inte så lätt. Hon kämpar med alkoholen och med sina rädslor för att binda sig vid en annan människa. Polisen Markus vill bilda familj, vill vara nära och ett. Siri vill inte träffa hans familj och kvävs när han ligger så nära och när han är där hela tiden.

Jag tyckte att den första boken av systrarna var en mycket god deckare, särskilt för att vara debut. De följer upp det fint med Bittrare än döden som är på samma nivå som den första (även om betyget på denna blir en stark trea). Ett flertal gånger under läsningen reagerade jag på att språket var välformulerat och fint, att språket fanns där för njutning och inte bara för att föra handlingen framåt.

Greppet med en psykologmottagning som nav för en deckare känns fräscht och även om Siri har alkoholproblem som väl matchar deckarschablonen så köper jag det konstigt nog. Och även om handlingen till stor del uppfyller en annan av mina allergier så köper jag det också. Det är således något visst. En rolig sak just med anledning av att det handlar om en psykolog, är väl texten “psykologisk spänningsroman” som står på omslaget. Vad de måste ha gillat dubbeltydligheten i det!

Och sen detaljen som jag bara älskar! Jag är så glad att jag läste böckerna i exakt den här ordningen för annars tror jag inte att jag hade upptäckt det hela. Jag läste alltså Människohamn precis innan Bittrare än döden (text om Människohamn kommer när jag haft läsecirkeln). Människohamn utspelar sig på den fiktiva ön Domarö (och jag har googlat och kollat – den finns inte). I Bittrare än döden kommer en av bifigurerna från just Domarö i Stockholms skärgård. Gillar, tycker om, älskar såna intertextuella blinkningar. Mer sånt önskar jag mig och tack deckarsystrarna för det!

Bittrare än döden är en bra deckare i svensk tradition. Bättre än många andra av de andra större namnen jag läst. God underhållning, passar för sträckläsning, och har dessutom ett språk som är bättre än många andras. Så om du inte läst den första boken Någon sorts frid så är det hög tid för det så att du kan läsa den här sen.

395 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010
Serie: Siri Bergman bok 2

Andra om samma: Boktipsaren tycker att det blir tråkigt, Bokbabbel tycker att den väcker rätt sorts obehag,

Wahlström & Widstrand gav ut den.

Vålnader av Joe Hill

Jag har gnällt över novellformatet förut. Det passar inte riktigt mina läsvanor; jag behöver längre textavsnitt och har inte lust att börja på nytt av samma författare direkt på det jag precis läst ut. Det gäller även noveller dessvärre. Det innebär oftast att det tar ganska lång tid för mig att läsa ut en novellsamling. Istället blir det en större mängd romaner avverkade under tiden.

Men till slut blev jag klar med Vålnader av Joe Hill, efter kanske ett år av stötvis läsande. Antagligen bidrog också den varierande kvalitén till att jag inte plockade upp den alls periodvis.

Vålnader innehåller 15 noveller varav den sista är en längre novell om 60 sidor. Vissa av novellerna är klassiska skräcknoveller och de tycker jag är minst bra. Dem läser jag med tålamod och hastighet för att komma vidare till något förhoppningsvis bättre.

Och bättre finns det sannerligen också. Så sjukt skumma berättelser där Hill skickligt lyckas få mig att på kort tid acceptera helt absurda saker. Som novellen Uppblåsbare Art om pojken som har en bästis som har en genetisk defekt och föddes uppblåsbar. Det ställer förstås till med en hel del problem. Art är extremt känslig och bär alltid med sig ett reparationskit för cykeldäck om det skulle råka gå hål på hans kropp. Och det sjuka är att jag tror på det fullt ut! Riktigt riktigt bra!

Mysig är novellen I biosalongens mörker om ett olyckligt spöke på en gammeldags biograf. Novellen Min faders mask är psykadeliskt rubbad men intressant och fängslande. Och när jag kommer till slutet av den sista långa novellen Morris papplabyrint så vet jag inte längre varför jag haft invändningar tidigare. Efter Morris vill jag bara läsa mer, men då är det ju slut.

