Nu är det ett par år sedan jag sa upp mig från mitt gamla jobb. När jag tänker efter så är det mer än ett par år sedan. Eller vad är det egentligen som räknas till ”ett par”? Vissa människor som man ber ta med sig ”ett par ägg” skulle komma med två. Två är ju trots allt ett par. Andra skulle hävda att ett par endast är ett talesätt. Att det i själva verket betyder 4-5 ägg. Själv är jag kluven. Å ena sidan är jag bokstavligt lagt, och ett par är två – så är det bara. Å andra sidan kunde jag inte bry mig mindre.
Nåväl, tillbaka till jobbet. Jag slutade jobba med fasadrenovering i Stockholm för 4 år sedan och 5 månader sedan. På söndag är det exakt så lång tid. Jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm i närmare 10 år. Från direkt då jag tog studenten och ett antal år framåt. Jag flyttade faktiskt till Stockholm för att arbeta med fasadrenovering. Det var inget jag hade tänkt mig innan direkt. Jag visste att det inte fanns några jobb att tala om i min hemstad. För att få fatt i jobben var man tvungen att flytta. Rykten hördes bland oss som gick ur gymnasiet. Rykten om att det minsann fanns jobb längre norrut. ”Nej, det är i Skåne jobben finns” sa någon annan. Några få talade upp Stockholm och min närmaste vän flyttade dit för att börja jobba på sin morbrors firma inom fasadrenovering.
”Du ska inte med då?” frågade han. Frågan kom verkligen från vänster. Jag hade, som sagt, aldrig ägnat arbetet en tanke. Aldrig ens reflekterat över att det fanns folk som arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Än mindre hade jag tänkt att jag själv kunde arbeta med fasadrenovering i Stockholm, förstås. Men så blev det. Jag funderade över saken en hel helg. Kände mig ganska kär i hemstaden och ville inte bo så långt ifrån familjen. Men nöden kallade. Jag kunde ju fan inte bo i mitt pojkrum för evigt.
Flyttlasset gick, och det var pappa som körde det. Jag minns att mamma stod, nästan som på film, och vinkade av oss. Höll hon i en näsduk som fladdrade i vinden iklädd förkläde? Ja, jag tror fan att det var så.