// du läser just nu...

Betyg 4, Klassiker, Vanlig roman

Glaskupan av Sylvia Plath

Vissa böcker känns det som att man nästa måste vara skarpsynt och djupsinnig litteraturvetare för att få skriva om. Så känns det med Glaskupan av Sylvia Plath, en bok som lika mycket förknippas med sitt innehåll som med det faktum att Plath tog livet av sig vid ynka 31 års ålder. Ett faktum som jag inte lyckas hålla tankarna fria från under min läsning. Ibland önskar jag sannerligen att förkunskapen om vissa verk var mindre.

Nu var detta förvisso inte första gången jag läste Glaskupan. Den 14 december 1994 läste jag ut den förra gången men ärligt talat minns jag inte så mycket. Vilken tur då att jag började skriva texter om allt skönlitterärt jag läste i maj 1990 så att jag åtminstone kan läsa vad jag tyckte när jag nu inte minns det. Men innan jag läser texten från 1994 alltför noga tänker jag skriva färdigt det här. På samma vis som man inte vill kontamineras av andras tyckande så vill jag inte låta dagens upplevelse färgas av gårdagens.

Och vad gäller det där med att vara tungsint litteraturvetare för att få skriva om Plath, det försöker jag strunta i. Här kommer min en text om min läsupplevelse. För den som inte läst Glaskupan kommer först en liten resumé av handlingen förhoppningsvis utan att förta spänningen, så som brukligt är på den här bloggen.

Esther Greenwood är en ganska pretentiös ung dam. Skriver skönlitterärt, gör knappt annat än pluggar och förväntas få både högsta betyg och stipendier till allt hon kan tänkas vilja företa sig. När boken tar sin början har hon tillsammans med ett tjugotal andra flickor i samma ålder vunnit en vecka i New York där de ska få praktisera på en modetidning och få gå på modevisningar, middagar etc etc. Det är ganska lyxigt och Esther vars ambition är att skriva skönlitterärt, inte om mode, är en något udda fågel.

En lika udda fågel är Doreen som istället för att vara en snäll flicka och följa med dit deras taxibilar för dem, tar med sig Esther ut på de riktiga klubbarna för att träffa de riktiga männen. En resa som är som en iskana obevekligen på väg neråt. Lika obeveklig som de där udda tankarna som snirklar sig in i Esthers huvud, mer och mer för varje dag och när hon kommer hem från New York har tankarna fokuserats kring en enda huvudtråd: att ta livet av sig.

När man läser vissa böcker som inte är direkt samtida så känns de daterade. Antingen i språk, värderingar eller bara i hur nytt de,t just den texten gör, var. Glaskupan känns ur den aspekten förvånande fräsch. Visst är det ganska tydligt att den utspelar sig på 1960-talet men den hade lika gärna kunnat vara skriven idag som före 1963.

En intressant sak var de tankar som den här boken väckte. Den fick mig att fundera över varför vi anser det vara sjukt att inte vilja leva vidare. Varför att vilja ha detta livet ska vara norm, och vad ger oss andra rätt att ideligen försöka hindra dessa självmordsbenägna från att lyckas? Jag menar nu verkligen inte att jag är förespråkare för självmord eller inte förstår att man vill stoppa någon som försöker, det skulle jag absolut också göra. Jag redovisar bara att detta var tankar som dök upp i mitt huvud under läsningen när jag var påverkad av Esthers tankar och längtan efter att få dö.

Jag funderade också över vad det är som gör att man menar att det är så själviskt att ta livet av sig. Är det inte å andra sidan väldigt själviskt att försöka behålla en människa kvar i en värld där hen är olycklig? Även detta en fråga som dök upp i huvudet och som jag ser fram emot att diskutera i läsecirkeln.

En bild som sitter kvar i mitt huvud är den när Esther tagit en massa sömntabletter och sedan tagit sig ner i ett schakt i marken på deras tomt, och täckt över för att inte bli hittad. Den är på något vis rätt rörande. Och stark.

En annan sak som jag kom att fundera på under läsningen var Esthers etniska bakgrund. Det spelar egentligen kanske ingen roll men eftersom man får hintar men att det inte är direkt uttalat så blir det ett frågetecken för mig. På något ställe säger hon att hon är gul som en kines i hyn, en annan gång att hon ser en gammal kinesisk kvinna när hon ser sig i spegeln, tror att det är någon mer gång också. Men sen skriver hon (jag kan minnas fel här) att hennes föräldrar kommit från Tyskland. Är hon judinna egentligen? Är det någon som läst lite bättre eller som vet? För kanske spelar det egentligen stor roll?