Morris papplabirynt är för övrigt värd ett särskilt omnämnande. Jag tänker faktiskt inte säga så mycket om handlingen eftersom det är lätt att snabbt spoila den, men väldigt läsvärd tycker jag. Och har du inte lust att läsa hela samlingen så ta en halvtimme, gå in på närmaste bibliotek som har Vålnader inne och sätt dig ner en stund och läs åtminstone novellen om Morris.

Betyget blir svårt. Vissa noveller är solklara tvåor, andra treor, vissa fyror och Morris en femma. Det får bli en stark trea som kompromiss, men med kommentaren att vissa noveller är synnerligen läsvärda.

384 sidor
Utgivningsår Sverige: 2008
Utgivningsår USA: 2005
Originaltitel: 20th Century Ghosts
Översättning: Gabriel Setterborg

Av Joe Hill har jag även läst En hjärtformad ask.

Andra om samma: Hieronymus på Den döda zonen håller också Art kär, Bookofmiri tyckte också att det tog sig mot slutet,

Norstedts gav ut den.

Elsas mode av Sofi Fahrman

Vissa böcker är mer eller mindre inom mitt vanliga upptagningsområde. Man kan lugnt säga att Sofi Fahrmans Elsas mode är långt utanför mitt ordinarie upptagningsområde. Som att en förstagluttare skulle få gå skola i Kalix på ett ungefär. Visst blogg jag och läser bloggar men aldrig modebloggar. Jag förstår mig inte på modevärlden så enkelt är det. Men ibland behöver man vidga sina vyer. Jag gjorde det med Campingland av Josefin Olevik och nu gör jag det igen med Elsas mode.

Elsas mode är vad jag förstår en roman som är fiktiv såsom romanbyggen har en tendens att vara, men att den ligger ganska tätt intill Sofis eget liv utan att vara identiskt. Boken börjar med att 21-åriga Elsa kommer hem från New York till lilla Borås. New York var hennes nya hem men hon kunde inte stanna längre eftersom hennes turistvisum gick ut. Nu är hon hemma i Sverige igen och vet inte vad hon ska ta sig till.

Men Elsa är inte den som ligger på latsidan. Redan på flyget hem berättade hon om sina superskills (göra lattelöv, ha elefantöron, extrem modekoll etc etc) och fick ett telefonnummer av mannen bredvid. När hon ringer numret får hon genast ett jobb på ett café på Östermalm i Stockholm. Nu måste hon genast flytta dit! Och tack och lov att hennes bästis Maria redan bor där.

Att göra lattelöv är dock inte den Elsa vill göra för tid och evighet och snart startar hon en modeblogg – Elsas mode och försöker att komma in på Berns modevecka vilket är svårt. Föga anar hon att hon bara ett halvår senare ska ha en av Sveriges mest lästa modebloggar och dessutom fått Sveriges sexigaste modesingel i säng.

Nu hoppas jag verkligen att Fahrman överdrivit en hel del och att Elsa är långt mer puckad och impulsiv än hon själv, för Elsa är sannerligen ingen tjej jag gillar. Precis som när jag läste En shopaholics bekännelser så skäms jag å huvudpersonens vägnar. Vill vid ett par tillfällen inte läsa vidare över huvud taget eftersom jag bävar för fortsättningen och ärligt – jag önskar denna Elsa ingen som helst välgång för jag tycker inte att hon förtjänar den. Hon beter sig riktigt illa och dumt inte en gång, utan flera.

Men samtidigt så är boken förvånansvärt välskriven. Mycket bättre än jag väntat mig. Jag tycker att sidorna med modefoton kunde lämnats därhän, men att sidorna med foton från Elsas blogg lättar upp läsningen och gör att läsaren hänger med i vad som händer på bloggen utan att det behöver skrivas in i löpande text. Det är snyggt gjort helt enkelt. Och på sätt och vis så är det också snyggt gjort att lyckas få mig att skämmas som jag gjorde.

