Det har varit ett helvete att ha hem folk till vårt radhus under det första året då vi bott där. Detta har på inget sätt att göra med själva radhuset. Det har inte heller att göra med hurdana vi är. Nog för att vi, både min sambo och jag, kan vara vresiga ibland. Denna vresighet har inte påverkat huruvida folk trivs när de kommer på besök. Det är jag säker på. Slutligen ska påpekas att det inte (mig veterligen) heller har med våra barn att göra. Nej, detta är helt och hållet centrerat kring hunden.
Vi trodde att han skulle lugna ner sig i takt med att han blev äldre men så blev det inte. Faktum är att det snarare blev tvärtom. Han är fullkomligt tokig. Som tur är så är han fullkomligt tokig på ett bra sätt och inte ett dåligt. Han är snäll, men han är tokig. I så pass stor grad att vi var tvungna att köpa ett hundgaller. Jag får det att låta som att inköpet av hundgaller var jättestort. Så behöver det förstås inte vara. De allra flesta verkar ju ha hundgaller för att på något sätt införliva hundfria zoner i hemmet. Jag antar att vi bara är oerfarna hundägare. Hundgallret, eller bristen av det, har varit ett resultat av detta.
Hur som helst: Nu är det införskaffat och vi är grymt nöjda. Han kan verkligen inte ta sig förbi gallret hur mycket han än försöker. Detta beror såklart till stor del på att han är en tax. Han är varken spänstig eller stark. Vi är dock väldigt glada att vi inte fullföljde den ursprungliga idén. Den som jag tidigare berättat om här i bloggen. För er som missat det så var tanken från början att vi skulle införskaffa en St. Bernhard. Jag tackar övre makter för att vi inte gjorde det. Vilken typ av hundgaller behöver man egentligen för en sådan stor hund? Det vågar jag inte ens tänka på.
Nu har vi i alla fall ett hundgaller och det är vi väldigt nöjda med. Vi flyttar runt det beroende på vilka delar av vårt radhus som vi vill frigöra från hund vid olika tillfällen. Som tur är så gillar han att hänga i köket. Det är trots allt där som all mat finns!