Annars tycker jag att det är en bra och stark bok. Jag skrev i min text från 1994 att jag inte blev så berörd av Esther och det kanske jag inte blev nu heller, men det är en rackarns bra bok. Klassikerstämpeln har den väl förtjänat. Och inte är den särskilt tung att läsa heller. En toppklassiker med andra ord. Älsk.

250 sidor
Utgivningsår Sverige: 1974
Utgivningsår: 1963
Originaltitel: The Bell Jar
Översättning: Christina Liljencrantz

Ursprungligen utgiven på Trevi förlag.

Den utgåva jag läste är från En bok för alla.

Andra om samma: Saari fann en själsfrände i Plath, Bokmania fastnade också för det där självmordsförsöket, Charlyene ställer intressanta frågor om slutet,

Åsikter

5 kommentarer på “Glaskupan av Sylvia Plath”

  1. Det här är nog den bok (faktiskt i exakt samma utgåva som du visar upp) som hade störst inverkan på lilla 16-åriga jag en gång i tiden. Jag måste ha läst den ungefär samtidigt som du. En av de scener jag minst bäst är faktiskt just den där hon tagit tabletter, men jag minns den som desperat, förtvivlad, snarare än rörande. men det kan ha varit min ålder och min sinnesstämning. Jag har den fortfarande som en av mina absoluta favoritböcker, men det vete 17 om jag vågar läsa om. Den var så stark och jag var inte på en helt pigg plats när jag läste den så ska jag läsa om får det nog bli en solig majdag för att känna mig säker. Roligt att höra att du gillade den. Jag läste naturligtvis också in massor med information om Sylvia i boken och såg därför henne som vit, jag tror heller inte att jag såg henne som judinna. Jag såg nog bara en vän, någon som också haft det jobbigt och som tyckte om att skriva.

    Posted by Bokomaten | 15 November, 2010, 19:06
  2. Efter att ha läsecirklat om boken är jag väldigt övertygad om att jag är helt ute och cyklar vad gäller etniciteten. Och egentligen är det som sagt inte så viktigt, det var bara något som förbryllade mig.

    Jag förstår att du reagerar mot ordet “rörande” och det svarar egentligen inte mot vad jag menar, utan det jag egentligen kände var att den scenen berörde mig, den var stark. För annars blev jag inte så berörd av Glaskupan, språket står på något vis mellan mig och Esther. Men jag tror också att nyckeln till hur man läser Glaskupan är väldigt beroende av vad man själv har för erfarenheter av att må dåligt. Jag har knappt erfarenhet alls av att må dåligt på det viset och min läsning av Plath har också mindre av identifikation i sig, än vad andra verkar ha.

    Att man i Plath och Esther ser en vän som också mår dåligt är nog ledordet här tror jag. Och väldigt fint skrivet.

    Posted by boktoka | 15 November, 2010, 21:28
  3. Glaskupan hör till de där böckerna som jag inte riktigt vet om jag vågar läsa en andra gång, men efter att ha kikat på din text här känns det som att jag kanske vågar i alla fall :)
    Så länge det inte går som det gjorde med JD Salingers Räddaren i nöden är det ok – den älskade jag när jag först läste den (på högstadiet) men förstod absolut nada av vari det fantastiska låg när jag läste om den i vuxen ålder. Man blir så fruktansvärt besviken när sådant händer…

    Posted by Calliope | 16 November, 2010, 10:22
  4. Åh, detta inlägg hade jag av ngn anledning missat i din blogg (?). Mystiskt. Hursomhelst så känner jag också älsk till Glaskupan. Jag läste den första gången förra året (och är inte ett fan av ungdomsböcker generellt) men läste den som en vuxenbok. Jag tycker den är väldigt stark och välskriven. Vill läsa allt av Sylvia efter det!

    Posted by Jessica (ord och inga visor) | 30 November, 2010, 09:40
  5. Signatur:

    Har inte tidigare kännt till Sylvia Plath. När jag såg hennes namn och bokens titel märkte jag
    att jag för ett tiotal år sedan skrivit en dikt med samma titel, eller “Glaskupan.” Kort sagt gick min dikt ut på att jag kände att jag var ensam inne i en glaskupa p.g.a. att jag inte kände att jag hörde ihop med mänskorna och livet jag såg utanför kupan, där allt rusade förbi i en hiskelig fart. Det var lugnt och tyst inne i glaskupan men, men ändå hoppades jag att någon gång våga ta mig ut ur den…

    Posted by RAGNI ALICE | 28 September, 2012, 01:42

Skriv en kommentar