Jag tror att Elsas mode är helt rätt sommarläsning för modebloggande/läsande tjejer i alla åldrar. Man får ganska stor inblick i hur det kanske går till både på modevisningar, bland modebloggare, i viprummen runt Stureplan och hos överklassen. Om det är helt sant är en annan fråga, men ganska kittlande är det onekligen. Det nämns så många klädmärken, modebloggare och modepersonligheter att jag inte kände igen en hundradel tror jag. Men det gör mig inget. Men om du tror att du kommer att känna igen ganska många och gärna vill veta mer, så är Elsas mode absolut en bok för dig.

Nu tror jag att jag ska sätta Elsas mode i händerna på en vän som jobbar på Riche, så får hon läsa de delar som utspelar sig där och berätta sen hur sant det är. Ska se om jag kan övertala henne att läsa…

309 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009

Andra om samma: Jessica på Bokhora skämdes också, Emelie på Dagens bok tycker att det är för tillrättalagt, Bokbabbel rycks med, Emelie på Bokbloggen gillade inte heller Elsa,

Norstedts gav ut den.

Och så en länk till Elsas modeblogg.

Faithful place av Tana French

Tana French har ett särskilt sätt att binda ihop sina böcker, ett sätt som är genialt och fräscht på så vis att varje bok har en ny vinkel. Ingen risk här att man hinner bli trött på hjälten, för det är en ny i nästa bok, samtidigt som den personen inte är ny för läsaren. I hennes första deckare Till skogs (In the Woods) hade Rob huvudrollen men där fanns också Cassie, hans närmaste kollega. I andra boken Okänt offer (The Likeness) är Cassie huvudperson, Rob förekommer om än sparsamt medan Frank finns där som den rejält jobbiga chefen. I den tredje boken Faithful Place har Frank huvudrollen.

Det här gör att man inte nödvändigtvis behöver läsa böckerna i ordning, men de vinner verkligen på det, även om jag nu när jag tänker efter inser att varken Cassie eller Rob finns med i den här boken. Men genom Okänt offer kände jag redan till Frank och det gjorde nog min läsning av Faithful Place ytterligare snäppet bättre. Jag hade ju redan bilden av Frank som ganska svinig och pushig karl. Nu fick jag komma honom innanför pannbenet. Och det var en oväntat angenäm uppevelse.

Frank är skild sedan något år och har en dotter som heter Holly. Hans fd fru Olivia är advokat medan han själv är snut med arbetarbakgrund. Förvisso har han kommit sig upp men uppväxten på Faithful Place sitter som en tatuering i hans ansikte hur mycket han än gjort för att förtränga den. Han har ingen kontakt med sin familj förutom systern Jackie som ringer honom med jämna mellanrum för att uppdatera honom om föräldrarna och syskonen.

Själv har han inte varit där och hälsat på sedan han drog den där natten för 22 år sedan. Den natten då han stod och väntade på att hans stora kärlek Rosie skulle smita ut från sitt föräldrahem och rymma med honom till ett liv i England. Ett liv i kärlek. Men Rosie kom aldrig och när Frank går till Faithful Place nr 16, ett ödehus som blivit tillhåll för gatans ungdomar och deras alternativa mötesplats, hittar han ett avskedsbrev som han tror är lämnat till honom. Han väntar några timmar till men när hon inte kommer åker han själv, men han fortsätter alltid att titta efter henne och hoppas att hon en dag ska kontakta honom igen.

22 år senare ringer Jackie och berättar att några polska byggjobbare som ringer i nr 16 har hittat en resväska i skorstenen. En väska som visar sig innehålla Rosies födelsebevis, kläder, walkman och deras biljetter till Englandsfärjan. Väskan står nu hemma hos Franks föräldrar och Jackie ber honom att komma hem och ta sig en titt, och bestämma vad de ska göra med den.

Så Frank åker tillbaka hem fast han verkligen inte vill. Han tänker att det bara ska bli en snabb visit. Titta på väskan och dra. Istället kommer gamla konflikter åter upp i ljuset och bollar som blivit grå av ålder börjar rulla igen.

För mig är det inget snack om saken. Tana French är det bästa jag hittat i deckarväg och en ren njutning att läsa. Hennes språk, sättet att gestalta personerna och de konflikter hon skildrar gör att det är lika mycket roman som deckare, vilket för mig blir den allra bästa sortens deckare.

Nu läste jag Faithful Place på engelska vilket gjorde att jag hade lite större motstånd än med de tidigare två böckerna. Läsningen tog lång tid och krävde att jag var hyfsat alert. Men jag njöt från första raden. Hon har något alldeles särskilt som gör att jag slukar och älskar det.

Sen är det intressant att Frank på ytan egentligen är som de flesta andra manliga poliser. En jobbig jävel som har problem med kvinnor och med sig själv, strular till det mesta och går sin egen väg för att lösa det brott han ställts inför. Hans chefer tycker att han är en jobbig jävel men kan inte blunda för de resultat han når. Känns det igen från någon annan deckare? Typ tusentals. Det intressanta här är att jag inte tänker en enda gång på detta under läsningen. French får mig att förstå Frank, acceptera honom och framför allt älska honom. Han är en buse men han är ju god. Och han är ju Frank.

En sak jag tänkte på under läsningen var att French inte bara lyckas få mig att förstå Franks agerande, utan även de människor som lever runt omkring honom. Hon lyckas tamejfan skapa trovärdiga bakgrunder och bevekelser för hela bunten. Även för den person som sedan visar sig ha begått brottet. Och det är snyggt.

Särskilt snyggt tycker jag att det är i relation till alla de deckare som har den galne seriemördaren som skurk. För mig känns det som en så enkel utväg, medan French skapar personer med djup som inte är galna utan är produkter av sin bakgrund och sin omgivning, som misströstar och inte finner någon väg ut. Såna deckare vill jag läsa mer av och det är det jag hela tiden hoppas hitta. (Ett av de andra fåtal tillfällen detta skett är faktiskt i Camilla Läckbergs Predikanten.)

Till min sorg hittar jag ingen information om någon ny French, men det är väl alldeles för tidigt med tanke på att Faithful Place släpptes så sent som i juni 2010. Jag får helt enkelt lugna mig och leta vidare på annat håll så länge.

Om jag inte varit tillräckligt tydlig så kan jag sammanfatta allt ovan med att det här är, enligt mig, den bästa deckarförfattaren just nu, och har du inte läst henne så är det dags. Det spelar nästan ingen roll om du gillar deckare eller inte, för man får så mycket mer än mord på unga flickor och en galen seriemördare.

435 sidor
Utgivningsår Irland: 2010

Den perfekta läsordningen:
In the Woods – Till skogs
The Likeness – Okänt offer
Faithful Place

Andra om samma: Helana på Bokhora älskar liksom jag,

De oförglömliga av Gabriella Ahlström

Det är lustigt att så många böcker jag läst den senaste tiden har den slutna anstalten och tiden hos psykiatern som utgångsläge. Det var Svantjuvarna av Elizabeth Kostova och Svedd av Sandra Gustavsson. Nu är det De oförglömliga av Gabriella Ahlström. Jag vill på intet sätt mena att de härmar varandra, för i så fall var Ahlström före åtmistone Gustavsson, utan jag tycker bara att det är lustigt att de hopat sig så i min läsning. Jag som efterlyst samband mellan böckerna jag läser, får plötsligt mitt lystmäte med råge.

De oförglömliga handlar om Fredrika, äldsta dottern till en berömd svensk skådespelerska, som i sin tur var dotter till en ännu mer berömd svensk skådespelerska. I relation till de grandiosa aktriserna kan inte Fredrika inte annat än känna sig som ett misslyckande. Inte nog med att hon inte är vacker, hon är dessutom tillbakadragen och tyst. Väntade på sin tur att bli uppmärksammad, sin minut av moders uppmärksamhet mellan spegeln och teatern och lillebroderns raseriutbrott.

Även som vuxen känner Fredrika hur hon hela tiden enbart existerar i relation till sin familj. Fadern tar med henne på fågelskådarutflykter men reglerar exakt hur man ska titta på fåglarna, inga fåniga protokoll och tävlingar om vem som sett flest arter. Och när Fredrika börjar teckna med en millimeterprecision så räknar modern det aldrig som konst, för det är ju bara exakt återgivande, inte något konstnärligt uttryck. För att inte tala om brodern, Simon, utlevande, teatralisk, en skådespelare som sin mor och mormor, men samtidigt en person med ett hål och en ilska i sig, som inte kan klara sig utan sin syster.

När Fredrika så flyttar till Paris för att lära sig franska, teckna de sista teckningarna till en svensk fågelguide och där både finner en god vän, den stora kärleken och till sist en skärva av den människa som skulle kunna vara hon själv när inte familjen är där och pockar, bestämmer och tycker.

Kan det vara så att Fredrika ska få vara lycklig för en gångs skull? Nej, det kan det inte. Simon kan inte låta henne få något som han inte har, och han har inte den där lyckan.

Det är svårt att sätta fingret på mitt intryck av De oförgömliga. Det är onekligen en välskriven debutroman, med en ofta otäckt exakthet och träffsäkerhet i beskrivningarna av de olika människorna och deras inbördes relationer. Ofta tänkte jag att ”ja! så där är det” och det kändes så verkligt att jag hade svårt att föreställa mig att det var en roman jag läste. Mycket mycket snyggt!

Och samtidigt var det något driv som saknades. Det var inte så svårt att lägga boken ifrån sig och jag drogs inte till den för att fortsätta min läsning. När jag väl läste gick det långsamt framåt, texten mastig och trögflytande men utan de negativa undertexterna. Det gick helt enkelt långsamt att ta sig framåt.

Samtidigt var den intressant och särskilt det, som jag upplever det, öppna slutet gör att det är en bok som jag gärna vill diskutera med någon annan som också läst den. På så vis är det också en perfekt läsecirkelsbok. Det finns onekligen en hel del att diskutera i den här romanen. Relationerna, personerna, och så sanningen, vems sanning är det som utgör romanen?

Det här är en roman av en sort som det tyvärr finns ganska många av; ett riktigt gott romanbygge, med intressant intrig och skickliga personteckningar. Tyvärr eftersom jag anar att Ahlströms roman drunknat i floden av goda romanbyggen. Tyvärr eftersom jag tycker att det är så pass välskrivet att hon förtjänar fler läsare än jag tror att hon fått.

Så jag hoppas på att Ahlströms nästa roman ska bli snäppet bättre så att den höjer sig över romanfloden, och att hon ska få fler läsare för det tycker jag verkligen att hon förtjänar. Eller läs den här om du inte har gjort det.

342 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009

Andra om samma: Johanna L på Bokhora tycker att startsträckan var lite väl lång, Miss Falk skriver: välskriven men tunt innehåll, Biblioholica tyckte att det var en riktigt fin svensk debut,

Norstedts gav ut den.

Människor som gått till överdrift av Kalle Lind

När Människor som gått till överdrift av Kalle Lind kom i min ägo för ett par månader sedan, började jag läsa den på en gång. Men eftersom detta är en bok som man antingen läser valda delar av, lite här och lite där, eller kortare bitar i taget, så är det inte en bok man slukar på några dagar. Jag har haft den som snuttläsningsbok i hemmet, lite vid läggdags, lite då och då, och som sådan är den synnerligen passande.

På samma sätt som Linds förra bok Människor det varit synd om, så är det här en bok som i kapitelvis fokuserar på olika människor eller företeelser. I förra boken var det människor som det antingen varit synd om, eller som själva tyckt det. I den här boken är det människor som gått för långt på något vis.

Det handlar om Lou Reeds föräldrar som försökte bota sonens homosexualitet med elchocker, Paul McCartney som värnade om miljön men flög i eget privatplan när han hade lite bråttom, Bosse Parnevik som inte kunde sluta göra TV-program om sig själv, etc etc.

Lite här och lite där med andra ord, och på så vis är det väldigt underhållande och även allmänbildande. Om jag hade invändningar mot hur Lind handskades med sanningen i förra boken så är han mycket tydligare denna gång med när han fabulerar fritt och källhänvisningar. Det är mycket bra!

Vissa kapitel känns dock lite dåligt bearbetade. Ibland handlar det om flera personer i texten fast bara en står i rubriken. Det blir lätt förvirrande särskilt som det är personer som har liknande namn (Kapitel 3 om Anita Lindblom som även innehåller text om Anita Ekberg t ex). Vissa kapitel saknar en tydlig poäng och jag undrar lite varför de är med alls. Kanske behövdes de som utfyllnad?

Men när Lind är bra så är han briljant! Den förra boken om folk det var synd om, kunde gå över anständighetens gräns ibland, men den här boken balanserar inte alls på samma sätt, antagligen beroende på inriktningen på boken.

Allra bäst gillar jag texterna om Lou Reed (där Lind ironiserar över homofobi) och om författaren Stig Larsson. Liksom i förra boken är Lind som bäst när han låter en enskild persons agerande blomma ut i funderingar kring ett samhällsfenomen, gärna i kombination med religion.

Nu funderar jag över om det kan tänkas finnas material till en tredje volym på samma tema. Om det finns det så är det helt säkert att jag kommer att läsa den också.

270 sidor
Utgivningsår Sverige: 2010

Andra om samma: Clas gröna blogg tycker Lind skriver bättre och bättre, Johan Wirdelöv på Dagens bok tycker inte riktigt att det håller måttet,

Roos & Tegnér gav ut den.

Min mamma är en persisk prinsessa av Sanna Sjöswärd

Jag tänker på de vänner och bekanta jag har som är adopterade när jag läser Min mamma är en persisk prinsessa av Sanna Sjöswärd. Tänker på att det kan bli så olika och att varje öde verkligen är unikt. Men jag tänker också på att Iran för mig inte är ett land som man adopterar barn ifrån. Iran är för mig ett land varifrån hela familjer invandrar.

Sanna Sjöswärd hette från början Farzaneh när hon föddes i Iran 1973. Hon blev inlämnad till ett barnhem när hon fortfarande var liten, och adopterades tillsammans med en tvåårig pojke av ett svenskt par när hon var fyra och ett halvt år gammal. Hennes adoptivbror som fick namnet Peter var tillräckligt liten för att knyta an till de nya föräldrarna, medan Sanna var tillräckligt stor för att ha minnen från barnhemmet och för att ha blivit lämnad tillräckligt många gånger för att inte våga knyta an igen.

Uppväxten blev jobbig, inte bara annorlunda i skolan utan även avsaknaden av villkorslös kärlek hemma. Hon fick höra att om hon inte gjorde som adoptivmodern sa så skulle hon inte bli älskad, utan kanske till och med hemskickad till Iran. Istället söker Sanna modersgestalter i andra vuxna kvinnor i sin närhet, vilket gör att adoptivmodern känner sig än mer misslyckad som förälder. En ständigt nedåtgående spiral.

När Sanna är drygt 20 år gammal får hon hjälp av ett par med kontakter i Iran. De ser till att en artikel skrivs om Sanna med ett fotografi av henne som barn. Några månader senare ringer telefonen hemma hos Sanna och i andra änden är hennes biologiska syster och mor.

Att möta sin biologiska familj är inte så enkelt som man kan önska. Förutom den stora kulturskillnaden finns där Sannas funderingar kring varför just hon blev bortlämnad och moderns skuld och skam över att ha lämnat sitt barn.

Berättelsen känns snabbt berättad, ibland talspråklig, men det gör också att den är snabbläst och driven i sin enkelhet. Historien om barnet som söker sitt ursprung är smärtsam och ibland får jag en klump i halsen när det är extra laddat. Jag är en sucker för den typen av berättelser, och det här var sannerligen inget undantag.

Men om jag trodde att jag skulle få en berättelse om det tårdrypande lyckliga återseendet så hade jag fel, för det är inte enbart en berättelse om att söka sitt ursprung utan också en skildring av Iran idag. Hur kvinnorna är totalt underkastade männen, men att männen också är fast i samma könsroller och kanske inte vet något annat sätt att förhålla sig. Sannas bok ger ett förtvivlat och argt vittnesmål om kvinnor som hatar och män som slår, och sen åker till sin andra hustru.

Det är en angelägen och viktig bok, både om den mindre lyckliga adoptionen och om det persiska samhället, som inte bara finns i Iran, utan även här i Sverige. För mig blir Sjöswärds bok ett sätt att försöka förstå. Sämre anledningar finns sannerligen för att läsa en bok och det finns många fler anledningar än så, att läsa den här.

281 sidor
Utgivningsår Sverige: 2009

Andra om samma: Bokhunger på Barnboksbloggen tycker att det är en oerhört stark skildring, Violen gillar,

Norstedts gav ut den.

One day av David Nicholls

Jag vet inte längre var jag läste om One Day av David Nicholls först. Kanske var det på Bokhora, kanske någon annanstans. Var det än var – tack!

One day handlar om Emma och Dexter, från det att de träffas på kvällen efter sina respektive examen från universitetet. Det är den 15e juli 1988 och livet har precis börjat. Dexter är överklass och tar en ljus framtid för given, men först ska han ut och resa ett år eller två. Emma kommer från en medelklassbakgrund, är intresserad av litteratur och teater, och tänker sig att hon genom sitt skrivande ska försöka förändra världen. Ja, kanske inte hela då, men om hon kan påverka en liten liten bit av det som är närmast omkring henne så är hon nöjd.

Emma har varit förtjust i Dexter länge. För Dexter är Emma en i raden av många tillfälliga flickor, ju tillfälligare desto bättre. Och även om det onekligen är något speciellt med kombinationen Emma och Dexter, Dexter och Emma så ska han ju faktiskt ut och resa, och hon ska ju förändra världen.

I nästa kapitel får vi möta Emma och Dexter samma dag ett år senare. Och så fortsätter det i tjugo år framåt.

Det skulle kunna bli ganska konstigt och styltigt men genom kommentarer och bisatser får läsaren information om vad som hänt sedan sist. Det är en välskriven bok med mycket värme för sina två huvudpersoner, även om jag måste säga att jag tyckte det var lite jobbigt ibland när de inte mådde så bra. Vid ett tillfälle var jag tvungen att lägga bort den, jag ville inte läsa vidare, ville inte att det skulle vara så där, så då läste jag en bok emellan och tog sen nya tag. Och bara det att det berörde så illa att jag var tvungen att lägga bort, borde ju vara en kvalitetsstämpel i sig? Eller?

På något vis så känns det som att det här är en bok som jag borde tycka väldigt mycket om, men jag har svårt att sätta fingret på om jag verkligen gjorde det. Det är absolut en bra bok, kanske mycket bra till och med. Jag skrattade ofta när jag läste, jag fick klump i halsen. Samtidigt så fanns det oftast inget sug efter att läsa vidare. Jag ville inte bara läsa ett kapitel till.

Men jo! Det här är en bra bok, en fin berättelse om två människors relation och utveckling från nykläckta vuxna till begynnande medelålder. En bok som jag gillade och som jag absolut tycker är läsvärd. Och nu ska den ju komma på svenska i november 2010, på det nystartade förlaget Printz Publishing (hemsidan under uppbyggnad).

Och då har du ingen ursäkt att låta bli. Faktiskt.

435 sidor
Utgivningsår England: 2009

Andra om samma: Helena på Bokhora älskar ihjäl den, Booksoverpsychos gillar verkligen upplägget och berättar mycket mer om handlingen än jag gör, Bokbabbel blir glad, ledsen och irriterad om vartannat men gillar, Holly Hock tycker att den är helt underbar,

Den gula hästen av Agatha Christie

Jag trodde i ärlighetens namn att de deckare av Agatha Christie som stod i min oläst-hylla egentligen var lästa under min deckarfrenesi på högstadiet och att jag bara inte kom ihåg att jag läst dem. Men när det kommer till Den gula hästen så tror jag faktiskt inte att jag läst den förut. Helt säker är jag dock inte.

Den gula hästen handlar varken om Poirot, miss Marple eller den där journalisten som jag har för mig att har huvudrollen ibland, utan om författaren Mark Easterbrook som av någon outgrundlig anledning ramlar in i denna mordhistoria. Den som kan sin Christie märker dock att ett flertal karaktärer från andra av Christies skapelser finns med som bifigurer här.

Gåtan dras igång av att en kvinna ligger för döden och kallar till sig en katolsk präst för att lätta sitt hjärta. Det hon berättar precis innan hon dör får prästen att blekna. Han skriver en lista över de namn kvinnan nämnt och lägger i sin sko eftersom han har hål i fickan. På vägen därifrån blir han ihjälslagen och till synes rånad eftersom hans fickor är totalt länsade. Men polisen hittar listan och börjar att fundera.

Samtidigt på ett fik i Chelsea blir Mark Easterbrook vittne till ett gräl mellan två unga rika kvinnor som slutar med att den ena drar den andra i håret så att tussar lossnar. Tydligen bråkar de om en man och några dagar senare får Mark veta att den ena av dem är död.

Ett par dagar senare ska Mark hem till sin nyliga avlidna gudmors hus för att hämta sitt arv och stöter då ihop med en man som snokar i trappuppgången. Mannen visar sig vara rättsläkare och är ute och undersöker namnen på prästens lista. Och på listan står Marks gudmor. Detta resulterar i att Mark drar igång en egen utredning där han följer rykten han hört om ett ställe kallat Den gula hästen, där man visst ska kunna beställa mord som utförs över telepati.

Att läsa Den gula hästen känns som att kliva in i en film från 1960-talet. Folk pratar lite konstigt och använder uttryck som ”fadermördare” vilket jag måste slå upp för att få veta att det var en viss typ av skjortkrage och inte ännu ett brott. Kvinnosynen är skum, ja och manssynen är väl också ganska skum. Och plotten är ett hopkok av ledtrådar och antydningar, som ganska många lämnas därhän. Till exempel inser jag nu att jag aldrig fick veta hur det egentligen förhöll sig med mordet på Marks gudmor. Vem hade beställt det? Och varför? Ganska många lösa trådar här alltså.

Samtidigt är det lätt och lite annorlunda underhållning. Inte så blodigt som dagens deckare utan mer finurligt och pussligt även om jag ärligt talat många gånger inte förstod hur Mark eller polisen kunde dra sina slutsatser utifrån det de visste.

Men jag hade en trevlig dag med Christie och nu vet jag åtminstone att jag har läst Den gula hästen.

188 sidor
Första svenska utgåva: 1962
Utgivningsår England: 1961
Originaltitel: The Pale Horse
Översättning: Sven Bergström

Andra om samma:ElinLeticia skriver på Boksidan att det är en av de bästa Christiedeckarna enligt henne, Helena på Bokhora rankar den som topp 3,

Bonnier förlag gav ut den när det begav sig. Just den utgåva jag läste är en Bonnier pocket från 1988.